DEBATTEN OM OFFENTLIGT SLÖSERI

Professor: Så slösas dina skattepengar bort i meningslösa miljardstöd

Varje år kastas minst 50 miljarder i företagsstöd i sjön. Stöden är inte bara ineffektiva, de kan till och med göra skada, enligt Handelsprofessorn Christian Sandström. ”Det blir helt rationellt att hålla på med något som saknar potential överhuvudtaget”, säger han till TN.

Summan är hisnande – 50 miljarder kronor per år i statliga företagsstöd inom bland annat hållbarhet, entreprenörskap, innovation och arbetsmarknad.

Nu visar en rapport från Skattebetalarna, Den industripolitiska återvändsgränden 2.0 – Ett växande svart hål, att stöden inte ger något betydande värde.

– De här företagsstöden ger egentligen inte några effekter, så det är ju det samma som att kasta pengarna i sjön, säger rapportförfattaren Christian Sandström, professor vid Handelshögskolan i Jönköping och vid Ratio.

”Det blir en djungel med mycket pengar som du kan svinga dig fram i under många år.”

Ett företag i Sverige kan exempelvis få bidrag från Vinnova, Tillväxtverket och Arbetsförmedlingen, eller mer riktade stöd för miljötekniksatsningar från Energimyndigheten och Naturvårdsverket.

– Det blir en djungel med mycket pengar som du kan svinga dig fram i under många år. Förutom att skattepengar slösas bort så kostar det företagen tid och pengar att söka och administrera bidragen.

På sikt är det dessutom kostsamt att företag blir mer beroende av staten, och ägnar mer tid åt att söka pengar från staten i stället för att skapa värde för sina kunder, poängterar han.

– Det leder till en jordmån som ger upphov till bidragsentreprenörskap, det vill säga företag som sätter i system att söka pengar.

De bidrag som har fungerat sämst är de som växer mest, de som sägs vara gröna, enligt Christian Sandström.

– För så kallade ”green deals” är det inte bara om en frånvaro av effekter, utan de har fått direkt skadliga effekter. Det har bland annat bidragit till att blåsa upp etanolbubblan och biogasbubblan, som kollapsade både tekniskt och ekonomiskt.

”Kritiker kallas klimatförnekare”

Han konstaterar att det förvränger organisationernas beteenden så att de börjar ägna sig åt ”helt halsbrytande grejer med teknologier som egentligen saknar potential”.

– När bidrag öronmärks för vissa tekniker eller typer av satsningar är det som att man tror sig bli vaccinerad mot risker och säkerheter. Det blir helt rationellt att hålla på med något som saknar potential överhuvudtaget. Plötsligt finns det bara möjligheter – ”nu har vi ledartröjan”.

Den som ställer kritiska frågor betraktas som en glädjedödare, och blir kallad för klimatförnekare eller bakåtsträvare, förklarar han.

– I nästa läge kan det visa det sig att det är ganska hopplösa teknologier som det är frågan om, som egentligen inte har någon potential. Och i efterhand framstår det hela som genant för alla som har slängt ur sig en massa superlativ om det.

”Stora gottepåsar ställs ut i Bryssel och företag uppmuntras att hämta hem pengar för att göra något fint för miljön.”

Men det är inte bara den svenska industripolitiken som påverkar. EU är oftare än vad många tror ”boven i dramat”, enligt Christian Sandström.

– Stora gottepåsar ställs ut i Bryssel och företag uppmuntras att hämta hem pengar för att göra något fint för miljön. Sedan säger EU till medlemsländerna att de ska matcha dem med egna pengar. Det skapar en toxisk jordmån där det i praktiken blir omöjligt att värja sig mot frestelsen som dessa gratispengar utgör.

Svårt vara teknikneutral

Och när EU inte är teknikneutralt är det svårt för ett medlemsland att vara det. EU:s ”green deals”-agenda har en budget på 1 000 miljarder euro under en tioårsperiod, och av dem är hela 430 miljarder euro avsatta för vätgas.

– Det gör något med beteendet hos medlemsländer och enskilda företag. Plötsligt börjar alla prata vätgas på ett sätt som inte gjordes tidigare, trots att det inte har skett några tekniska genombrott.

”Nu är det fransk industripolitik av 70-talssnitt och tysk korporativism som dominerar.”

EU har på senare tid blivit allt aktivare i sin industripolitik, och lånar upp pengar för att kunna agera och spendera mer proaktivt.

– Efter Brexit finns det inga britter som säger nej till det värsta. Nu är det fransk industripolitik av 70-talssnitt och tysk korporativism som dominerar – och det är framtidens skattebetalare i Europa som kommer att få betala slutnotan.

Vad ligger bakom den här utvecklingen?

– Vi anser att entreprenörskap, innovation och förnyelse är bra och något vi vill ha mer av. Därför vill politiker visa att de gör något, att de satsar, men det är ganska vagt hur det konkret ska gå till.

– Och trots att totalsumman för dessa satsningar är så hög märks det knappt. Eftersom kostnaden är distribuerad över hela statsbudgeten på ett 60-tal poster, och i nästa läge över hela skattebetalarkollektivet, så är skadan så utspädd att ingen känner av den.

Vad kan få det att vända?

– Jag tror att vi måste vända på perspektivet och få ett slut på hela idén om bidrag, och i stället tala om skattesänkningar och vissa avdrag, för forskning till exempel. Det vore dessutom teknikneutralt. Då får företagen själva välja hur de vill satsa och vilka teknologier de vill använda, säger Christian Sandström.