SVERIGES ENTREPRENÖRER

Lottas företagande blev en livskris – ”Jag visste inte vem jag var”

När två medarbetare vägrade att göra sitt jobb och pandemin härjade som värst hamnade småföretagaren Lotta Schenkel i ett kaos som höll på att kosta henne företaget. Nu berättar hon för TN om eldsjälarna som klev fram och psykologen som blev räddningen. ”Jag har ett så jäkla bra gäng idag. Min personal är outstanding”, säger hon.

När Lotta Schenkel tog steget att bli företagare hade hon redan jobbat länge inom bageribranschen. Det är 14 år sedan nu.

– Med facit i hand fattar jag inte att jag vågade. Plötsligt hade jag tolv anställda att ta hand om, säger hon när hon tänker tillbaka på vägvalet.

Idag är hon helt slutkörd. Företagandet i sig, entreprenörskapets nyfikenhet och lustfyllda delar, har grumlats av år av oro och stenhård kamp.

Men ett ägarlett företag är inget man bara överger. Här finns ju Lottas hjärta, hennes visioner. Visst har Lotta Schenkel funderat på det, och hade det inte varit för personalen, familjen och en psykolog, kunde det ha hänt. Men hon valde ändå att kämpa vidare.

”Jag har under denna treårsperiod känt hur mycket mer återhämtning som behövs än innan. Utan min familj så hade jag blivit tvungen att sälja verksamheten, i värsta fall lägga ner den. Min son har klivit fram och jag har backat upp i det dagliga på plats. Min sambo som har ett annat jobb ställer upp i ur och skur både praktiskt i verksamheten och stöttar mig när det är för mycket tankar som snurrar”, berättar hon i ett mejl.

”Jag älskar känslan av degar, skapandet av tårtor, att få dekorera. Det finns en sådan yrkesstolthet.”

Vi tar det från början. Lotta Schenkel kommer från en företagarfamilj. Hennes föräldrar drev en leksaksbutik i Gävle och om hon till en början inte exakt visste att det var just företagare hon skulle bli så hade hon entreprenörskapet med sig från tidiga år.

Vägen in i branschen gick via Öland dit hon flyttade 1998. Hon och familjen bosatte sig på norra Öland, i Löttorp.

Det var positiva år, minns Lotta Schenkel. Hon lotsades in i yrket av Lars och Ann-Margrete Karlsson på Löttorps Konditori i Löttorp och fick förfina sina kunskaper både som bagare och konditor.

– Jag gillar den här branschen, det är inte samma hets som i restaurangvärlden. Den är lite mjukare.

– Jag älskar känslan av degar, skapandet av tårtor, att få dekorera. Det finns en sådan yrkesstolthet, det är helt fantastiskt vad man kan göra med en deg och enkla råvaror, säger hon.

Hon kunde inte säga nej

När Lotta Schenkels barn kom in i tonårsåldern, och det stod klart att det skulle bli långa resor till och från den nya skolan i Kalmar, kändes det naturligt att återvända till Gävle. 2008 gick flytten tillbaka till hemorten och redan året efter infann sig en möjlighet som hon inte kunde tacka nej till.

– Via bekantas bekanta hörde jag att Kafé Lido var till salu. Jag tog kontakt med ägaren, som hade haft kaféet i 33 år och ville bli av med det, berättar Lotta Schenkel.

Det är inte vilket kafé som helst, utan det klassiska fiket i Gävle, med originalinredning från 50-talet och nu inleddes arbetet med att omforma verksamheten efter Lotta Schenkels visioner.

Till exempel startade hon en take away-satsning redan 2012 kopplad till Lido, och lanserade ett kafé med sockerreducerade produkter. Bland annat. Men den stora satsningen blev Böna Café 2016, ett trädgårdskafé där hon fick chansen att ge utlopp för sin kreativitet.

– Böna Café ger mig fantastiskt mycket ihop med Lido konditori. Här finns så många fina underbara kunder som ofta uttrycker sin tacksamhet för att vi finns, säger hon.

Det är den positiva sidan av entreprenörsresan; att Lotta får bygga och utveckla verksamheter tillsammans med sin personal.

Men redan från dag ett fick hon också se prov på det som har lett fram till en situation hon befinner sig idag. Att hantera de i gruppen som hon menar har obstruerat och inte vill förändra sig. De är inte många, men det räcker med en eller två personer som drar med sig andra för att hela verksamheten ska gå på knäna.

”Att lära någon som vill lära sig en uppgift är inga problem. Att lära någon som redan kan men inte vill är en ren omöjlighet.”

Lotta Schenkel minns hur hon första dagen ville göra en gemensam aktivitet tillsammans med personalen. Det handlade om att städa lokalerna, men i stället för en trevlig teambuilding-aktivitet möttes hon av ett hårdnackat motstånd hos vissa som vägrade att städa ”för det var man ju inte anställd för att göra”.

Hon ville också att verksamheten skulle följa lagar och krav:

– När jag sa till om att vi ska följa lagstadgade hygienkrav som att bära mössa, ha uppsatt hår och inget nagellack så sa en i personalen upp sig och gick på dagen, berättar hon.

Men det var de tysta – de som stannade kvar – som blev till det verkligt stora problemet för den nyblivna entreprenören. De som sade ja till uppgifter, men sedan gjorde precis tvärtom. Lotta Schenkel kallar dem manipulativa. Hur skulle hon bemöta dem? Hur skulle hon agera som ny chef? Hon ville ha en mjuk ledarstil – det är något hon fortfarande tror på – men räckte det?

Lotta berättar om en situation då en i personalen lovade att lägga ett tunnare lager med marsipan efter att Lotta hade påmint henne om det. Två månader senare kommer det fram att samma person hade klagat hos kollegorna och påstått att Lotta Schenkel hade sagt hemska saker till henne. Och att hon hade gråtit, vilket inte var sant.

När den typen av gift sprider sig i gruppen splittras den, menar Lotta Schenkel. Om dessa personer dessutom är ovilliga att tänka i nya banor, att lära om, så blir det etter värre.

– Att lära någon som vill lära sig en uppgift är inga problem. Att lära någon som redan kan men inte vill är en ren omöjlighet, säger hon.

– Leder du med medkänsla och empati äter dessa människor upp dig. De kan lätt få ett mindre företag på fall, ett större företag med HR avdelning och möjligheter till omplacering har bättre förutsättningar.

Lotta har åtta anställda som hon litar på i vått och torrt, och som varit i gruppen i tio år. Tillsammans med dem har Lotta Schenkel med tiden lärt sig att se varningssignalerna när det kommit in en person i personalgruppen som inte fungerar och i värsta fall är manipulativ.

– När en av mina kollegor kom till mig förra sommaren och sa att ”Lotta nu krokar vi arm och står emot dem som inte vill” så kände jag sådan värme och sådant hopp, berättar hon.

Då drabbade pandemin Sverige – ”Det var helt overkligt”

Fortfarande 2020 var problemen i personalgruppen högst påtagliga, året då Sverige drabbades av en pandemi vars styrka går att jämföra med influensor som Spanska Sjukan. Det blev en enorm utmaning för hela samhället att skydda de svaga, men det var också en kris för näringslivet.

I ett slag skulle svenskar isoleras från andra svenskar, och ordet kontaktyrke blev en del av vardagssvenskan.

De näringar som levde på att människor möts – till exempel besöksnäringen – drabbades extra hårt.

– Det var helt overkligt. Vi tänkte att det var helt kört för vår verksamhet. Kommunen kom till oss och började mäta avstånd (mellan bord, red anm). Jag var helt slut redan då. Och då var det bara början på pandemin, berättar Lotta Schenkel.

För henne handlade arbetet både om att förstå vad som var på väg att hända, hantera risker, restriktioner och ekonomi. Och att få arbetsgruppen att fungera.

Lotta Schenkel noterade oroligt att andra i branschen tvingades lägga ned eller permitterade personal. Själv såg hon inte att hon hade möjligheten att permittera eftersom det då inte var tillåtet att ha extrapersonal. Lido har öppet både kvällar och helger, och är därför beroende av inhoppande personal.

Hon fattade beslutet att våga satsa vidare, att våga ha öppet, att våga behålla sin personal.

”Jag var helt uppe i varv.”

Men hur gick det med de som hade motarbetat henne och som rubbat harmonin i arbetsgruppen under så lång tid? Faktum var att nu hände det som borde ha hänt tio år tidigare. Två av de som hade bromsat förändringsarbetet sade upp sig, och de som stannade kvar växte och tog ett enormt ansvar. Nya idéer, som att sälja godsaker utanför kaféporten och att införa Swish, kläcktes.

Att de personer som hade bromsat förändringsarbetet lämnade företaget var också en effekt av att den ansträngda situationen under pandemin krävde att Lotta Schenkel klev fram som chef.

– Jag tror att den första pandemisommaren så kändes allt så osäkert. Jag var helt uppe i varv. Och det gjorde också att jag var blev lite obekväm och sade ifrån tidigare än jag hade gjort tidigare. Då försvann vissa ur arbetsstyrkan. Jag förstod att nu måste jag göra allt för att ha verksamheten kvar.

Det nytända gänget kämpade på, och första covid-sommaren gick trots allt okej. En viktig förklaring var att Lotta Schenkel nyligen hade förvärvat Böna Café, som kan ta emot 200 personer. När kunderna inte besökte Lido kom de i stället ut till de natursköna omgivningarna där det var lättare att följa restriktionerna.

– Många ville komma ut och fika och äta för att visa att de stöttade oss. Även inne i staden var det så många som stödhandlade så att jag blir tårögd när jag tänker på det.

– En dam beställde tio vetelängder och ville ha utkört till sig. Hon sade att hon slutar att baka själv och köper i stället allt från oss och fryser in. Man fick mycket omtanke från kunderna.

Vågade satsa sig ur krisen

Så kom vintern 2020-2021 och pandemin tog åter fart; vem kommer ihåg alla namnen på covid-varianterna vid det här laget, men då var det den så kallade Deltavarianten som dominerade.

Vad skulle Lotta Schenkel göra nu när hon inte kunde ha sitt trädgårdskafé öppet?

En möjlighet öppnade sig i form av en äldre byggnad i centrala Gävle. Restaurang Grillo, som tyngdes av svikande kundunderlag under pandemin, hyrde lokalerna, och säker någon att dela hyreskostnaden med. Samtidigt gnagde tankarna? Skulle hon verkligen våga satsa på ett nytt kafé i det känsliga läget?

Hon visste att det skulle innebära att hon kunde behålla flera i kökspersonalen. Det är nämligen Lido som levererar bakverk och bröd till Böna Café på sommaren, och nu skulle det nya Kafé Berggren kunna ta mot godsakerna på vintern.

Lotta Schenkel ville också skapa ett trendigare kafé, lite mer ”instagramvänligt” som hon säger.

Mitt i allt elände vaknade entreprenören till liv. Hon vågade ta steget. Pengarna till investeringen tog hon från överskottet från sommarens Böna Kafé, en reserv som egentligen var tänkt att användas om det blev värre under hösten.

– Med den reserven öppnade jag kaféet. Mamma sade – ska du inte sätta av det i pensionspengar? Nej, sade jag.

”Jag visste knappt vem jag var längre. Allt gick ut på att släcka bränder, ta hand om allt och alla.”

Därmed klarade Lotta Schenkel av de två första krisåren, pandemiåren. Hon hade fått en personalstyrka som hon var stolt över, samt ett nytt kafé. Hon hade också sluppit det stålbad som många andra i besöksnäringen drabbades av, med permitteringar och nedläggningar som följd.

Men samtidigt mådde hon inte bra. Trots att personalgruppen nu äntligen fungerade hade alla konflikter, allt krishanterande, staplats på varandra under åren.

– Jag visste knappt vem jag var längre. Allt gick ut på att släcka bränder, ta hand om allt och alla runtomkring mig samt oroa mig för mycket. Det var verkligen kaos. Jag hade svårt att tänka tankar klart och att fatta beslut, berättar hon.

Även den kommunala tillsynen – med all den byråkrati det innebar – bidrog till att Lotta Schenkel mådde så dåligt. Hon hade hamnat i ett tillsynsärende som ledde till tidningsrubriken ”Man kan dö av att äta på Lido” och höga tillsynsavgifter. Hon menar att inget fel gjorts av personalen, vilket tio månader senare bekräftades av den ordinarie livsmedelsinspektören som hade varit mammaledig under processen:

– Hon kom på besök och bad om ursäkt och för att visa att allt var rätt från vår sida. Jag grät faktiskt då. Den lättnaden var så befriande efter den kränkande behandlingen som vi blivit utsatta för.

– Jag skulle verkligen kunna skriva en bok om alla turer med kommunen och det är en stor bidragande orsak till att jag tappat gnistan många gånger, säger hon.

"När man känner sig pressad så jagar man lätt upp sig och agerar för snabbt.”

Till slut fann Lotta Schenkel ingen annan lösning än att ta kontakt med en psykolog, Suzanne Falkehorn, som hjälpte henne med att prioritera i tankarna och sakta ner samt att ta hand om sig själv och på det viset också bättre ta hand om personalen och företaget. Det handlade också om att se de egna bristerna, som att släppa på kontrollbehovet.

– När man känner sig pressad så jagar man lätt upp sig och agerar för snabbt. Man handlar i affekt, man orkar inte tänka klart, säger hon.

När nästa kris slog till var hon paradoxalt nog både bättre förberedd och känsligare. Det handlade om Vladimir Putins angreppskrig på Ukraina vintern 2022. Effekterna av det var att kostnaderna sköt iväg direkt för hennes verksamhet.

Priset på spannmålet nådde på kort tid rekordnivåer och lite senare var det som bekant elpriset som fick bagerier och konditorier med elslukande ugnar att varna för konkurser. Inflationen var ett faktum. När det var som värst betalade Lotta Schenkel 75 000 kronor i månaden i stället för normala 24 000 kronor för elen.

– Jag hade ont i magen dygnet runt. Vi var tvungna att snabbt marginalsäkra våra produkter, göra nya råvarukalkyler och pressa våra leverantörer. Alla i personalen gick in i stabsläge och försökte göra vad de kunde, berättar hon.

Om hon hade gått in i pandemin med en personalstyrka i otakt, var det helt annorlunda nu.

– Nu hade jag personalen med mig. Det var en fantastisk känsla trots att jag var så trött, säger hon.

Psykologen grep in

Suzanne Falkehorn var ett stort stöd, inte bara för Lotta Schenkel, utan också för personalgruppen. Lotta hade sett hur hennes medarbetare kämpade, både på hemmaplan och på jobbet. Varför kunde inte även de få samma stöd som hon hade fått?

Flera i gruppen har nu gått till Suzanne Falkehorn, och det har fått flera positiva effekter, inte bara för den enskilda individen, utan för gruppen som helhet. Lottas medarbetare har blivit bättre på att hantera konflikter, och de lär sig mer om sig själva och andra. Kort och gott, de blir bättre på att visa hänsyn.

– Mitt tema kallar jag för trygg arbetsplats. Ingen ska känna sig otrygg på jobbet. Vi ska stötta varandra när det behövs och vi ska ha kul på jobbet, säger Lotta Schenkel.

Även sonen Jesper Schenkel, som har klivit in i företaget för att stötta Lotta, går kontinuerligt tillsammans med sin mamma till Suzanne Falkehorn. Det gäller att lära sig att se varandra som kollegor, berättar Lotta, inte bara som mor och son.

Psykologen hjälper även till med teambuildingaktiviteter av olika slag.

– Bara att få samlas och prata tillsammans ihop med någon som leder samtalen till en positiv utveckling är väldigt värdefullt. I vår bransch så sitter vi sällan tillsammans allihopa. Arbetstiderna är utspridda från 03.00-19.00, säger Lotta Schenkel.

Hon har alltjämt inte helt tagit sig upp ur den mentala svackan. Det tar tid att läka efter alla kriser som har avlöst varandra. Därför har hon också valt att ta ett steg tillbaka från den dagliga verksamheten.

Förutom att Jesper Schenkel har klivit in stöttar sambon Mats Samuelsson henne i allt.

– Egentligen har alla klivit fram jättemycket. Min son och min grymma personalstyrka som känner ett enormt ansvar. Även de har faktiskt sagt åt mig att backa så att jag kan ta hand om min egen hälsa, säger hon.

”Jag har ett så jäkla bra gäng idag. Min personal är outstanding.”

Men har hon lärt sig något hos sig själv och sitt eget ledarskap? Hon menar att hon fortfarande tror på att leda med empati, men betonar att hon har blivit bättre på att lita på och ge ansvar till sina kollegor och på att sätta stopp sådant som stjäl för mycket energi i personalgruppen.

Hon har också blivit bättre på att lyssna på ”de tysta” som hon uttrycker det och att fatta beslut i både svåra och lättare situationer. Viktigt är att våga stå för besluten inför sig själv och andra och inte vackla.

– Ett stort misstag jag gjort är att inte ta hänsyn till min egen hälsa. Mycket jobb, långa dagar, lite semester, helt enkelt dåligt med återhämtning under många år. Det ihop med all oro under pandemiåren är ingen bra kombo. Jag har helt enkelt inte tagit hänsyn till mig själv. Det har jag fått lära mig av Suzanne.

Vad händer framgent? Vad vill Lotta göra med sitt företag? Med tanke på att hon fortfarande kämpar med sin mentala hälsa är hon försiktig när hon presenterar sina framtidsplaner.

Ändå märks det att hon brinner lite extra när hon berättar om Böna Kafé. Hon nämner en idé som hon vill realisera, att skapa ett mer ”omfattande glasskafé” på platsen, och kanske också ordna trubadurkvällar.

Inne i stan har Lido sin givna plats, menar hon, och Kafé Berggren kallar hon för ”ett modernt kafé i en gammal byggnad”. Även det är något att vara stolt över.

Lotta Schenkel säger att hon måste skynda långsamt framöver och ge alla i personalen möjlighet att vila innan hon stressar i väg in i nästa projekt.

–Jag har ett så jäkla bra gäng idag. Min personal är outstanding. Om jag hade haft det här gänget från första början så hade jag haft Lido över hela Sverige, säger hon.

– Men jag och personalen måste få landa igen. Vi är inte riktigt färdiga med det ännu.