HOTEN MOT SKOGSBRUKET

Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem

Sveriges extrema tolkning av ett nytt EU-förslag innebär att 2,5 miljoner hektar skog tas ur produktion eller sätts i träda. Skog och mark ska återställas till förindustriell tid, varnar experterna Gunnar Lindén och Emma Berglund.

Just nu ligger EU-kommissionens lagförslag om ”the nature restoration law” på regeringens bord. Det handlar om att medlemsstaterna ska återställa olika art- och naturtyper för att säkerställa deras bevarandestatus. Något som bedöms utefter dess utbredning, population, livsmiljö och framtidsutsikter.

Det är de flesta med på.

Sverige avviker dock kraftigt jämfört med de andra medlemsstaterna i metoden för att fastställa tidpunkten för när dessa olika referensvärden, som de kallas, för bevarandestatusen ska jämföras.

De flesta EU-länder väljer att rapportera efter när de gick med i unionen. Det blir en måttstock som sträcker sig ett antal årtionden bakåt och som sätter fingret på EU:s arbete med de här frågorna.

Men enligt Sveriges mätmetod ska de här olika naturtyperna och arterna förekomma i en omfattning som motsvarar ett referensvärde på 20 procent av vad som bedömts ha funnits i ett förindustriellt tillstånd.

”Det är ett tänkt tillstånd där människor inte påverkade skogen.”

Gunnar Lindén, expert på naturvårdsfrågor på LRF Skogsägarna, menar att det är orealistiskt eftersom det avspeglar en tid som ingen med säkerhet kan säga något om och som helt saknar mänsklig påverkan.

– Det är ett tänkt tillstånd där människor inte påverkade skogen. En tid innan vi började med tjärbränning och kolmilor. Det är förmodligen ett tillstånd som aldrig har funnits.

Den första målsättningen enligt förslaget är att 20 procent av EU:s land- och havsområden som är i behov av att återställas ska vara åtgärdade 2030. År 2050 ska alla områden vara helt återställda.

Totalt finns det cirka 23,5 miljoner hektar produktiv skogsmark i Sverige, vilket motsvarar ungefär 58 procent av den totala landarealen.

Enorma konsekvenser

Konsekvensen av att Sverige valt de här referensvärdena som måttstock blir att stora arealer måste tas ur produktion eller sättas i träda.

Skogsstyrelsen uppskattar till exempel i en analys av förslaget att cirka 1 miljon hektar produktiv skog kan behöva tas ur produktion och ytterligare cirka 500 000 hektar skyddas. Kostnaden för att ersätta skogsägarna för det uppskattar Skogsstyrelsen till 175 miljarder kronor fram till 2050.

Gunnar Lindén pekar på att förslaget dels säger att länderna måste vidta åtgärder för att områden inte ska försämras, dels åtgärder för att restaurera områden, alltså återställa dem.

– Vi uppskattar att cirka 2,5 miljoner hektar naturskog måste återskapas för att tillståndet för de skogarna ska betraktas som gynnsamt om vi går in i det här lagförslaget med den här rapporteringsmetoden.

Så hur kommer det sig att Sverige mäter så här?

Det är den så kallade Artikel 17 i art- och habitatdirektivet som styr rapporteringen. Den sköts av SLU:s Artdatabank och det är Naturvårdsverket som är ansvarig myndighet.

Rapporteringen har pågått sedan 2007 och den senaste rapporteringen skedde 2019. Nästa rapporteringstillfälle sker 2025.

Eftersom rapporteringen bygger på referensvärden som uppskattas gälla under en förindustriell tid blir Sveriges värden ofta sämre än de övriga EU-ländernas.

”I Sverige har 80 procent av naturtyperna som listas i EU:s art- och habitatdirektiv inte gynnsam bevarandestatus. I gräsmarker, skog och hav återfinns flera naturtyper som utsatts för stor negativ påverkan, vilket minskat deras kvalitet och ibland även deras arealmässiga utbredning”, skriver Naturvårdsverket.

Emma Wiesner, ledamot i Europaparlamentet för Centerpartiet, är väl medveten om att Sverige drar det kortaste strået i den här frågan.

”En följd av vår egen extrema rapportering.”

Hon berättar hur Frans Timmermans, EU-kommissionens viceordförande, brukar trumfa henne när hon påpekar vikten av ett självständigt svenskt skogsbruk.

– Jag har ifrågasatt EU:s detaljreglering när det kommer till mark- och skogsanvändningen, men Frans Timmermans bara nekar. Det handlar inte om det, säger han. Det handlar om att rädda den biologiska mångfalden, och så hänvisar han till Sveriges dåliga värden. Men de är ju en följd av vår egen extrema rapportering. Det blir svårt att säga emot.

Konsekvensen, menar hon, blir att EU får argument att just detaljstyra den svenska klimat- och miljöpolitiken, vilket i sin tur påverkar skogs- och jordbruksnäringen och dess företagare.

Enligt Skogsstyrelsens analys tar inte heller EU hänsyn till hur Sveriges skogsföretagare ställer sig till ”the nature restoration law”, eller hur man eventuellt skulle kunna hjälpa till att nå målen med förslaget.

I sina ”kommenterade detaljer” skriver man:

”Skogsstyrelsen noterar att EU-kommissionen särskilt uppmärksammar allmänhetens och miljöorganisationers rättigheter men ingenstans i dokumentet uppmärksammas de privata skogsägarna, varken med avseende på hur de skulle påverkas av förordningen eller deras roll. Skogsägare utgör en viktig avnämargrupp som måste involveras för att nå målen”.

Måste verka för rimliga mål

Regeringen är dock medveten om att Artikel 17-rapporteringen inte är gjord för att användas som underlag för styrande och bindande lagstiftning.

Att det finns en förståelse för konsekvenserna visar ett PM från ett möte mellan Miljödepartementet och Miljö- och jordbruksutskottet från i slutet av oktober. Där konstaterar man att:

”Det är inte är möjligt för Sverige att nå de föreslagna målen för restaurering av vissa naturtyper, till exempel inom gruppen gräsmarker och skogar. Regeringen ser därför behov av att se över de nationella nivåerna för gynnsam referensareal, samt verka för att restaureringsmålen blir rimliga".

– Det har tidigare inte funnits några direkta åtgärdskrav kopplat till Sveriges sätt att mäta. Det har varit en bedömning som man gjort som ett led i arbetet mot målen. Det har inte funnits någon laglig definition av begreppet gynnsam bevarandestatus, konstaterar Jörgen Sundin som arbetar med Artikel 17-rapporteringen på Miljödepartementet.

– Vi menar att det är viktigt att det finns en jämförbarhet mellan medlemsstaterna och hur man mäter. Det är viktigt när det knyts krav till dem, fortsätter han.

Naturvårdsverket: ”Sverige har kommit längre”

Från Naturvårdsverkets håll menar man dock att det är Sverige som gör rätt och att övriga EU-länder inte kommit lika långt.

– Där det förekommit intensivt skogsbruk har den biologiska mångfalden minskat drastiskt så vi har försökt hitta ett tillstånd när den biologiska mångfalden var bra och rik. Då kan vi inte jämföra med modern tid utan har med hjälp av flera olika vetenskapliga studier kommit fram till att förindustriell tid är ett bra referensvärde, säger Mona Näslund, som ansvarar för Artikel 17-rapporteringen på Naturvårdsverket,

Vad säger du om kritiken att det blir orimliga konsekvenser?

– Jag förstår den, men som sagt, det är Sverige som kommit längre än andra länder. Sverige har fått bra betyg för det arbetet. Sen kan jag inte som myndighetsperson kritisera hur andra länder mäter. Övriga länder kommer också att behöva införa nya metoder för att mäta de här värdena.

Samtidigt menar hon att det är för tidigt att kunna säga exakt hur stora arealer som kan behöva sparas och återställas. Först måste den svenska skogen inventeras för att ta reda på om de här olika värdena redan finns.

– Det ska tas fram ett kartunderlag och vi ska analysera vad vi har idag. Vad och var det är bra och var är det mindre bra. Det är ett arbete som pågår.

”Resultatet blir missvisande.”

Emma Berglund är ansvarig för EU-skogsfrågor på Skogsindustrierna. Hon reagerar också på att Sverige mäter annorlunda jämfört med andra länder.

– Svensk skogsnäring arbetar aktivt med att restaurera natur och stärka den biologiska mångfalden så vi välkomnar det. Men som Sverige idag rapporterar är problematiskt eftersom vi ser mycket sämre ut än vad vi är. Nu måste regeringen säkerställa att nuvarande rapportering inte används som grund för restaureringsmålen eftersom resultatet blir så missvisande.

Hon understryker att regeringen ska utnyttja det utrymme som finns i förslaget för medlemsstater att påverka.

– Lagförslaget säger inte att vi måste mäta bevarandestatus på det sätt vi hittills gjort och det finns ett stort utrymme för medlemsstaterna att själva sätta sina referensvärden så att de blir rimliga. Det måste vi utnyttja, konstaterar hon.