KLIMATOMSTÄLLNINGEN

Drömläge för gröna svenska företag – här är stora hotet

När EU skärper handeln med utsläppsrätter har svenska företag unika affärsmöjligheter, enligt H2 Green Steel som tecknat flera miljardavtal de senaste veckorna. Det stora hotet mot det gröna stålundret är effektfrågan, varnar Helén Axelsson på Jernkontoret.

För drygt två veckor sedan fick H2 Green Steel (H2GS) sitt miljötillstånd för att kunna starta tillverkningen av grönt stål. Det skedde efter en rekordkort tillståndsprocess på bara 18 månader.

Hemligheten var att arbeta med parallella processer och i nära dialog med olika sakägare, uppgav företagets vd Henrik Henriksson entusiastiskt till tidningen Dagens Industri.

”Det är ett bevis på att det går att göra i Sverige. Det finns en bild av att det ska ta hur lång tid som helst. Det här visar att det går att göra snabbare”.

Flera nya kontrakt

Lina Håkansdotter, ansvarig för hållbarhet och samhällskontakter på H2GS, konstaterar att miljötillståndet var en avgörande kugge för att den planerade produktionen av grönt stål planeras komma i gång 2025.

– Vi hade redan tillstånd för att börja bygga. När vi nu fått klartecken på miljösidan för produktionen så har vi också förutsättningarna för att få den totala finansieringen på plats. Våra långivare har ställt tillståndet som villkor för att gå vidare med finansieringen.

De senaste månaderna har företaget gått från klarhet till klarhet på kundsidan och flera skarpa avtal och kontrakt har tecknats.

Den 7 juni skrev de till exempel ett bindande avtal med biltillverkaren Mercedes-Benz om att leverera 50 000 ton grönt stål om året när produktionen kommer igång.

I början av maj stod det klart att man gjort samma sak med den italienska ståljätten Marcegaglia värt 1,8 miljarder euro och för några veckor sedan tecknade man ett kontrakt med tyska Thyssenkrupp Nucera om att bygga den elektrolysfabrik som ska omvandla den gröna elen till vätgas som ska ersätta kolet i tillverkningsprocessen.

Det är främst inom bilindustrin, vitvarutillverkning och byggnadsindustrin som efterfrågan på det gröna stålet är stark, fortsätter Lina Håkansdotter.

– Vi ser en stark kunddriven efterfrågan på vårt stål. Vi kommer att presentera flera nya affärer under de kommande veckorna.

– Vi har sedan starttecknat så kallade ”term sheet” avtal med ett 20-tal, som vi nu konverterar till bindande leveransavtal på 5–7 år. I dagsläget har vi bindande avtal på ungefär 40 procent av de initiala volymerna.

Drivkraften är den pågående gröna omställningen som pågår inom industrin.

– Stora tillverkande företag har kvantifierade mål för att minimera sina koldioxidutsläpp i alla produktionsled och stål är en viktig insatsvara i de branscherna. Det är den kraften som ligger bakom den här efterfrågan, konstaterar Lina Håkansson.

”Vi har inte råd att betala”

H2GS miljötillstånd kunde heller inte ha kommit lämpligare. Tidigare i våras stod det nämligen klart att EU skärper sina klimatmål inom ramen för det stora klimatpaktetet ”Fit For 55”.

Den uppstramningen innebär bland annat att antalet utsläppsrätter inom utsläppshandelssystemet EU ETS minskas med 43 procent fram till 2030, samtidigt som den fria tilldelningen av utsläppsrätter till den konkurrensutsatta industrin minskas med nära hälften fram till 2030, för att helt fasas ut 2034.

Det betyder att kostnaden för att släppa ut koldioxid kommer att öka kraftigt de kommande åren, vilket i sin tur ska ge företag incitament att ställa om sin produktion. Samtidigt ökar efterfrågan på det gröna stålet.

Det är logiken.

Men vad spelar det för roll för gröna stålinitiativ som H2GS och Hybrit?

Svaret är att den europeiska stålindustrin inte har kommit lika långt i sitt omställningsarbete. De europeiska stålföretagen är stora och man har visserligen börjat ställa om, men har fortfarande kvar en stor andel konventionell produktion som genererar utsläpp.

Här finns det i stället en oro för EU:s skärpning av utsläppshandeln i den uppgraderade fit for 55.

Det stod klart när Geert Van Poelvoorde, ordförande för den europeiska branschorganisationen för stålindustrin Eurofer och vd för stålföretaget Arcelor Mittal, tog upp frågan på ett seminarium som Eurofer nyligen arrangerade.

Han konstaterade att skärpningen av EU:s utsläppshandelssystem går för snabbt och är för dyr för den redan hårt ansatta europeiska stålindustrin.

”Den europeiska stålindustrin har tappat i konkurrenskraft under en lång tid nu och kapaciteten sjunker. Vi behöver längre tid för att klara den här omställningen. Skärpningen av EU ETS innebär kraftiga kostnadsökningar samtidigt som vi ska investera i ny teknik. Vi kommer inte ha råd med det”, argumenterade Geert Van Poelvoorde på seminariet.

Geert Van Poelvoorde ifrågasatte också EU:s stora satsning på vätgas som det bränsle som främst ska användas i den gröna omställningen. Han underströk att efterfrågan på vätgas därmed kommer att vara gigantisk och att de europeiska stålverken kommer att behöva ett aldrig sinande flöde av vätgas för att produktionen, och därmed konkurrenskraften, ska kunna säkras.

”Vi kan inte förlita oss på sol och vind för när solen inte skiner eller när vinden inte blåser så kommer inte vätgasen att kunna levereras. Vi måste ha en lösning för hur vi ska kunna lagra den när den förnybara energin inte levererar”, menade han.

Det betyder att de svenska gröna stålinitiativen har en konkurrensfördel eftersom det finns gott om förnybar produktion i norra Sverige, vilket i sin tur betyder att de inte kommer att drabbas av högre kostnader på grund av att utsläppshandelssystemet nu skärpts.

– Den europeiska stålindustrin kommer så klart att gå över till den nya tekniken på sikt, men huvudproblemet för dem är att man inte har samma förutsättningar för en fossilfri elförsörjning som Sverige. Det är särskilt viktigt med tanke på att vätgasproduktionen, som är det bränsle som EU satsar på, kräver stora mängder fossilfri el, säger Helén Axelsson, chef för energi, miljö och hållbarhet på branschorganisationen Jernkontoret.

Lina Håkansdotter hade dock hellre sett en ännu snabbare och hårdare skärpning av klimatlagstiftningen.

– Vi har varit påskyndare av den här utvecklingen och skulle vilja att utfasningen går ännu snabbare och att den fria tilldelningen av utsläppsrätter, som är en subvention till det fossilbaserade stålet, försvinner redan 2030 och inte 2034.

– Att den europeiska stålindustrin nu säger att det går för snabbt tycker jag låter underligt. Utsläppshandelssystemet har varit på plats i över 15 år. Då är det svårt att säga att man inte noterat i vilken riktning EU:s klimatpolitik går och reagerat därefter, fortsätter hon.

Elbrist kan bli bromskloss

Men det finns också ett antal problem som måste lösas innan det gröna svenska ”stålundret” kan realiseras. Det största hotet är effektfrågan. För det är inte lite el som behövs till de här satsningarna.

Organisationen SKGS tittade nyligen på frågan och kom fram till att industrins behov av el kommer att öka från 45 till 117 TWh per år under perioden 2023 till 2030. Här står också stål-och metallverken för den största ökningen från 7,5 till 40,6 TWh per år.

– Det handlar inte bara om mer elproduktion utan också om tilldelningen av effekt som nätägarna hanterar och förstärkningen av näten. Det kan helt klart bli en bromskloss med tanke på att systemet för tilldelning av effekt inte är optimalt och på grund av de långa tillståndsprocesserna för att bygga nya nät, menar Helén Axelsson.

H2GS har fått klartecken från nätägaren Vattenfall att Svenska kraftnät gett tummen upp för den näteffekt man efterfrågar, uppger företagets vd i en intervju med DN.

Det har däremot inte SSAB i Luleå som planerar för stora industrisatsningar. Man vädrade nyligen sitt missnöje att inte ha fått besked i näteffektfrågan i en debattartikel i Dagens Industri.

När H2GS är fullt utbyggt kommer man att behöva 13–17 TWh el per år vilket motsvarar cirka 7 procent av Sveriges totala elförbrukning, för fas 1, där stålproduktionen är 2,5 miljoner ton kommer elanvändningen vara cirka 10 TWh.

För att säkra elen har man dels tecknat ett avtal med norska statliga kraftjätten Statkraft om 2 TWh årligen dels finska statliga Fortum om 2,3 TWh el per år fördelat på delavtal flera år framåt.

– Vi känner oss trygga med att vi har den el som vi behöver som en bas för vår portfölj. De kontrakten sträcker sig även en lång tid fram i tiden, säger Lina Håkansdotter.

Ytterligare en fråga som återstår att lösa är den om malmleveranserna. H2GS planerar att producera cirka 2,5 miljoner ton stål om året 2025 och framåt 2030 vill man fördubbla produktionen till 5 miljoner ton.

H2GS ser gärna att LKAB kommer att tillgodose större delen av järnmalmsbehovet men LKAB har i sin tur svarat nekande och hänvisat till bristande kapacitet på malmbanan.

”Innan vi bland annat har ett dubbelspår Boden-Luleå på plats, så kommer det inte finnas en robust transportinfrastruktur för någon aktör för de volymer det handlar om”, uppgav Niklas Johansson direktör för kommunikation och klimat på LKAB nyligen till Dagens Industri.

Nu fokuserar H2GS på att säkra upp just malmförsörjningen och man för även diskussioner med leverantörer utanför Europa, berättar Lina Håkansdotter.

– Vi ska börja producera grönt stål om två år och måste då ha tillgång till järnmalm. Det bästa för alla parter, inte minst planeten, är om vi kan köpa den malmen av LKAB. Jag tror också att det kommer att bli så, det finns ju inga reella hinder, men vi för också diskussioner med andra potentiella järnmalmsleverantörer utanför Europa.