KLIMATOMSTÄLLNINGEN

Fem stridsfrågor under klimatmötet

Klimat (TT)

Parisavtalets regelbok står i centrum för förhandlingarna under klimatmötet. Viktiga delar saknas – ska länderna lyckas komma överens?

Parisavtalet är ett resultat av kompromisser mellan närmare 200 länder och ganska vagt formulerat. Fortfarande finns luckor i den så kallade regelboken, som beskriver hur avtalet ska omsättas till handling.

I Glasgow hoppas förhandlarna trassla ut tre kvarvarande knutar i regelverket:

Världens länder har i Parisavtalet åtagit sig att minska sina utsläpp av växthusgas. Ett sätt som kan bidra till det är att sätta en prislapp på utsläpp.

Artikel 6 i avtalet reglerar internationella samarbeten kring handel med utsläppsrätter. Det är en huvudfrågorna i slutförandet av regelboken men den är komplex, politiskt känslig och full av tekniska underfrågor. Vissa menar att artikel 6 gör det lättare att uppnå utsläppsminskningar medan andra menar att den snarare främjar metoder som inte alls är särskilt effektiva för att få ner utsläppen.

I nuläget finns i princip inga regler på plats för artikel 6. Den är uppdelad i tre former av samarbeten, som regleras i paragraferna 6.2, 6.4 och 6.8. Det är dessa som det ska förhandlas om.

Artikel 6.2 möjliggör att länder kan överföra och handla utsläppsminskningar mellan varandra för att uppnå målen i sina nationella klimatåtaganden (NDC).

Artikel 6.4 fastställer ramarna för den marknadsmekanism som gör att länder kan handla med utsläppsminskningar. Ett exempel är att land A finansierar ett solcellsverk i land B som substitut för ett kolkraftverk. Utsläppen kommer att minska, land B drar fördelar av den förnybara energin och land A får tillgodoräkna sig en del av de minskade utsläppen. Den privata sektorns engagemang ska också underlättas.

Artikel 6.8 handlar om icke-marknadsbaserade sätt och processer att samarbeta på som kan resultera i minskade utsläpp av växthusgaser.

En omtvistad fråga handlar om dubbelräkning, det vill säga när ett land som utför klimatåtgärder utomlands och landet där åtgärden sker räknar hem samma utsläppsminskning. Det kan ge en felaktig bild av utsläppen, att de ser bättre ut på pappret än vad de faktiskt är. Länder som Brasilien och Ryssland har kämpat för dubbelräkning medan exempelvis EU oroar sig för kryphål som kan sänka klimatambitionerna.

Parisavtalet bygger på förtroende och är uppbyggt för att länder själva ska bestämma vad de ska göra för att nå målen. För att kunna se om ett land håller vad de har lovat behövs ett gemensamt regelverk för rapportering av utsläpp av växthusgas. Hur det ska gå till i praktiken är en fråga som förhandlarna hoppas lösa under COP26.

Det mest centrala som kvarstår är gemensamma tabeller för rapportering av utsläpp och uppföljning av ländernas klimatåtaganden. Positionerna är låsta när det gäller flexibilitet. Länder som av olika skäl inte har samma förmåga att mäta och rapportera utsläpp anses ha rätt till flexibilitet under en tid. Knäckfrågan är hur det ska operationaliseras i rapporteringen.

Det råder oenighet kring hur tabellerna ska se ut och vad som ska ingå. En del länder, till exempel Kina, vill kunna undanta viss data helt medan EU vill ha ökad transparens även kring de kolumner där länder inte har kunnat rapportera in någon siffra alls.

Parisavtalet slår fast att parterna med tiden ska höja sina ambitioner men anger inte hur stora åtaganden varje land ska göra för att nå klimatmålen. För att hålla ett öga på att det sammanlagda arbetet inte blir mindre än vad målen kräver ska regelbundna avstämningar göras.

Det finns dock ingen regel på plats som styr tidsramarna när det gäller implementeringen av ländernas nationella klimatåtaganden (NDC). Om det inte kommer på plats kan det leda till ojämn press på länderna.

Den stora oenigheten gäller tidsramarnas längd. De flesta länder – inklusive Sverige – vill att klimatplanerna ska lämnas in vart femte år medan andra hellre vill se att det ska ske var tionde år. Vissa vill välja fritt mellan fem och tio år.

Bortom regelboken finns ett par andra centrala förhandlingsfrågor. Det ekonomiska stödet till utvecklingsländer är en viktig sådan och har koppling till rättvisefrågor. Många av de fattigaste ländernas klimatplaner är villkorade av att de får internationell finansiering.

I Köpenhamn 2009 lovade rika länder att bidra med 100 miljarder dollar om året fram till 2025 för att finansiera klimatomställningen i fattigare länder. Det anses dock vara långt från den summa som verkligen behövs och har trots det fortfarande inte uppfyllts. Enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD kan det nås 2023.

En fråga för Glasgow är hur klimatfinansieringen ska se ut efter det att det nuvarande löftet har löpt ut. Att USA och EU har lovat att öka sitt klimatstöd väsentligt ses som en positiv signal av länder som Sverige, som vill se ökade ambitioner efter 2025.

Samarbetet för att rusta länder för klimatförändringarna lyfts som en allt viktigare fråga i Parisavtalet. Det handlar om att stärka förmågan att anpassa sig till effekterna av de klimatförändringar som redan sker, som skogsbränder och översvämningar.

Frågan är nära kopplad till finansieringen. De länder som har bäst förutsättningar att arbeta med anpassning uppmuntras gå före och ge mer stöd till utvecklingsländer.

Sofia Eriksson/TT