DEN SVENSKA UTBILDNINGEN

Forskare: Så blundar alla för skolans problem: ”Aldrig roligt att få dåliga nyheter”

Svenska lärare sätter betyg utan att egentligen veta hur deras elever står sig jämfört med elever på andra skolor. Det saknas helt enkelt relevanta kunskapsmätningar, visar en ny rapport. ”Att återkoppling leder till att vi förbättrar oss har vi alltid vetat. Men det verkar ha glömts bort eller undertryckts medvetet”, säger professor Magnus Henrekson.

Sedan lång tid tillbaka är kunskapen om hur väl de svenska eleverna presterar bristfällig. De internationella kunskapsmätningarna PISA och TIMSS och de nationella proven ger ett visst underlag för politiker, myndigheter och lärarkåren, men det räcker inte, konstaterar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, i rapporten ”Att mäta kunskaper och skapa information – en vägkarta för bättre uppföljning i skolsystemet”.

– Det är helt omöjligt för en enskild lärare att veta hur bra eleverna faktiskt är, sa han under ett seminarium arrangerat av Näringslivets skolforum då rapporten presenterades.

Extra allvarligt är att bristerna i kunskapsunderlaget kan bidra till betygsinflation.

I rapporten presenterar Gabriel Heller Sahlgren ett förslag på hur ett svenskt system för kunskapsmätning kan se ut (se alla förslagen i faktaruta nedan).

För det första vill han införa prov i grundskolan – i svenska, matematik, SO- och NO-ämnen – vars svårighetsgrad anpassas efter elevernas förmåga. Provet är dessutom adaptivt i realtid; om eleven svarar fel så blir nästa fråga lättare, om svaret är rätt blir frågan svårare. Syftet är att lärare ska få bättre information om hur de egna elevernas kunskaper utvecklas.

Inspirationen till förslaget kommer från Danmark.

– Generellt sett har Danmark sedan 2009 haft bättre möjligheter att följa kunskapsutvecklingen över tid på grund av de här proven, säger Gabriel Heller Sahlgren.

– Proven i Danmark är väldigt bra på att fånga upp högpresterande och lågpresterande elever. De är också självrättande, vilket gör att de inte blir en administrativ börda för lärarna, för det är inte meningen. Det ska absolut inte vara betungande. Och läraren får resultaten omedelbart så att de direkt kan se hur eleven presterar och resultaten går att följa över tid.

Gabriel Heller Sahlgren vill inte att lärarna ska vara tvungna att väga in de adaptiva proven i betygsättningen, det får lärarna avgöra själva. Däremot vill han att frågorna ska vara koordinerade med de nationella proven. På det viset kan de adaptiva proven bli ett slags ankare som tryggar att svårighetskraven och betygssättningen på de nationella proven är lika höga över tid. De nationella proven ska också fortsatt vägas in i slutbetygen.

Gabriel Heller Sahlgren vill dessutom att resultaten på de adaptiva proven och de nationella proven görs tillgängliga för rektorer, lärare, elever, föräldrar, forskare och myndigheter. Myndigheter kan till exempel använda informationen för att skapa mått på skolors så kallade förädlingsvärden.

Bästa måttet på skolkvalitet

Just förädlingsvärden är ett av de främsta redskapen som kan användas för att mäta skolkvalitet, menar Heller Sahlgren. I korthet innebär det att skolors resultat justeras för elevers tidigare utfall. Och det kan göras på lite olika sätt.

– I England har man numera förädlingsvärden som huvudsakligt mått på skolkvalitet. Man har testat systemet, forskare har testat det, säger Gabriel Heller Sahlgren.

– Totalt sett så är det tydligt att förädlingsvärdena är det bästa måttet vi har på skolkvalitet.

I England har man sedan lång tid tillbaka haft externt rättade nationella prov, men trots det fortsatte betygsinflationen att vara ett svårutrotat fenomen under många år. Det är komplicerat att skapa målrelaterade prov som är lika svåra från år till år, menar Heller Sahlgren, och det finns en risk för att lärare börjar träna elever för att klara proven i stället för att höja deras generella kunskapsnivå.

För att få ordning på det införde England ett system där man kalibrerar utfallen på examensproven i årskurs 11 med resultaten i de nationella proven för samma elevgrupp i årskurs 6. Betygen får helt enkelt inte avvika för mycket om eleverna inte presterar tillräckligt bra i årskurs 6.

– Om det är så att eleverna i årskurs 6 är bättre än den föregående årskullen då får betygen även öka i årskurs 11. Med andra ord, om det är så att elevernas kunskapsresultat objektivt sett har förbättrats några år tidigare får betygen öka även i årskurs 11, säger Gabriel Heller Sahlgren.

Bedömningen i årskurs 6 har också gjorts likvärdig över tid genom att man har ett separat ankarprov. Det betyder att ett representativt urval av elever, som skriver det riktiga provet, också skriver ankarprovet som utformades i samband med att systemet utvecklades för knappt tio år sedan.

Olyckligt med flera syften

Gabriel Heller Sahlgren betonar också vikten av att ha olika kunskapsmätningar för olika syften. Om man satsar på en lösning för en mängd användningsområden är risken att de motverkar varandra.

Han exemplifierar med de nationella proven i Sverige. Det är inte bra om de både har syftet att mäta kunskapsnivån och samtidigt vara ett stöd vid betygsättning. Historiskt har syftena med dem varierat.

Att använda dagens nationella prov som ett mått på kunskap, underkänner han helt, eftersom de rättas av elevernas egna lärare. I en analys av Skolinspektionen har man till exempel funnit att mer än hälften av eleverna fick olika bedömning av läraren och en extern bedömare.

”Det är jättebra att vi nu är vid en vändpunkt och att det finns forskning som visar de här självklarheterna. Då kanske de också kan få politiskt genomslag”.

Ekonomiprofessor Magnus Henrekson utreder för tillfället betygssystemet på regeringens uppdrag. Han är kritisk mot att kunskapsmätningar inte används mer.

– Att återkoppling leder till att människor förbättrar sig har vi alltid vetat. Men det verkar ju ha glömts bort eller undertryckts medvetet sen 60-talet i många västländer. Resultatet har blivit det förväntade, det vill säga generellt sett försvagade resultat och mycket större skillnader beroende på socioekonomisk bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå, säger han.

– Det är jättebra att vi nu är vid en vändpunkt och att det finns forskning som visar de här självklarheterna. Då kanske de också kan få politiskt genomslag.

Han jämför politikernas ovilja att komma till rätta med de långsiktiga problemen i skolan med andra områden, som energiförsörjningen, integrationen och kriminaliteten. Det kan vara ett politiskt svårhanterat att få reda på hur illa det verkligen är ställt, vilket alltid är risken när man väl börjar mäta:

– Det är ju aldrig roligt att få dåliga nyheter för politiker, så om man inte känner sig säker på att det blir goda nyheter så minskar benägenheten att göra något åt det. Därför är det så viktigt att det här institutionaliseras som någonting som bara måste göras och utvärderas, säger Magnus Henrekson.

Kritiserar skolvalet

Anna Andersson är kvalitetschef på Academedia. Hon menar att vi i Sverige i allt för hög grad tvingas förlita oss på internationella undersökningar som PISA.

– När vi pratar om kvalitet i skolan så grundar vi väldigt mycket av det på just ’utvärdet’, det vill säga vad eleverna får i betyg och att det är samma sak som de förmågor de har. Men när betygssystemet urholkas av flera olika anledningar så blir konsekvensen att vi inte vet hur det går för eleverna. Vi får inget fast att stå på.

Elinor Odeberg, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, är inte lika övertygad om att fler kunskapsmätningar behövs i Sverige. Hon anser att det stora problemet är bristande tillit till lärarkåren som är experter på både lärande och undervisning.

– Mycket av den här bristande tilliten kan förklaras av reformeringen av skolan som vi inledde på 90-talet och som nu har eskalerat med många stora privata aktörer, en uppsplittrad och segregerad skola, där skolvalet helt enkelt leder bort ifrån likvärdighet, säger hon.

– Det viktiga är hur vi löser de grundläggande problemen snarare än att vi har för mycket av mätsjuka, även om vi alla är överens om att man ska följa upp kunskaperna.

Lärare måste ha stöd

Gabriel Heller Sahlgren vänder sig mot den beskrivningen. Han menar att även om marknadsincitamentet har en viss effekt på betygsinflationen så är den mycket liten. Det stora problemet är att det inte finns ett kunskapsankare som kan motverka incitamenten att sätta omotiverat höga betyg.

– Lärare är ganska bra på att bedöma hur bra elever är relativt sett sin egen skola eller sin egen klass, men de är väldigt dåliga på att veta hur bra de faktiskt är jämfört med elever i andra skolor, säger han.

Även om de adaptiva proven inte ska vara helt tvingande vid betygsättning, så är han tydlig med att lärarna måste ha stöd, som kunskapsmätningar, för att klara av det svåra uppdraget. Detta kräver att externt rättade nationella prov på något sätt används för att normera betygssättningen på gruppnivå.

– När det gäller betygsbedömningen så är det så pass svårt att säkerställa att det blir helt likvärdigt. Vi måste faktiskt veta vilka barn som presterar dåligt, men också de som presterar bra. Det vet man inte när referensramen är relativ på klassrumsnivå eller på skolnivå, säger han.

”Med andra ord uppfattar jag det som att ingen har försökt att avskaffa systemet. Och givet att man inte gör det så är vi faktiskt skyldiga att förbättra det så att det blir ett rättvist system.”

Magnus Henrekson menar att tilliten till lärarens förmåga är hög i Sverige jämfört med i andra länder.

– Marknadssystemet i skolan kan man ju vara emot, men nu har vi haft det i 32 år. Under 20 av dessa år har det varit en socialdemokratisk regering och under 12 år har det varit en borgerlig regering. Med andra ord uppfattar jag det som att ingen har försökt att avskaffa systemet. Och givet att man inte gör det så är vi faktiskt skyldiga att förbättra det så att det blir ett rättvist system, säger han.