DEN SVENSKA UTBILDNINGEN

Så fick Sverige en flumskola – ”Vi har gått för långt”

En lång rad reformer har reducerat lärarens auktoritet i skolan. TN har talat med skolexperter om vad som hände när vuxenvärlden gick på reträtt, om vikten av ordning och reda och varför en nykter kunskapssyn måste återvända. ”Det är synnerligen obehagligt att vara lärare och känna att eleverna försöker att påverka ditt omdöme”, säger professor Inger Enkvist.

Sverige har gått från ett homogent, men också hierarkiskt samhälle, till ett sekulariserat och i många avseenden så individualistiskt samhälle att landet i ett internationellt perspektiv är extremt. Samtidigt har en stor invandring skapat utmaningar som nog ingen hade kunnat förutse.

Mitt i denna samhällsomvandling står läraren och har som uppgift att fostra en ny generation hjältar. Ofta bombarderad av nya pedagogiska trender och andra idéer. Ofta har intentionerna varit goda från lagstiftaren, men resultatet har trots det blivit att lärarens auktoritet har utmanats i grunden.

– Det har skett en enorm förändring eftersom vi har infört nya bestämmelser. Vi har ändrat hur skolan är organiserad. Vi har ändrat hur skolans mål formuleras. Vi har ändrat skollagen. Vi har ändrat lärarutbildningen. Vi har sett hur Sverige med olika riksdagsbeslut under lång tid har ändrat situationen i skolan, säger Inger Enkvist, professor emerita på Lunds universitet, som under många år synat svensk pedagogik och skola. Hon är också en flitig skribent, bland annat i TN.

Hon menar att det redan gick snett i och med att grundskolan infördes 1962 och de reformer som följde på den. Från och med 1962 saknades det tydliga kunskapsmål för skolan och flera andra skolformer togs bort, som yrkesskolor för högstadieelever. Alltså försvann möjligheten för många elever att hitta sin plats i skolsystemet.

Eftersom reformerna medförde att alla skulle studera i samma klass oavsett kunskapsnivå och inställning till studierna skapade det svårigheter för lärarna, menar hon. Samtidigt fråntogs läraren flera verktyg, till exempel straff som kvarsittning.

Tidigare hade det också betonats att eleven hade ett stort ansvar att lära sig, men i läroplanen LGR 69 blev det mindre tydligt. Hädanefter var det lärarens fel om inte eleven lärde sig något, menar Inger Enkvist.

Elever vill inte bli lärare

En olycklig konsekvens av reformerna blev att elever kunde gå nio år i skolan utan att anstränga sig.

– Det krävs både av elev och läraren att man gör sitt bästa för att studieresultatet ska bli så bra som möjligt. Men det går inte om lärarens energi, och även elevernas energi, går åt att hantera personer som inte vill vara där av olika anledningar, säger Inger Enkvist.

Hon pekar på ytterligare en absurd konsekvens av utvecklingen:

– Följden är att personer med insikt i hur lärare behandlas i svensk skola, bland annat elever i årskurs tre i gymnasiet, säger att de inte vill välja det yrket. De vill inte försätta sig i den situationen, de väljer ett annat yrke, för de vet bättre än någon annan hur lärare behandlas.

”Jag kan bara säga att det är synnerligen obehagligt att vara lärare och känna att de försöker att påverka ditt omdöme.”

Ett sätt att stärka lärarens auktoritet är att införa slutexamen i grundskolan, menar hon. Det gör att elev och lärare har samma slutmål, det vill säga att eleven förbereds väl inför slutprovet, vilket minskar incitamenten att utmana läraren på olika sätt.

Samtidigt behöver inte mer makt alltid betyda att läraren gynnas. När hen har ett stort inflytande över betygsättningen, som idag, kan det paradoxalt nog få effekten att läraren utmanas än mer. Eleven kan till exempel tjata sig till ett högt betyg, eller använda andra tvivelaktiga knep. Det är ytterligare ett argument för att slutexamen behövs och att den blir ett stöd vid betygsättningen.

– Jag kan bara säga att det är synnerligen obehagligt att vara lärare och känna att de försöker att påverka ditt omdöme. Det är till viss del föräldrar som gör det, men jag tänker i första hand på eleverna. Det här förstör förhållandet mellan lärare och elev. Det är en psykologisk mekanism, säger Inger Enkvist.

”Medinflytandet handlar om att minska den vuxnes auktoritet”

Den maktförskjutning som har skett de senaste 50-60 åren, där eleven och dess rättigheter har lyfts fram och betonats på bekostnad av lärarauktoriteten, har också en demokratisk dimension, det vill säga idén om att man ska ge barn inflytande redan i unga år. Målet har varit att fostra demokratiska och kritiskt tänkande medborgare. Men kritikerna, som Inger Enkvist, menar att det har gått utöver undervisningen.

– Om du verkligen vill bidra till ett demokratiskt sinnelag så vill du i stället att eleverna ska ha så goda kunskaper som möjligt. Det får de om de använder skoltiden väl. Då blir de förståndiga vuxna som kan använda sin röst i demokratiska val och fatta förståndiga beslut på olika nivåer i samhället, säger hon.

Damian Brunker, som idag är affärsområdeschef på Nordic International School, håller med:

– Medinflytandet handlar om att minska den vuxnes auktoritet, att minska rektorns möjligheter att styra. Jag anser att vi har gått för långt i Sverige, säger han.

Damian Brunker ser hellre att man stimulerar elever att delta och engagera sig mer i skolan, men även i samhället i stort. Det kan vara att hjälpa äldre på ett äldreboende, eller samla in skräp i en näraliggande park. Det skapar ansvarstagande medborgare.

”Det brukar kallas läroplanspoesi”

Men läraren har också kommit att utmanas inom fler områden, till exempel har själva idén om kunskapsöverföring, och lärarens roll i den, ändrats i grunden. Den välkända skoldebattören, författaren och läraren Per Kornhall är skarpt kritisk mot den konstruktivistiska kunskapssynen som dominerade från 70-talet och framåt.

Han menar att den nya synen på kunskap tillsammans med flera strukturella förändringar i svenskt skolväsende har blivit till en giftig cocktail som har varit negativ för lärarrollen. Det handlar för det första om introduktionen av valfrihetssystemet, som han anser har lett fram till en marknadisering av skolan, för det andra om kommunaliseringen som han är kritisk mot. För det tredje menar han att den individuella lönesättningen som introducerades på 90-talet ledde fram till att lärarkåren inte längre var ”en statlig tjänsteman med en säker löneutveckling”, som han uttrycker det.

Den konstruktivistiska kunskapssynen underminerade lärarens allra viktigaste uppgift, det vill säga lärandet i sig.

– Det fanns inget lärarsubjekt som lärde ut och det gick inte heller att ställa krav på att eleverna skulle lära sig. Man kunde bara skapa förutsättningar för att det skulle ske. Det brukar kallas läroplanspoesi i Sverige, säger Per Kornhall.

Förklaringen till detta kan man finna dels i 70-talets anti-auktoritära trender, dels i tankegods från pedagoger som amerikanen John Dewey och ryssen Lev Vygotskys.

En effekt av den konstruktivistiska kunskapssynen var att metodiken fick stryka på foten på lärarutbildningarna. I korthet: Konsten att lära sig att lära ut ansågs omodern.

– Ordet metodik blev ett fult ord. De metodiklärarna, som då arbetade ute på fältet, kände sig kraftfullt motarbetade på lärarutbildningarna, för det var inte meningen att man skulle tradera de gamla kunskaperna längre.

Den konstruktivistiska kunskapssynen, som spreds via läroplanerna ut i skolväsendet, har varit seglivad. Per Kornhall har till exempel analyserat 2011 års kursplaner för grundskolan i en rapport för Svenskt Näringsliv och konstaterar att den gamla kunskapssynen lever kvar, till exempel i den kritiserade matris som ska vägleda barn och föräldrar vid betygsättningen. Vagheten i texterna försvårar för läraren att göra sitt jobb, det vill säga förklara för eleven och föräldern, vad som behöver göras.

Å ena sidan skulle nu förmågor som ”att förstå och analysera” värderas hos elever redan i de lägre årskurserna. Å andra sidan fick faktadimensionen stryka på foten.

– Kunskap om fakta är ju grunden till tänkande. Om jag inte har stoppat in de här pusselbitarna in i mitt huvud så kan jag inte förstå eller analysera någonting, säger Per Kornhall.

– Det har lett fram till att till och med professorer har protesterat mot att de inte klarar av kunskapskraven i mellanstadiet.

Det är läraren som gör lärandet möjligt, konstaterar han:

– Vi vet att det är mötet med lärare med ett brinnande engagemang som pratar om sina ämnen som får ungdomar att bli intresserade av att studera, att ägna sina liv åt ett ämnesspecifikt område, säger han.

”Vid ett annat tillfälle sköts en ung man i 20-årsåldern i huvudet sex gånger, vilket bevittnades av min personal och mina elever. Berättelserna är hemska och det gör fortfarande ont att tänka på dem.”

Ett annat hett ämne i skoldebatten är ordning och reda. Förespråkarna för hårdare tag menar att det är det enda sättet att stärka lärarens makt i klassrummet, medan kritiker varnar för att en ny typ av Caligula introduceras i svensk skola.

En skolmodell som har diskuterats på senare år är den anglosaxiska No excuses. Den betonar vikten av lärarauktoritet och beskrivs ofta som varmt auktoritativ.

Både Inger Enkvist och Damian Brunker anser att No excuses kan få särskilt stor betydelse på skolor i utanförskapsområden.

När Damian Brunker var nybliven rektor på Internationella Engelska skolan i Eskilstuna hamnade han och hans medarbetare på skolan mitt i ett gängkrig. Skolan ligger i ett av polisen utpekat utsatt område, Fröslunda, där 32 skjutningar ägde rum bara under 2022.

– Vid ett tillfälle räddade tre anställda livet på en ung svensk pojke som attackerades av ett 15-tal personer. De fredade ett område runt omkring pojken och räddade på det sättet hans liv. Vid ett annat tillfälle sköts en ung man i 20-årsåldern i huvudet sex gånger, vilket bevittnades av min personal och mina elever. Berättelserna är hemska och det gör fortfarande ont att tänka på dem, berättar han.

Föräldrar tar inte föräldraansvar

För Damian Brunker gav rektorsuppdraget, som han avslutade i augusti i år, många lärdomar om vad som fungerar och inte fungerar i svensk skola. Han menar att Sverige har kommit att bli ett antiauktoritärt samhälle och att det fått stora negativa konsekvenser också för läraren.

Som nybliven svensk hade han svårt att vänja sig vid föräldrar som uppenbarligen hade kapitulerat inför sina barn.

Vid ett tillfälle besökte han en stormarknad där ett tvåårigt barn vägrade gå ned från kassabandet. Mamman frågade: Är det inte dags att gå ned? Inget hände. Samma fråga igen. Inget hände. Under tiden blev kön fram till kassan längre och längre.

Att hantera barn som har inte har lärt sig gränser ställer stora krav på läraren. Det blev extra tydligt på Brunkers skola i Eskilstuna där eleverna kom från ett utanförskapsområde och ofta också från kaotiska hemförhållanden.

– På min skola var lärarna tvungna att vara väldigt skickliga på att tillrättavisa ett barn. De kunde till exempel inte säga åt en elev inför andra elever eftersom det riskerade att leda till en motreaktion, säger Damian Brunker.

En offentlig tillrättavisning fick ofta effekten att eleven upplevde att hen förlorade ansiktet och därför gick till motattack.

”Om mina lärare påpekade för mina föräldrar att jag gjort fel så riktades deras upprördhet mot mig.”

Ytterligare ett problem är att ryggradsreaktionen hos svenska föräldrar ofta är att acceptera det egna barnets version av ett händelseförlopp när läraren påpekar att barnet har gjort fel. Det var otänkbart att det skulle ske under hans egen uppväxt:

– Om mina lärare påpekade för mina föräldrar att jag gjort fel så riktades deras upprördhet mot mig. De skulle inte för en sekund ifrågasätta lärarens beslut. Men nu har vi en kultur, särskilt i Sverige, då det är precis det som sker. På vilket sätt hjälper det läraren? Vi måste stå på samma sida för att hjälpa barnet, säger han.

För att komma till rätta med problemen på skolan i Eskilstuna införde Damian Brunker flera nymodigheter. Mycket handlade om att bygga upp en ny skolanda och gemenskap på skolan, men också att förbättra undervisningen och införa tydliga regler och sanktioner av olika slag. Skolan har också satsat hårt på att hjälpa de mest utsatta barnen för att ge dem stöd i undervisningen och hjälp att bryta destruktiva beteenden.

Damian Brunkers arbete gav resultat. 96 procent av eleverna på skolan som går nian har idag gymnasiebehörighet, det är bättre än genomsnittet i Sverige.

Men är det mer frihet läraren behöver? Svaret är ja när det handlar om att slippa förödande administration och obegripliga matriser vid betygsättning, men handlar frågan om mer frihet att sätta betyg är svaret inte lika givet.

Betygsättningen är ett exempel där det behövs ett ankare – till exempel examensprov – som oundvikligen kommer att nagga lärarens frihet i kanten. Professor Magnus Henrekson utreder ett sådant system för att få koll på betygsinflationen i det svenska distribuerade skolsystemet med många huvudmän.

Det är också tydligt att olika lärare i olika grad efterfrågar olika stöd. Till exempel behöver läraren på lågstadiet bättre vägledning i kursplanerna just för att de inte är ämnesexperter, understryker Per Kornhall. Men en högstadielärare har en större trygghet i ämneskunskapen och kan därför få större frihet.

När Per Kornhall skissar på en kursplan för skolan tar han också hänsyn till det.

Läraren tar stort ansvar

Han vidgar perspektivet i diskussionen om det är mer frihet läraren behöver:

– Det här är ett yrke där man tar väldigt stort ansvar, det vill säga kan man ge väldigt stor frihet till läraren bara du sätter upp ramarna. Det finns väldigt få som väljer läraryrket och sedan medvetet går in för att hålla dåliga lektioner. Man vill ju försöka få de här barnen och ungdomarna att förstå. Och i det arbetet behöver man ha stor frihet för att kunna välja de vägar som faktiskt funkar i den grupp man har framför sig, dessutom i en grupp som inte är enhetlig.

”Du behöver dra tillbaka de personer som nu undviker läraryrket och du kommer inte att kunna göra det om de inte är övertygade om att nu börjar en ny fas i skolan, att nu är det lugnt på lektionerna igen och att kunskap uppskattas.”

När Inger Enkvist får frågan om vad som behöver göras för att återigen stärka lärarens position ger hon en lång rad förslag:

– För det första så måste du ha en läroplan där det står vad eleven ska kunna på olika nivåer. Sen måste du ha en skollag som tillåter att du kan hållas ordning i klassen. Tiden går till spillo för att hantera detta och det är inte rimligt. Sen måste du också ha en annan lärarutbildning som just fokuserar på lärarens förmåga att på ett bra sätt förmedla den här kunskapen som eleverna behöver skaffa sig, säger hon.

En av konsekvenserna av att lärarens position inte är lika stark i svensk skola som den en gång i tiden var är att ungdomar väljer andra yrken:

– Du behöver dra tillbaka de personer som nu undviker läraryrket och du kommer inte att kunna göra det om de inte är övertygade om att nu börjar en ny fas i skolan, att nu är det lugnt på lektionerna igen och att kunskap uppskattas. Lärarutbildningen måste också bli attraktiva och inte avskräcka folk från yrket.