KRIGET I UKRAINA

”EU börjar återuppfinna sitt syfte”

Kriget i Ukraina har på kort tid förändrat mycket både när det gäller Europas och EU:s relationer med omvärlden liksom de egna ländernas förhållande till varandra. Fredrik Erixon skriver om början på en ny geopolitisk tid.

Historien rör sig nu som ett höghastighetståg.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har europeisk politik förändrats mer än den gjort på decennier. Före kriget stoppade Tyskland vapenexport till Ukraina och avfärdade kraven på att landet behöver öka sin militära kapacitet. Nu skickar Berlin mobilt luftvärn till Ukraina och har inlett en rask upprustning av Tyskland.

Italien och Österrike, länder med ett stort beroende av rysk gas, var länge skeptiska till hårda finansiella sanktioner då ländernas banker gör mycket affärer med Ryssland. Nu har de inte bara kapat banden med Ryssland utan också godkänt skarpa sanktioner av den ryska centralbanken som kommer att svida för storbankerna i Milano och Wien.

Nu är tron på det ömsesidiga beroendet död och sanktionspolitiken siktar på en ekonomisk isolering av Ryssland.

I Bryssel vidhöll man länge att den enda effektiva strategin för att kontrollera Vladimir Putin var att göra Ryssland beroende av att sälja sin olja och gas till Europa. Nu är tron på det ömsesidiga beroendet död och sanktionspolitiken siktar på en ekonomisk isolering av Ryssland.

Europa har hittat sin mojo – och EU börjar nu också återuppfinna sitt syfte. Konsekvenserna för Europa kommer att bli betydande. Kriget i Ukraina är långt ifrån över; Europa kan också komma att dras in i det militärt. Men det EU som kommer ut ur Ukrainakrig är ett annat EU än det som gick in i det.

Under lång tid har Europasamarbetet kännetecknats av splittring. Många av friktionerna kan nu mildras – eller försvinna helt. Tysklands beroende av rysk gas och aversion till kärnkraft – som skapat låsningar i energi- och klimatpolitik liksom i utsikterna för en starkare utrikes- och säkerhetspolitik – kommer att minska. Splittringen mellan en kärnkraftsfalang och en naturgasklubb i EU-debatten om en grön taxonomi är nu överspelad.

Konflikterna mellan EU och Polen lär successivt försvinna. Polens geografiska utsatthet gör landet mer beroende av hjälp från EU: regeringspartiets kulturkrig mot Bryssel lär tyna bort. Redan tidigare i februari, före Rysslands invasion, försökte Polens premiärminister Mateusz Morawiecki nå en överenskommelse med EU-kommissionen om landets brott med EU-fördraget. Och i Budapest börjar Victor Orban inse kostnaden med Ungerns närmande till Ryssland. I april är det val i landet och om Orban inte förbättrar sina relationer med väst kan han ligga pyrt till.

Splittringen mellan en kärnkraftsfalang och en naturgasklubb i EU-debatten om en grön taxonomi är nu överspelad.

Ukrainakriget kommer också att tvinga många EU-länder att omvärdera synen på omvärlden. I några år nu har Bryssel och Paris drivit på för europeisk ”ekonomisk autonomi” och ”teknologisk suveränitet”, och attityden har inspirerat mycket ny protektionism från EU. Men ambitionen att Europa ska sluta sig inåt och frikoppla sig från amerikansk teknologi blir än mer apart i en ny tid av krig och geopolitiska konflikter. Förra sommaren kom kommissionen med ett förslag om att införa klimattullar på viss import, och förslaget skulle drabba Ukrainas export till EU särskilt hårt. Därutöver skulle allierade som USA och Turkiet påverkas negativt. Sådant strategiskt och säkerhetspolitiskt lättsinne kommer det knappast att finnas utrymme för framöver. Europas behov av allierade blir nu centralt också för internationell ekonomisk politik.

Ett EU som återuppfinner sig själv kan också ta en tydligare roll i Stillahavsområdet – särskilt gentemot Kina. Under uppbyggnaden av Rysslands krig mot Ukraina har Beijing försökt balansera sin allt närmare relation till Moskva med sin betydande ekonomiska integration med marknader i väst. Kina har avstått att rösta i FN-resolutioner som fördömer Rysslands invasion, och på längre sikt ser man Ryssland som en partner för att ändra på världsordningen.

Det EU som kommer ut ur Ukrainakrig är ett annat EU än det som gick in i det.

Men de kraftfulla Rysslandssanktionerna har överraskat Kina. Liksom Putin trodde nog President Xi att EU skulle reagera med vackra ord men inte med hårda åtgärder. Europas bestämda agerande mot Ryssland kan därför skapa möjligheter framöver för att mildra Kinas aggressioner.

Om EU ansluter sig till den framväxande amerikanska alliansen i Stillahavsområdet kommer EU än mer att kunna försvara sina intressen och värderingar.

EU bör fortsätta söka lösningar på globala problem i diplomati och internationella institutioner. Men i vår nya geopolitiska tid når en sådan attityd inte långt – om den inte backas upp med reell militär och ekonomisk kapacitet, och vilja att använda den.