KRIGET I UKRAINA

”Därför är ett oberoende näringsliv garanten mot krigshetsare”

Rysslandskrisen är inte marknadsekonomins kris. Landet är motsatsen till decentralisering och alternativa maktcentrum. Ekonomin och handeln kontrolleras av några få monopol, vars ledare endast har suttit där på Kremls nåder, skriver Johan Norberg.

Så här brukar det låta: runt förra sekelskiftet trodde naiva västerländska liberaler att handel och ekonomisk integration skulle göra krigföring passé. Norman Angell skrev till och med boken ”The Great Illusion” 1909, som förklarade att krig numera var omöjliga. Bara fem år senare motbevisades han av Europas arméer som störtade samman i historiens mest destruktiva krig.

Efter Rysslands invasion av Ukraina låter det så igen. I Bloomberg News kan man läsa att Putin har avslöjat ”the Great Illusion of Capitalism”, med uttrycklig hänvisning till Angells naivitet. Här hemma skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena: ”Den liberala dogmen om att marknadsekonomi och ökad handel leder till demokrati och ökad öppenhet hör vi inte så mycket av i dag, inte ens från de mest trosvissa liberalerna”.

”Om man gör sig besväret att läsa Norman Angells bok inser man omedelbart att den inte är skriven ur muntergökens perspektiv.”

Ska vi betrakta detta krig som ett motargument mot den gamla upplysningsidén att handel tenderar att främja civilisation och fred? För att avgöra det måste vi först undersöka vad det argumentet faktiskt innebar. Det förekommer i många olika varianter, allt sedan Montesquieu, Smith och Hume till dagens handelsteoretiker. Men en gemensam nämnare är att ingen av dem säger att handel gör krig omöjligt.

Om man gör sig besväret att läsa Norman Angells bok inser man omedelbart att den inte är skriven ur muntergökens perspektiv. Tvärtom är Angells utgångspunkt oron för ett annalkande krig mellan Storbritannien och Tyskland. Slutorden uttrycker ingen triumfatorisk tro på evig fred, utan rädslan för att världsledare inom kort ska ”gjuta strömmar av blod och förslösa omätliga rikedomar”.

Men detta med förslösade rikedomar är poängen. Angel menade inte att krig var omöjliga, utan att de var orimliga, ologiska, även ur angriparens perspektiv. I en modern, globaliserad världsekonomi tjänar man inte längre på erövringskrig. Med integrerade finansmarknader kommer kriget att skapa kaos i de egna finanserna. Den som lägger grannländer i ruiner förstör också sina bästa leverantörer och marknader. Visst kan man vilja ha grannarnas naturresurser – det billigaste är i så fall att köpa dem. Ett oberoende näringsliv kommer i ökad utsträckning att försöka hålla emot krigshetsarna.

Nej, globaliseringen tämjde inte den ryska björnen. Men Ryssland har inte heller haft fria marknader som skapar decentralisering och alternativa maktcentrum som kan hålla emot. Tvärtom har ekonomin och handeln kontrollerats av några få monopol, vars ledare endast har suttit där på Kremls nåder, vilket tvärtom centraliserar makten.

”Till och med dessa oligarker hade allt att förlora på krig och tycks ha varit emot det till siste man, men de är vasaller med föga inflytande.”

Och för den som tror att detta är en trosviss liberals efterhandskonstruktion nu när kriget är ett faktum kan jag citera mitt eget konstaterande: ”Inkomsterna från handeln går alltså inte till oberoende ryska aktörer, utan rakt ned i fickan på de grupper som vill underminera den ryska demokratin” (Dagens Industri, 17 nov 2009)

Till och med dessa oligarker hade allt att förlora på krig och tycks ha varit emot det till siste man, men de är vasaller med föga inflytande. Under pandemin tvingades dessutom alla som ville påverka Putin att genomgå två veckors karantän. En FSB-officer eller ultranationalistisk intellektuell kan möjligen ha tid att stirra in i väggen i två veckor för en liten pratstund, men knappast en direktör som förväntas driva ett bolag.

Norman Angell var fullt medveten om att despoter skulle fortsätta att starta krig av politisk fåfänga, men deras länder skulle förlora på det. De mördande kulorna vänder tillbaka och träffar den som avfyrade dem. Långt ifrån att motbevisa Angells tes hade Putin kunnat tjäna som ett exempel i The Great Illusion: Despoten som startar krig på grund av imperialistisk nostalgi och sedan tronar över ett finansiellt ruinlandskap.

Att något är irrationellt och självdestruktivt gör det tyvärr inte uteslutet, särskilt inte för en diktator omgiven av jasägare. Men det gör det mindre lockande. Kina närstuderar just nu den ryska ekonomins sönderfall för att bedöma vad en invasion av Taiwan skulle kosta dem.

Att det undergräver ett angripande lands ekonomiska projekt är fortfarande en av globaliseringens främsta förtjänster. Den som inte har något att förlora blir nämligen, med Lena Anderssons ord, ”obehagligt fri att handla i enlighet med sin karaktär”.