STORMAKTEN KINA

”Kina fortsätter ta i med hårdhandskarna efter pandemin”

Xi Jinping fortsätter att hålla Kina stängt mot omvärlden med pandemin som ursäkt, trots att läget är ett helt annat idag. Kristina Sandklef skriver om nolltoleranspolitiken i Kina och effekterna för människorna som lever där – liksom för det internationella handelsutbytet.

Brist på matleveranser, gamla som inte fått vare sig vård, medicin eller måltider i isoleringen, husdjur som slagits ihjäl för att stoppa smittan och små barn som separerats från sina föräldrar. Så hanterar Kina den fortsatta smittspridningen av covid i landet.

Nolltoleranspolitiken mot covid slår hårt mot Kinas redan sargade ekonomi och hotar att minska tillväxten med en procentenhet i år. Den drabbar också de globala leveranskedjorna med potentiell komponentbrist som följd, samtidigt som många Shanghaibor börjar få nog av att sitta inlåsta. Efter en sjätte vecka i karantän för en del börjar allt fler att ifrågasätta de drakoniska åtgärderna. Missnöjet pyr och arga medborgare har protesterat lokalt, vilket återgetts i snabbt censurerade videoklipp[1] på sociala medier. Som vanligt i Kina är det de lokala myndigheterna som får skulden för hanteringen snarare än partiledningen i Peking, som egentligen är ytterst ansvarig för den förda politiken.

Många har börjat fundera över hur hållbar den här nolltoleranspolitiken egentligen är med tanke på att de flesta som testat positivt är asymtomatiska och få blir allvarligt sjuka av omikron. Att Kommunistpartiet fortsätter att driva sin, i svenska ögon extrema, covidpolitik beror framför allt på att Xi Jinping har investerat sin legitimitet i den. Det gör det svårt att backa från den.

Genom nolltolerans mot covid har Xi skyddat kineserna mot ond bråd död, till skillnad från de inkompetenta ledarna i västvärlden - enligt partiet. Nästan en miljon döda i USA talar för sig självt, medan kineserna kunnat leva nästan som vanligt de senaste två åren. Politiken har haft ett starkt stöd av kineserna, även om deras utlandsresor ställts in.

De kinesiska vaccinens sämre skydd mot omikron och det faktum att många äldre kineser inte är vaccinerade gör att den kinesiska sjukvården skulle drabbas hårt om viruset släpptes lös, och dödstalen skulle troligen öka snabbt. De västerländska mRNA-vaccinen med bevisat bättre skydd på äldre har ännu inte tillåtits i landet.

Nollvisionspolitiken lär fortsätta till årsskiftet, definitivt fram till den 20:e partikongressen hållits i höst, när Xi förväntas väljas till generalsekreterare för Kommunistpartiet en tredje femårsperiod. Egentligen borde han, enligt de regler som tillämpats i val av partiledning sedan 1990-talet, gå i pension i år och låta en ny generalsekreterare ta vid, men i mars 2018 ändrades konstitutionen så att Xi kan sitta kvar som president hur länge han vill. Det finns fraktioner inom partiet som gärna skulle byta ut honom mot någon mer marknadsreformvänlig, men Xi anses ha så pass stor makt i dagsläget att han lär sitta kvar.

Å ena sidan är det praktiskt för både Xi och Kommunistpartiet att hålla Kina stängt mot dåliga västerländska influenser, å andra sidan skadar isoleringen landets ekonomi när det internationella utbytet minskar. Kina behöver få in västkompetens och vi behöver utbyte med landet, som håller på att bli världsledande inom AI, kvantdatorer och 5G.

Idag krävs det uppemot tre veckors karantän, vaccin och PCR-test för att få komma in i Kina. Endast de som är medborgare eller har arbetstillstånd får komma in. Om ens det. Utländska företag får inte in sina experter och bara här i Sverige har flera hundra kinesiska medborgare strandat[2] eftersom det inte längre går några flyg till Kina från Arlanda.

I skrivande stund masstestas Pekingborna och matbutikerna töms inför en potentiell nedstängning efter att nya fall upptäckts i staden. För oss i Sverige så ter sig hela situationen absurd, men kineserna har inte något val när Xi bestämt sig för att föra sin covidpolitik utan återvändo.

SVT: Kinesiske ”Jian” strandad i Sverige – kan inte resa hem: ”Är maktlös”