STORMAKTEN KINA

”Dags att göra upp med dikaturavunden”

Despoter som fram tills nyligen trodde att de skulle besegra världen är nu livrädda att bli avsatta av sina närmaste. Samtidigt har den fria världen backat upp diktatorerna för länge – och beundrat effektiviteten som finns när man vill få saker gjorda fort. Det skriver Johan Norberg.

2022 har varit ett dåligt år för världens ”starka män”. Putins invasion av Ukraina har inte bara avslöjat hans nonchalans inför människoliv och internationell rätt. Den har också avslöjat diktaturens svaghet: Ett lands öde görs beroende av en enskild mans godtycke, denne får dålig information på grund av censurens ekokammare, och en Potemkinarmé som drivs av rädsla och korruption.

Samtidigt tänker Xi Jinping skaffa sig en unik tredje mandatperiod som Kinas ledare. Hans segertåg var tänkt att bygga på tre epokgörande triumfer: Kinas covidstrategi, ekonomins framgångar samt etablerandet av en anti-västlig allians – framför allt med Vladimir Putin.

Dessa despoter, som nyss trodde att de skulle erövra världen, är nu livrädda att bli avsatta av sina närmaste män.

Bara några månader senare ligger hela hans projekt i spillror. Brutala Covid-nedstängningar stryper ekonomin och medborgarna, men anses krävas därför att Xis status bygger på ”nollcovid” och för att fungerande västerländska vaccin förbjudits. Kinas tillväxt var på väg utför redan tidigare på grund av massiva felinvesteringar och Xis attack på techbolagen. Och det är ju svårt att tajma en vänskap med Putin sämre.

Dessa despoter, som nyss trodde att de skulle erövra världen, är nu livrädda att bli avsatta av sina närmaste män. Det betyder inte att de blir mindre farliga, men det betyder att deras auktoritära modeller utgör mindre av en lockelse för omvärlden.

Miljöpartiets Pär Holmgren hävdade att det bästa sättet att rädda planeten var att ”snabbt avskaffa alla val”.

Det är viktigt, för under flera decennier har västvärlden lidit av vad jag skulle vilja kalla diktaturavund. Det var inte bara Trump, Orban och andra populister som avundades Rysslands och Kinas förmåga att mobilisera folket och peka alla åt samma håll. De senaste åren har politiker över hela spektret velat imitera Xi Jinpings covidpolitik och härma hans aktiva industripolitik. Näringslivet har beundrat deras förmåga att få saker gjorda i kontrast mot demokratins långsamma kvarnar. I New York Times önskade Thomas Friedman att han var Kina för en dag för att lösa klimatkrisen, och Miljöpartiets Pär Holmgren hävdade att det bästa sättet att rädda planeten var att ”snabbt avskaffa alla val”. För att göra en omelett måste man trots allt knäcka några ägg, som det brukar heta.

I dag ser det inte lika imponerande ut längre, för nu vet vi vad om händer när de starka männen pekar oss i fel riktning.

Det finns förstås diktatorer som har låtit ekonomin växa, men motsatsen är vanligare. I Tom Palmers och Matt Warners bok Development with dignity visar de att tvärtemot den allmänna myten har demokratier haft snabbare tillväxt än diktaturer sedan 1960. Det är bara det att diktaturers nyckfulla politik ger större variation i utfall. Så vid varje givet tillfälle finns det alltid någon diktatur som presterar överlägset, som kan applåderas i Davos. Då glömmer vi att de flesta diktaturer presterar betydligt sämre än alla andra – ofta samma länder som nyss växte snabbt. Investerarna som tjusades av att despoten får saker gjorda inser snart att denne lika effektivt förstatligar företagen eller stänger hamnarna när han är på det humöret.

Miljön, då? Jo, efter en snabb expansion har Kina nu dubbelt så mycket vindkraft som USA på pappret, men som ekonomen Jonas Grafström har visat genererar de ändå inte mer el, för kvaliteten är låg och ineffektiviteten stor. Upp till 30 procent av kapaciteten är inte ens kopplad till elnätet. Turbinerna byggdes nämligen inte för att rädda miljön eller tjäna pengar, utan för att uppfylla planekonomiska målsättningar.

Demokrati kan inte garantera det bästa styret, men det kan förhindra det värsta. Det är tillräckligt.

För att täcka elbehovet har Kina i stället godkänt lika mycket ny kolkraft som USA har totalt. Den som är kompis med Xi kan fuska med utsläppsbegränsningarna. Och eftersom man har avskaffat alla val finns det ingen opposition som avslöjar sådana monumentala misslyckanden.

Det är dags för västvärlden att överge diktaturavunden. I det långa loppet presterar despoter sämre och just för att de kan ”få saker gjorda” i brist på balanserande institutioner ökar de risken för katastrofala utfall. De levererar aldrig omelett, de bara knäcker ägg.

En Shanghaibo berättade nyligen för Financial Times att hon alltid har en resväska packad ifall kinesiska myndigheter utan förvarning släpar iväg henne till ett karantänsläger. Det har gett henne en ny uppskattning av västvärldens frihet: ”Demokrati kan inte garantera det bästa styret, men det kan förhindra det värsta. Det är tillräckligt.”