STORMAKTEN KINA

”En pandatjänst att ändra beroendet från Ryssland till Kina?”

Det är nya tongångar från den officiella kinesiska rösten i Sverige. Vad innebär det i praktiken för den svensk-kinesiska relationen? Kristina Sandklef skriver om ett nytt fokus i diplomatin och Kinas gröna ambitioner.

I tider med bojkott av rysk olja och gas är förnybar energi givetvis en viktig komponent, men frågan är om vi gör oss själva en pandatjänst genom att ändra beroendet från Ryssland till Kina.

Ett knappt halvår efter sin ankomst gjorde så den nye kinesiske ambassadören Cui Aimin debut på den publika scenen i Sverige i form av en debattartikel i Dagens Industri. Tyvärr lyckades den publiceras på klämdagen vid Kristi Himmelsfärd, när många svenskar var lediga, så den verkar knappt ha noterats i den svenska debatten.

Till skillnad från sin företrädare, som var både ökänd och kaxig, har ambassadör Cui (uttalas tzui) legat lågt sedan sin ankomst. Enligt egen utsago har han ägnat sig åt att samtala med ”vänner från olika samhällsskikt i Sverige” för att förbättra relationen med Sverige.

De senaste årens hätska utfall från den kinesiska ambassaden har gjort att svenskarna numera är de näst mest kritiska mot Kina efter japanerna globalt.

Det är uppenbart att Cui är en representant för den bild av ett trovärdigt, älskvärt och respektabelt Kina, som Xi Jinping lyfte upp som ideal i utlandsrelationer när han höll tal för höga partikader i början av juni förra året. Redan då var det flera Kinaanalytiker som undrade om detta skulle innebära slutet för vargkrigardiplomaterna, som dåvarande ambassadör Gui var ett av de tidigaste exemplen på.

Cui, som är ekonom, har en bakgrund som diplomat i Etiopien, Angola och USA. Han talar flytande engelska och är van att hantera västerlänningar, till skillnad från företrädaren som inte talade engelska, var Rysslandsexpert och kom direkt från Moskva. På senare år har Cui arbetat med konsulära frågor, vilket innefattar hanteringen av den kidnappade svenske medborgaren Gui Minhai, som bidragit till de frostiga relationerna.

Trots att Sverige och Kina har haft mycket goda relationer historiskt – vi var det första västland som satte upp en ambassad i Peking – har de senaste årens hätska utfall från den kinesiska ambassaden gjort att svenskarna numera är de näst mest kritiska mot Kina efter japanerna globalt, enligt Pew Research. Under denna frostiga tid har flera vänortsavtal och utbyten avslutats.

I debattartikeln lyfter Cui upp det som förenar, snarare än splittrar, nämligen miljöfrågan. Han skriver stolt om Yantai Hammarby Eco City, där det svenska företaget White Peak byggt miljövänliga bostäder, och om Blaiken uppe i Norrland, där vindkraftverken har kinesiska turbiner. Han skriver att Sverige och Kina borde samarbeta mer inom miljöområdet, vilket rimmar väl med EU:s strategi, där Kina ses som en samarbetspartner, konkurrent och systemrival.

Dessutom erbjuder ambassadör Cui de svenska miljöteknikföretagen den stora kinesiska marknaden, utbredd påtvingad tekniköverföring och industrispionage till trots.

Och vilken svensk faller inte för fagert tal om grön omvandling, Agenda 2030, koldioxidneutralitet och löftet om en gigantisk marknad? Faktum är ju att utan Kina (och Indien) blir det svårt att uppnå förbättrad miljö och minskade koldioxidutsläpp globalt.

Men, det är Kina vi talar om. Hur många svenskar känner till att Xi Jinping på senare år talat om de gröna sidenvägarna, som en del av hans stora Sidenvägsprojekt? Eller att Sidenvägarna inte är så miljövänliga som Kina vill framställa dem som, med tanke på att kinesiska företag installerar en massa kolkraftverk i mindre utvecklade länder? Eller att Kina tillsammans med Indien ansågs förstöra de höga ambitionerna under klimatmötet i Glasgow förra hösten genom att kräva undantag i utsläppskraven med hänvisning till att de är utvecklingsländer?

Att Sverige och Kina borde samarbeta mer inom miljöområdet rimmar väl med EU:s strategi.

I tider med bojkott av rysk olja och gas är förnybar energi givetvis en viktig komponent, men frågan är om vi gör oss själva en pandatjänst genom att ändra beroendet från Ryssland till Kina.

För när man tittar närmare på sol- och vindkraft ser vi att kinesiska solpanelsproducenter idag dominerar marknaden efter att i princip ha utplånat de europeiska solpanelföretagen redan 2011 med hjälp av dumpade priser och statssubventioner. Enligt den kanadensiske forskaren Luke Patey är vindkraftsindustrin på väg åt samma håll.

Många ögonbryn har också höjts inför det faktum att ett kinesiskt statligt kärnkraftsföretag, China General Nuclear Power Group (CGN), genom holdingbolag äger stora andelar i sex vindkraftsparker i Sverige, vilket motsvarade 11 procent av den totala vindkraftsproduktionen år 2021, enligt DN. Kritiker menar att det gör oss mer beroende av Kina. CGN svartlistades för övrigt 2019 i USA efter anklagelser om spioneri för att stjäla teknologi för militärt bruk, något företaget själv tillbakavisar.

Även om den nye kinesiske ambassadören är mer älskvärd, så är det viktigt att även syna agerandet bortom de fagra orden. Dock bådar det gott att ambassadör Cui är mindre vargkrigardiplomat än sin företrädare och mer av en vanlig diplomat.

DI debatt: Grönt bör färga samarbetet mellan Kina och Sverige

BBC: Xi Jinping vill se mer ”älskvärd” bild av Kina

Pew Research: Negativ bild av Kina kvarstår

Kina Media: Kampen om vindkraften

DN: Så blev ett statsägt kinesiskt bolag storägare av svensk vindkraft