EU:S FRAMTID

”USA:s IRA – en gökunge i det svenska ordförandeskapet”

Alla EU-samtal styrs snabbt in på USA:s nya klimatpaket. Hur ska EU reagera? Svaret måste ständigt vara: konkurrenskraft, konkurrenskraft – och ännu mera konkurrenskraft. Det menar Anna Stellinger, chef för Internationella och EU-frågor Svenskt Näringsliv.

Något har hänt i Bryssel. En diskret lutning, så att varje samtal ofelbart rullar åt samma håll. Startpunkten varierar, från energikris till inre marknad, från konkurrenskraft till Fit for 55. Det spelar ingen roll var man börjar. Inom kort sitter man och pratar om IRA, USA:s nya Inflation Reduction Act. Som en gökunge har Bidens IRA tvingat sig på det europeiska samtalet.

Och visst är IRA oroande. Delvis förändrar den vår globala spelplan. IRA har, namnet till trots, mycket lite med inflation att göra. Det är en enorm satsning på klimatomställning i USA, den första i sitt slag. IRA erbjuder incitament till företag och individer att bli mer klimatvänliga. Ett positivt steg för USA mot att nå sina åtaganden enligt Parisavtalet. Men initiativ som syftar till ökad klimatnytta bör bygga på kriterier som ger alla företag de bästa möjligheterna bidra. Då krävs öppen handel, inte stängda gränser.

Det kan innebära att europeiska leverantörer väljs bort framför amerikanska, oavsett om produkterna är bättre eller mer prisvärda.

Därför finns det delar i IRA som är problematiska. Lagens krav på lokal tillverkning och lokala insatsvaror för att få skattelättnader är oroväckande. Företag med tillverkning i USA, eller som planerar att etablera produktion i USA, kommer kunna dra nytta av subventionerna. Samtidigt kommer det bli svårt att exportera varor, som elbilar och batterier, till USA från EU. Reglerna kommer också att begränsa tillverkarnas val av underleverantörer. Det kan innebära att europeiska leverantörer väljs bort framför amerikanska, oavsett om produkterna är bättre eller mer prisvärda. Det snedvrider marknaden och skapar inte bästa klimatnytta.

I regeringskvarteren i Stockholm suckar man nu över att IRA tränger undan den handelsagenda man såg fram emot att jobba med under EU-ordförandeskapet. Efter att EU under flera år jobbat med en uppsättning instrument för att skydda EU, var det nu äntligen dags för Sverige att flytta tillbaka fokus till handelspolitikens kärna. Nämligen att öka, inte minska, möjligheterna till handel, att lägga nya ambitiösa frihandelsavtal på bordet, att skapa förutsättningar för företagen att diversifiera och att ge företagen full och krångelfri tillgång till pålitliga marknader världen över.

Att konfrontera USA med en ny handelskonflikt över Atlanten vore inte heller fruktbart.

En annan svensk förhoppning är att det fjärde mötet i Trade and Technology Council, TTC, mellan EU och USA kan äga rum i Sverige i vår. Och vi behöver TTC, som det enda forum där EU och USA diskuterar och samordnar handelspolitik och grön omställning. Det vore olyckligt om den relativt ambitiösa agendan inom TTC överskuggades av konflikthantering. Här har Sverige en viktig roll i att hålla en lugn och konstruktiv ton.

I skrivande stund är EU splittrat. Åsikterna är många och känslorna ibland starka. Stämningarna förstärks av att det inte heller finns någon perfekt lösning. Lagen är klubbad och träder i kraft inom några veckor.

Diskussionerna är alltmer intensiva i Bryssel om vad EU bör göra. En tvist i WTO vore en plågsamt lång dags färd mot natt. Vägen är snårig. Dessutom fördömde Biden nyligen ett panelutslag från WTO i en annan tvist. Och sedan ett par år tillbaka har USA sett till att tvistlösningens högsta organ står utan domare. EU:s handlingsutrymme är begränsat.

Att konfrontera USA med en ny handelskonflikt över Atlanten vore inte heller fruktbart. Många minns de problem den nästan två decennium långa konflikten mellan Airbus och Boeing skapade. Flera sektorer påverkades. Vinnare i en sådan konflikt? Kina.

Ett globalt subventionsrace ligger också i korten. EU kan svara på USA:s subventioner med samma mynt. Det finns redan en hel del subventioner för den gröna omställningen i Europa, men fler kan tillkomma som svar på IRA, i värsta fall med krav på lokal tillverkning i EU. Det bör inte vara EU:s plan A.

Varken EU eller USA har något intresse av ökad transatlantisk konflikt. Halmstrået att sträcka sig efter finns i själva tillämpningen av IRA. Förhoppningsvis kan några av de diskriminerande kraven lindras med hjälp av de riktlinjer som i detta nu tas fram i USA om hur lagen ska implementeras i olika sektorer. Biden har skakat hand med Emmanuel Macron om att justera vissa av lagstiftningens diskriminerande delar i implementeringen. Kommer det att fungera? Peut-être.

Men framför allt måste EU göra sin läxa på hemmaplan. Här kan vi inte skylla på en bombastisk Biden eller tryckta pengar vare sig i USA eller Kina. Lösningen stavas konkurrenskraft. Alltså EU:s egen, som vi själva kan mejsla fram. Det handlar i ett första steg om att röja hinder för den gröna omställningen inom EU. USA:s snabbt beslutade incitament, hur WTO-regelvidriga de än må vara, gör EU:s senfärdighet och nästan enögda fokus på lagstiftning ännu tydligare. USA innoverar, EU reglerar. Men framför allt måste konkurrenskraft högst upp på EU:s agenda. De senaste årens alla utmaningar har fått EU att glömma att det är konkurrenskraften som stärker oss både internt och globalt.

Vad en sådan konkurrenskraftsagenda måste innehålla borde inte vara så svårt – en kraftfull cocktail av enklare regler och öppenhet, toppad med ett bär av handlingskraft.

Det lackar mot jul och vi vaknar till de sista skälvande dagarna före det svenska ordförandeskapet. Men julklappen som de redan så bleka tjänstemännen i Regeringskansliet önskar mest av allt kan tomten knappast leverera. Ett problemfritt ordförandeskap ligger inte i säcken. Det gör däremot gökungen. Alla samtal rullar ofelbart mot IRA. Därför är det viktigare än någonsin att Sverige kliver in i EU, höjer blicken och pekar ut den långsiktiga lösningen – ett konkurrenskraftigt EU.