EU:S FRAMTID

”Läge för Sverige att se över sina argument kring euron”

Sverige tappar politiskt inflytande genom att inte delta fullt ut inom EU:s institutioner. Eurofrågan borde därför börja diskuteras igen, skriver Johan Schück.

Sverige har egen valuta och penningpolitik, men handlingsutrymmet är begränsat. När de stora centralbankerna höjer sina räntor så följer Riksbanken nästan alltid med uppåt. Följden blir annars att kronan försvagas och att den svenska inflationen stiger.

Svenskarna värderar sin självständighet högt. Det märktes i folkomröstningen om euro 2003, då 55 procent sade nej till att lämna kronan. Enligt en färsk SCB-mätning är denna majoritet ännu större idag.

Denna inställning är begriplig. Under de två decennier som gått sedan folkomröstningen har Sveriges ekonomi utvecklats relativt väl. Euroländerna har haft större problem, särskilt efter den globala finanskrisen.

Fram till för ungefär tio år sedan var eurons framtid också ifrågasatt. Vändpunkten kom när Mario Draghi, dåvarande chefen för Europeiska centralbanken, ECB, förklarade sig beredd att mobilisera alla krafter (”whatever it takes”) för att bevara euron.

Med detta återvände förtroendet för euron. Den europeiska valutan är numera fast etablerad och har en internationell position som överträffas av enbart USA-dollarn.

För Sverige är eurons starka ställning till fördel genom att stabiliteten inom EU ökar. Den svenska hållningen har samtidigt konsekvent varit att följa de regler som gäller för euroländerna.

I själva verket har Sverige varit trognare än många av euroländerna. Det gäller särskilt stabiliteten i de offentliga finanserna, där åtskilliga andra länder inte håller sig till kraven.

Vid tiden för folkomröstningen 2003 låg en euros värde strax under nio kronor, medan den numera ligger på närmare elva kronor.

Riksbankens penningpolitik har visserligen inte exakt följt Europeiska centralbankens. Men det beror på att även amerikanska Federal Reserve påverkar. Fram till förra året då inflationen började stiga kraftigt, fanns också ett visst utrymme för Riksbanken att följa en egen linje.

Men den tiden verkar nu ha tagit slut. Under förra året har Riksbanken vid flera tillfällen tagit andra centralbankers räntehöjningar som argument för att följa efter uppåt.

Skälet är att Sverige inte kan hålla lägre räntor än andra, eftersom följden blir att kronan försvagas mot euron och dollarn. Resultatet blir i så fall att de svenska importpriserna höjs, med påföljd att inflationen tar fart.

Inflationsmålet på 2,0 procent, som Sverige delar med åtskilliga länder, leder till att den svenska penningpolitiken blir mycket lik andra centralbankers. Därför kan man knappast längre tala om självständig svensk räntesättning.

Kronan rör sig däremot fritt. Men det betyder nästan alltid att vår växelkurs mot euron och dollarn försvagas. Vid tiden för folkomröstningen 2003 låg en euros värde strax under nio kronor, medan den numera ligger på närmare elva kronor.

Försvagningen av kronan har medfört en slags smygdevalvering som håller upp den svenska konkurrenskraften, men till priset av att svenskarna tappar köpkraft. Det kan vara bekvämt, men i längden blir följderna negativa för ekonomin.

Argumenten behöver prövas på nytt, särskilt som det oroliga läget i Europa ger skäl att värna om EU och dess institutioner.

Det uppmärksammas inte så mycket av svenskar, utom i samband med utlandsresor där allt känns väldigt dyrt. Men egentligen är detta något som pågår varje dag, hela året runt.

Sverige tappar också politiskt inflytande genom att inte delta till fullo inom EU:s institutioner. Frågan om deltagande i valutaunionen borde därför börja diskuteras igen, särskilt detta halvår med svenskt ordförandeskap i EU:s ministerråd.

Det betyder inte att svenskarna genast borde gå mot en ny folkomröstning om euron. Men argumenten behöver prövas på nytt, särskilt som det oroliga läget i Europa ger skäl att värna om EU och dess institutioner.