DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Litteraturen och arbetslivet hänger ihop”

Läsförmågan hos svenska elever tenderar att sjunka. Därför måste man ta till alla tillgängliga metoder som finns för att motverka detta. Det menar Inger Enkvist som ser ett samband mellan läsning och deltagandet i samhället i stort.

De flesta har säkert noterat att det förekommer en diskussion om huruvida Sverige bör införa en litteraturkanon, det vill säga om det ska upprättas en lista med texter som alla elever bör läsa. Debatten handlar inte bara om skolan utan också om vi ska kunna föra ett gemensamt samtal på arbetsplatser och i det offentliga livet. De flesta tänker inte på det men när vi talar använder vi en rad ord och uttryck som vi har hämtat från vad vi lärde oss i skolan. För invandrare är det speciellt viktigt att läsa svensk skönlitteratur för att börja ”förstå sig på” svenskar. Det sägs ju att vi är inbundna och svåra att komma i kontakt med, och då är litteraturen en kungsväg in i att få tillgång till vad personer tänker.

Vi hade tidigare något som i själva verket fungerade som en kanon, nämligen Folkskolans läsebok. Den innehöll utdrag ur biografier och berömda texter och dikter, och den lästes av alla elever. För elever i realskola och gymnasium fanns ett antal välkända svenska författare som fanns med i alla antologier och läroböcker i litteraturhistoria.

Bättre läsning minskar antalet missförstånd och gör att det är lättare att komma överens bland annat på arbetsplatsen.

Nu säger praktiskt taget alla kulturpersonligheter att det vore förfärligt att upprätta en lista med lämpliga texter. Vem skulle bestämma vilka som skulle vara med? Här visar sig välkända tendenser i dagens samhälle. Den första är den antiauktoritarism som präglar samhället sedan 1968. Man vill inte ge någon person eller kommitté ansvaret eller äran att sätta ihop en sådan lista. Man blandar som vanligt ihop auktoritet, det vill säga respekten för kunnighet på ett område, och auktoritarism. Dessutom uppfattas en sådan lista som ett förbud att läsa vissa andra verk, och det är som bekant sedan 1968 ”förbjudet att förbjuda”. Allt ska vara fritt, öppet och möjligt att välja. En läslista motarbetas i namnet av ett försvar för frihet och mångfald.

När läsförmågan hos svenska elever nu tenderar att sjunka, bör vi använda alla tillgängliga metoder att motverka detta.

Sett ut läsinlärningens synpunkt finns det däremot argument till förmån för en kanon. Det har sedan 1960-talet funnits en teori om att elever kan träna sin läsförmåga med vilka texter som helst med lika gott resultat. Detta har kombinerats med tanken att om elever får välja vilka texter de ska läsa, känner de sig motiverade och läser mer. Emellertid finns nu utvärderingar som visar att länder som tillämpat den här strategin har sjunkit i läsförmåga trots investeringar i skolan. Borttagandet av ett gemensamt läsmaterial är inte enda orsaken, men fenomenet har setts i bland annat i Sverige och USA. En kanon gör det däremot möjligt att strukturera studiet av det egna språket och litteraturen och att gradera texterna på en trappa från mer lättlästa till mer komplicerade. Läraren kan träna ordförrådet med hela klassen och repetera de ord som eleverna lärt sig från tidigare texter. En kanon är motiverande för svaga elever eftersom de vet att de ord de tränar in kommer på provet. När läsförmågan hos svenska elever nu tenderar att sjunka, bör vi använda alla tillgängliga metoder att motverka detta.

Bättre läsning ger bättre allmän språklig förmåga och stärker personers möjligheter att uttrycka det de vill säga, minskar antalet missförstånd och gör att det är lättare att komma överens bland annat på arbetsplatsen.

Ett väsentligt syfte med en kanon är att alla lär känna samma texter som blir till ett gemensamt kulturellt arv. De unga kan använda namn på författare, böcker och personer i texterna och veta att andra förstår vad de syftar på. De kan skoja med texterna i sketcher och revyer. På så sätt fungerar texterna som en väg att inkludera invandrade elever i den nya kulturen. En kanon leder inte till likriktning, därför att det lästa bearbetas olika av olika personer. Det är som med skrivstil. Alla länder lär ut lite olika typ av skrivstil, men ändå utvecklar varje person en viss handstil inom den ramen. Vi formas med andra ord av vår kultur men är ändå individuella.

Att bevara svensk kultur innebär ju inte en fientlig handling mot andra kulturer.

Ett ytterligare skäl för en kanon är det finns spännande svensk litteratur som de flesta elever annars kommer missa. Vuxenvärlden sviker de unga om vi inte pekar dem sätter dem i kontakt med god svensk litteratur. Att bevara svensk kultur innebär ju inte en fientlig handling mot andra kulturer. I samhällskunskap, historia och geografi utgår vi från att det viktiga i Sverige är att känna till svenska förhållanden snarare än andra länders. Varför skulle det inte gälla litteratur? Att inte lära ut det bästa av den svenska litteraturen i skolan kan sägas vara att uteslutna personer som av någon anledning inte kommer i kontakt med den annat än i skolan.