DEN SVENSKA EKONOMIN

”Lägre arbetsgivaravgifter är bästa stimulans just nu”

Det går att sänka skatten och samtidigt trycka ner inflationen, tvärtom emot vad som ofta påstås. En sänkning av arbetsgivaravgifterna ger företagen lägre kostnader och bäddar för lägre priser. Samtidigt ges en tillväxtstimulans för hela ekonomin, skriver Johan Schück.

Nyligen slopades den lägre arbetsgivaravgift för ungdomar över 18 år som har gällt sedan början av 2021, ända sedan pandemin. Den lägre skatten var avsedd som en tillfällig stimulans och slopandet av den var på förhand planerat när hälsoläget nu har förbättrats.

Men samtidigt är det ironiskt att denna skattehöjning har kommit samtidigt som argumenten för lägre arbetsgivaravgifter har stärkts. Allt fler börjar inse att detta är en åtgärd som är särskilt bra i tider med hög inflation, när det samtidigt råder lågkonjunktur. Den besvärliga situationen, som ibland beskrivs som stagflation, är ju vad Sverige för närvarande har.

För några månader sedan kom en rapport från Konjunkturinstitutet där det argumenteras för att en sänkning av arbetsgivaravgifterna är den enda finanspolitiska stimulansåtgärd som entydigt har rätt effekt på inflationen.

Lägre arbetsgivaravgifter utgör nu den möjlighet som finns, ifall man vill förändra läget i ekonomin till det bättre.

Orsaken är att den drar ner företagens lönekostnader och ger dem möjlighet att sänka sina priser. Samtidigt betyder lägre arbetsgivaravgifter att efterfrågan i ekonomin stärks. Det öppnar därmed för en BNP-ökning som är önskvärd när ekonomin är i lågkonjunktur.

Det gör en skillnad mot en sänkning av inkomstskatten som också öppnar för högre konsumtion, men samtidigt riskerar att skynda på inflationen. Detsamma gäller vid en ökning den offentliga konsumtionen.

Det kan det finnas goda skäl till sådana stimulanser, men inte just vid denna tidpunkt när inflationen är för hög och behöver pressas ner. Lägre arbetsgivaravgifter utgör nu i stället den möjlighet som finns, ifall man vill förändra läget i ekonomin till det bättre.

Ett annat alternativ dock är att helt avstå från att göra något, med motiveringen att en aktiv finanspolitik är olämplig så länge som inflationen är hög. Det betyder att man avstår från att göra något alls för att stimulera ekonomin, ända tills Riksbankens höga räntor har höjts ännu mer.

Problemet med denna bokstavsmässiga låsning till Tidöavtalet är att regeringen missar en chans att stimulera konjunkturen, just när den som mest skulle behöva det.

Genom sin vårbudget har regeringen valt det senare alternativet. Man vill hjälpa Riksbanken, men främst genom att själv förhålla sig passiv. Det är en inställning som för närvarande får kritik från många håll.

Regeringens hållning blir ändå begriplig om man läser Tidöavtalet och ser vad som är skrivet där. Där görs nämligen klart att inkomstskatten ska sänkas, men däremot inte arbetsgivaravgifterna. Men om man just nu ser det olämpligt med en sänkt inkomstskatt, blir utvägen att invänta tills tillfället blir det rätta.

Problemet med denna bokstavsmässiga låsning till Tidöavtalet är dock att regeringen missar en chans att stimulera konjunkturen, just nu när den som mest skulle behöva det. Sänkta arbetsgivaravgifter skulle dessutom inte behöva kosta särskilt mycket, ifall effekten blir att inflationen dämpas och tillväxten kommer i gång.

Om de sänkta arbetsgivaravgifterna ger önskade effekter, kunde de få ligga kvar även framöver. Det hindrar i så fall inte att de längre fram kan kombineras med sänkt inkomstskatt och högre offentliga utgifter. Allt detta kommer att behövas när ekonomin så tillåter. Det handlar inte om en okänd framtid, utan om vad som borde göras senare under mandatperioden.