EU:S FRAMTID

”Svenska EU-relationer präglas av betydande ointresse”

Intresset för EU, inte minst i medierna, hettar bara till när det har blivit inrikespolitik. Det skriver Janerik Larsson i en krönika.

Det heter utrikespolitik men i själva verket finns det i de flesta länder i huvudsak inrikespolitik. I den mån utrikes frågor debatteras relateras de därför oftast till inrikespolitik.

Jag har sedan 1960-talet följt amerikansk politik och min tes gäller i högsta grad där. Men under några decennier efter andra världskriget fördes dock en amerikansk utrikespolitik som var på ett närmast förbluffande sätt skild från inrikespolitisk debatt. Det berodde på att den bedrevs av en elit som hörde hemma både hos demokraterna och republikanerna.

När jag på 90-talet var engagerad i arbetet att få till stånd ett svenskt EU-medlemskap genom folkomröstningen i november 1994 noterade jag hur EU-frågan såg helt olika ut i Finland, Sverige och Norge.

I Norge fanns – och finns än i denna dag – en stark oro för att EU-medlemskapet skulle innebära en maktförflyttning. I ett land som fick sin självständighet 1905 är det fortfarande en stark, känslomässig fråga.

Den mest emotionella politiska strid som ägt rum i vår del av Europa.

Jag bevakade som journalist den första norska EU-folkomröstningen 1972. Det är den mest emotionella politiska strid som ägt rum i vår del av Europa vågar jag påstå. Det kan te sig paradoxalt att nejrörelsen leddes av en prominent jurist, Arne Haugestad, men han var en karismatisk och intensiv kampanjledare.

I Finland var förhållandet det motsatta. Samma breda enighet då som nu inför NATO-medlemskapet.

Det fanns en nationell opinion som upplevt tiden efter andra världskriget med den starka sovjetiska dominansen i finländskt politiskt liv som något man till varje pris önskade lämna. Men framför allt fanns det många års erfarenhet av hur man hanterar ett maktcentrum som låg i ett annat land. Då Moskva, nu Bryssel.

De svenska EU-relationerna har i 30 år varit präglade av betydande ointresse.

Det är ingen tillfällighet att Finlands EU-relationer varit och är mer okomplicerade men framför mer engagerade och intresserade än de svenska.

De svenska EU-relationerna har i 30 år varit präglade av betydande ointresse – inte minst i medierna. Det har hettat till bara när det blivit inrikespolitik.

En illustration är att SD insåg att ett krav på utträde ur EU var en fråga som man bara kan leka lite med men aldrig driva på allvar. Därför blev deras ja till utträde med tiden ett ja till medlemskap.

Nu återstår några veckor av det svenska EU-ordförandeskapet. Det var ägt rum i slagskuggan från NATO-processen och inte tilldragit sig särskilt stort intresse.

På regeringens hemsida för detta det tredje svenska ordförandeskapet (2001,2009) ser man vilken stor operation det är:

Statsministern förklarade inledningsvis vilka de svenska prioriteringarna var: Ett grönare, säkrare och friare Europa.

Av detta skapas inget inrikespolitiskt intresse. Den uppmärksamhet som verkligen slagit igenom i medierna handlat om helt absurda saker som statsråds klädval vid inledningsmötet på ishotellet i Jukkasjärvi.

Prognosen är väl att allt efter 1 juli återgår till som det varit.

Det har säkerligen krävt ett enormt arbete bakom kulisserna och har lika säkert betytt mycket för de engagerades EU-relationer och EU-kunskap.

Men det har förblivit utrikespolitik utan att väcka några betydande inrikespolitiska diskussioner. Och då är det inte minst för medierna i huvudsak ointressant.

Prognosen är väl att allt efter 1 juli återgår till som det varit. I Finland mer engagemang för det som händer i Bryssel, i Norge en fortsatt känslomässig strid om den paradoxala situationen att EES-avtalet innebär förpliktelser men ingen plats vid bordet och i Sverige…ja kanske komma eurofrågan med tiden att väcka en ny debatt. Men det kommer bli en lång resa eftersom det finns så mycket ogjorda svenska reformer som måste till innan eurofrågan kan tas på allvar igen.

Och hur skulle det gå om man folkomröstade igen?