DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Tre seglivade myter om sänkta arbetsgivaravgifter”

Varför vill inte politikerna sänka arbetsgivaravgifterna? Sven-Olov Daunfeldt pekar på att tre seglivade myter bitit sig fast.

Vad upplever ni som det största hindret för att ni ska kunna växa och anställa fler medarbetare? När företagare svarare på denna fråga så anger de oftast höga arbetsgivaravgifter som deras största tillväxthinder. Men trots detta vill de flesta politiker i Sverige inte sänka arbetsgivaravgifterna.

Arbetsgivaravgifterna i Sverige är betydligt högre än i våra konkurrentländer och en tredjedel av avgiften är i själva verket en dold skatt. Hur kan det då komma sig att politikerna inte vill sänkta arbetsgivaravgifterna fastän företagarna upplever att de utgör ett tillväxthinder? Jag menar att detta beror på tre seglivade myter som har bitit sig fast i politikernas verklighetsbild, trots att de inte längre får stöd av den senaste forskningen.

De tre seglivade myterna är:

1.Sänkta arbetsgivaravgifter skapar få jobb.

2.Det finns mer angelägna skattesänkningar eftersom den statsfinansiella kostnaden per skapat jobb av sänkta arbetsgivaravgifter är hög.

3.Sänkta arbetsgivaravgifter leder till högre löner för befintliga arbetstagare, vilket tränger undan effekter på sysselsättningen.

Myten att sänkta arbetsgivaravgifter skapar få jobb härstammar från en inflytelserik effektutvärdering som genomfördes av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Resultaten från denna utvärdering indikerade att de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga 2007 endast hade skapat 6 000 – 10 000 nya jobb, samt att ’kostnaden’ uppgick till så mycket som 1,2 miljoner kronor per skapat jobb.

För att beräkna sysselsättningseffekten av reformen jämförde IFAU utfallet för de som var 19-25 år, och som omfattades av sänkningen, med de som var marginellt äldre (26 år) och inte omfattades av sänkningen. Problemet med denna ansats är att det var företagen, inte individen, som fick en kostnadsbesparing när arbetsgivaravgiften för unga sänktes. Ny forskning visar att de företag som fick en stor kostnadsbesparing anställde signifikant fler arbetstagare efter reformen jämfört med företag som fick en liten kostnadsbesparing. Och de använde kostnadsbesparingen till att anställa både unge och äldre arbetstagare, vilket innebär att IFAU underskattade hur många jobb som skapades när arbetsgivaravgiften för unga sänktes.

Om vi tar hänsyn till ovanstående invändning visar det sig att de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga skapade 18 100 jobb, det vill säga betydligt fler än vad skattningarna från IFAU indikerade. Men sysselsättningseffekten är i själva verket än större. Detta beror på att företagare inte bara väljer att anställa ny personal när arbetsgivaravgiften sänks; de låter också befintlig personal arbeta fler timmar. Konsekvensen blir att de individer som arbetar deltid får möjligheten att arbeta fler timmar, vilket leder till att fler blir självförsörjande genom eget arbete. Denna positiva effekt på sysselsättningen har inte beaktats tidigare när sänkta arbetsgivaravgifter för unga har utvärderats.

Den andra myten som behöver revideras är att det ’kostar’ mycket att sänka arbetsgivaravgifterna för unga. Denna uppfattning är en direkt följd av de relativt blygsamma sysselsättningseffekter som IFAU initialt beräknade. Men om vi tar hänsyn till att sänkningen leder till fler jobb, samt att befintlig personal får arbeta fler timmar, så blir den negativa effekten på statsbudgeten mycket mer marginell. I jämförelse med de flesta andra sysselsättningsskapande åtgärder skapas fler jobb till ett givet statsfinansiellt intäktsbortfall.

Det är också vilseledande att prata om ett intäktsbortfall i statens budget som en ’kostnad’. Margret Thatcher sa en gång att: ”There is no such thing as public money, there is only taxpayers’ money”. Det är företagen som skapar värdet och staten som väljer att beskatta detta värde genom att ta ut höga arbetsgivaravgifter. Sänkta arbetsgivaravgifter innebär därmed att företagen får behålla ett större värde av det som de har skapat, vilket inte är en ’kostnad’ för staten.

Sänkta arbetsgivaravgifter kan i själva verket vara självfinansierade om vi beaktar de dynamiska effekter som uppstår. Om företagen genom minskad beskattning får behålla ett större värde av det som de skapat så kan de använda resurserna för att anställa fler, låta befintliga anställda få arbeta fler timmar, genomföra investeringar för att expandera verksamheten, betala ut utdelningar till aktieägarna, med mera. Alla dessa aktiviteter genererar skatteintäkter till staten. Men dessa dynamiska effekter beaktas inte när effekten av sänkta arbetsgivaravgifter på statsbudgeten beräknas.

Avslutningsvis är evidensen att sänkta arbetsgivaravgifter till största del leder till höjda löner för befintliga arbetstagare mycket svag. Detta argument bygger på studier där författarna analyserade hur löneinkomster påverkades av generellt höjda arbetsgivaravgifter under 1980-talet. Dessa studier har en låg extern validitet, det vill säga de kan inte användas för att dra slutsatser om hur selektivt sänkta arbetsgivaravgifter under början av 2000-talet påverkade lönerna för de som redan var sysselsatta.

Det finns visserligen vetenskapligt stöd för att de sänkta arbetsgivaravgifter för unga 2007 ledde till högre löneinkomster för befintliga arbetstagare, men detta har feltolkats som ett stöd för att lönerna ökar när arbetsgivaravgiften sänks. Löneinkomsten är en funktion både av arbetstagarens kontrakterade lön och antalet arbetade timmar. Och den positiva effekt som observeras på löneinkomsterna beror i huvudsak på den senare faktorn, det vill säga att befintlig personal arbetade fler timmar när arbetsgivaravgiften för unga sänktes. En positiv sysselsättningseffekt har därmed felaktigt tolkats som att sänkta arbetsgivaravgifter leder till högre löner för befintlig personal.

Nu är det hög tid att politikerna slutar med att sprida gamla seglivade myter om hur ineffektivt det är att sänka arbetsgivaravgifterna för unga. Det är dags att ta till sig av den senaste forskningen för att kunna fatta välinformerade beslut om hur vi får fler växande företag. Och det är definitivt dags att börja lyssna på företagarna; dem som envetet hävdat att höga arbetsgivaravgifter faktiskt utgör ett tillväxthinder.