KRIGET I UKRAINA

”Senfärdighet ingen bra grund för att stötta Ukraina”

Med sin starka försvarsindustri bör Sverige verka för att vi ska kunna agera i den takt och med den rådighet som samtiden kräver, skriver Katarina Tracz.

Mer än 500 dagar har passerat sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga angrepp på Ukraina. Medan striderna fortgår håller erfarenheterna från kriget på att sjunka in hos strateger, beslutsfattare och den allmänna opinionen. En lärdom borde göra särskilt avtryck: krigets omfattning. Mängden materiel och resurser som krävs för att Ukraina ska kunna fortsätta försvara sig, och än mer för att vinna, är enorm.

Just vidden av Ukrainas behov stod i centrum under ett seminarium arrangerat av Saab i Almedalen där militärexperterna Justin Bronk, professor och forskare i militärvetenskap vid den brittiska tankesmedjan RUSI och Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, medverkade (och som undertecknad modererade).

”Siffrorna säger oss något om skalan på det krig som utkämpas.”

Krigets omfattning är svår att greppa. Oscar Jonsson sammanfattade den genom att lyfta några illustrativa siffror. Före det fullskaliga krigsutbrottet hade Ukraina 25 – 30 brigader, Sverige har i dagsläget två, med målsättningen att snart ha tre. Ukraina hade vid samma tid 1200 artillerisystem, efter att ha skickat åtta till Ukraina har Sverige nu 40.

En av Europas främsta militärmakter, Storbritannien, hade när kriget inleddes artillerigranater som skulle ha räckt i en vecka sett till den hastighet i vilken Ukraina förbrukar dem. Vid samma tid producerade USA 180 000 artillerigranater årligen – under krigets första år förbrukade Ryssland tio miljoner.

Siffrorna säger oss något om skalan på det krig som utkämpas, men också om de behov som kommer att finnas under lång tid framöver; i Ukraina men också hos Nato och Sverige, som utöver fortsatt stöd till Ukraina nu ska rusta upp och fylla sina egna lager.

Hur har den processen gått?

Enligt Justin Bronks pågår en internationell kapplöpning om inköp av materiel och ammunition, men investeringarna i inhemsk produktionskapacitet av exempelvis ammunition har varit otillräckliga, eller skett för långsamt. Skälen till senfärdigheten, menar Bronks, är delvis de samma som tidigare drev nedrustningen runt om i Västvärlden: förhoppningen om att det inte skulle behövas.

”Samtidens allvar har gjort att processen snabbats på.”

Väst i allmänhet och Europa i synnerhet har i mångt och mycket agerat utifrån önskemålet om att kriget snart ska ta slut. Efter snart ett och ett halvt års blodiga strider framgår det med all tydlighet att så inte är fallet.

USA har, liksom när det kommer till vapenleveranser och ekonomiskt stöd till Ukraina, agerat mer resolut. Här har tunga investeringar i tillverkningen av ammunition gjorts, men dessa resulterar i verklig produktion först i början av 2025. Devisen det går fort att riva ner men långsamt att bygga upp är giltig också för ammunitionsproduktion.

I Sverige finns ytterligare, inhemska, skäl till fördröjsamheten som har med vår egen förvaltningskultur och att göra. I klassisk svensk anda drivs upprustningen av en parlamentarisk utredning, Försvarsberedningen, vars slutsatser ska lägga grunden för ett nytt försvarsbeslut. Samtidens allvar har gjort att processen snabbats på så att nästa försvarsbeslut tidigareläggs ett år.

”Med sin starka försvarsindustri bör Sverige verka för att vi ska kunna agera i den takt som samtiden kräver.”

Likväl är det ett och ett halvt år tills vi är där. Bundenhet vid processer och en byråkratisk tradition som formats av 200 års fred blir en bromskloss för att kunna fatta nödvändiga beslut.

När Sverige blir fullvärdig medlem av Nato finns tillfälle att fundera på vilken roll vi vill inta i alliansen. Med sin starka försvarsindustri bör Sverige verka för att vi själva liksom andra allierade ska kunna agera i den takt och med den rådighet som samtiden kräver. Senfärdighet utgör ingen bra grund för att kunna fortsätta stötta Ukraina och avskräcka, och i värst fall försvara sig mot, ett angrepp från Ryssland.