CORONARESTRIKTIONERNA

Norberg: Varning för kristidens utpressningstaktik

Den som en gång fått makten lämnar sällan frivilligt ifrån sig den, skriver Johan Norberg som varnar för att det som är acceptabelt under pandemin riskerar att bli det nya normala. Det behövs ett bäst före-datum för de politiska åtgärder som införs, menar han.

Du vet den där gamla, otympliga grejen som ni kom överens om att ni inte behövde längre, men som du ställer på vinden, bara några dagar, tills du hinner köra till återvinningen. Nästa vecka. Jag lovar. Men så blir den kvar. År efter år. För att den hamnade bakom annat bråte, för att du behövde lite betänketid, för att du gillade den lite mer än du trodde. Och man vet aldrig när man plötsligt kan få behov av den, och då skulle man ju sakna den, eller hur?

När alla som vill vaccinera sig har fått göra det finns inga ursäkter att dröja med återgången till ett vidöppet samhälle.

Ja, då vet du också hur politiker ser på makt som de en gång tillskansat sig. Då överraskas du inte av socialminister Lena Hallengren uppmärksammade uttalande om att ”restriktioner, begränsningar eller åtgärder” kanske borde bevaras även efter pandemin och bli ”en del i ett nytt normalläge”.

Det är ett skamlöst försök att permanenta undantagstillståndet. När alla som vill vaccinera sig har fått göra det finns inga ursäkter att dröja med återgången till ett vidöppet samhälle med packade auditorier, köpcentrum och kroggäster, där hårt prövade näringsidkare jagar besökare i stället för bidrag. För den som inte gillar sånt finns också en vetenskapligt utprovad lösning: gå inte dit.

Men Hallengrens reaktion är inte överraskande. Den som en gång har fått makten att bestämma vem som är essentiell och vem som är icke-essentiell personal, eller när folket ska gå hem och lägga sig, lämnar inte gärna ifrån sig den.

Det är ofta så statens makt har ökat historiskt. Ett land drabbas av en kris – depression, epidemi eller krig – och då har vi inte tid att käbbla och babbla om personliga friheter. Då krävs handlingskraft. Krisen drar så småningom förbi, men många av de nya maktmedlen består. Statsutgifterna hamnar på en permanent högre nivå, och många åtgärder som motiverades med övergående, extraordinära omständigheter blir kvar – tänk bara på momsen, hyresregleringen eller de ”tillfälliga” gränskontrollerna.

Sverige blev efter ett halvsekel äntligen av med den värnskatt som motiverades med akut budgetsanering 1995, men ofta dröjer det än längre. 1842 införde Storbritannien en värnskatt ”for a time to be limited”. Nästa år firar den sin 180:e födelsedag. 1902 införde den tyske kaisern en skatt på champagne för att finansiera sin nya flotta. Flottan sjönk, men champagneskatten steg.

Det finns skäl att vara uppmärksam på kristidens utpressningstaktik.

Det finns inget som är så permanent som ett tillfälligt statligt program, som Milton Friedman konstaterade. Nya budgetposter och offentliga åtgärder skapar nämligen nya intressegrupper. De som får jobb, makt och resurser slåss med näbbar och klor för sina nya förmåner och eftersom de inte pressas till effektivitet av vinstkrav och konkurrenstryck kan projekten bli kvar, år efter år.

Dessutom vänjer vi oss vid allt. Evolutionen hjälper oss att orka med livets bergochdalbana genom att få oss att ständigt gilla läget och ta nya tag därifrån. Det är en fin egenskap, men kan tyvärr utnyttjas av den som tar ifrån oss friheten bit för bit. Det har varit en skakande upplevelse att se hur många som plötsligt tycker att det skulle vara vettlöst oansvarigt att släppa in något hundratal på en jättearena eller att hålla en demonstration utomhus i en demokrati.

Det här är ett skäl att vara uppmärksam på kristidens utpressningstaktik, den som säger att vi inte har tid för debatt och utvärderingar utan bara måste agera nu. Det är tvärtom just då vi måste skärskåda förslagen, för vi lär få leva med dem längre än vi tror.

Ännu bättre vore att lägga in solnedgångsklausuler i nya åtgärder. När vi motiverar skatter, utgifter och regleringar med en tillfällig kris ska det också inkludera ett bäst före-datum, efter vilket det upphör att gälla, förutsatt att majoriteten inte fattar ett nytt, aktivt beslut om förlängning.

Det kanske trots allt är så att en viss åtgärd verkligen visar sig vara angelägen, men då ska vi behålla den på grundval av ett medvetet beslut, inte bara för att den hamnade bakom en massa annat bråte och vi aldrig orkade städa.