DEN SVENSKA SÄKERHETEN

"Den svenska gratislunchen blir obehagligt dyr”

Sveriges val att inte investera i försvaret trots Rysslands invasion av Georgien 2008 och Ukraina 2014 har en kostnad idag, skriver Karl Lallerstedt.

Sverige har nyligen gått igenom en period av historiskt låga säkerhetsutgifter. Vi har länge legat under EU genomsnittet för utgifter på “ordning och säkerhet”. Enligt EU:s senaste tillgängliga siffror (från 2021) satsade Sverige 1.3 procent av BNP på polis, domstolar, fängelser, brandtjänst och andra utgifter för intern säkerhet. EU-snittet låg på 1.7 procent. Det land som satsade högst var Bulgarien, som låg på 2.7 procent.

Även när det gäller militära utgifter har Sverige legat lågt. Trots ökningarna de senaste åren satsade Sverige endast 1.3 procent av BNP på försvaret 2022. Lägre än våra grannar Finland och Norge. Och betydligt lägre än länder som USA och Israel, som satsade 3.5 respektive 4.5 procent samma år.

Men vad har gratisluncher med svensk säkerhet att göra?

Poängen är att det inte finns några gratisluncher. Sveriges val att inte investera i försvaret trots Rysslands invasion av Georgien 2008 och Ukraina 2014 har en kostnad idag. Den underinvesteringen innebär att det tar längre tid och blir dyrare att bygga upp en gedigen försvarsförmåga idag.

”Kan jämföras med att försöka teckna en försäkring efter att olyckan redan inträffat.”

Att våra underrättelsetjänster inte bedömde att Putin skulle starta storkrig är ingen ursäkt. Om NATO:s riktlinje var minst 2 procent av BNP redan innan invasionen är det svårt att motivera varför ett land utan säkerhetsgaranter endast satsade hälften. Mellan 2011 och 2020 låg Sveriges militära utgifter på 1.1% av BNP, eller lägre.

Sveriges val att under många år vara bland de europeiska länder som investerade minst i intern säkerhet, trots en tilltagande problematik med skjutningar och organiserad brottslighet har inte heller varit gratis. Brottsligheten har bokstavligen exploderat.

Den svenska gratislunchen, det vill säga pengarna vi “sparade” på att ha låga säkerhetsutgifter under flera år, kommer att visa sig att vara dyr på sikt. Vår nuvarande beredskap är inte god. Regeringen har tvingats panikhöja säkerhetsutgifterna, samtidigt som det ekonomiska läget hade gynnats av andra åtgärder. Sveriges agerande kan jämföras med att försöka teckna en försäkring efter det att olyckan redan inträffat.

Vi går in i en djup “lågkonjunktur” på säkerhetsområdet.

”Sverige blir en mindre attraktiv arbetsplats för arbetskraft, och en mindre attraktiv destination för utländska investeringar.”

Den ekonomiska utvecklingen, skuldsättningen och de globala marknaderna innebär att räntan, det vill säga kostnaden av att låna pengar, ändras över tid. I Sverige såg vi en sjunkande kostnad att låna pengar från finanskrisen på 90-talet fram tills pandemin. 25 år, alltså ett kvarts århundrade av sjunkande kostnader för både företag och individer. Nu har detta vänt, och kostnaden av pengar har ökat.

På ett liknande sätt får vi nu leva med konsekvenserna av att säkerhetsläget försämrats, dels kommer de statliga utgifterna att öka, vilket innebär högre skatter, större lån, eller minskningar på andra utgiftsområden. Samtidigt innebär brottsligheten att vissa försäkringskostnader går upp. Sverige blir en mindre attraktiv arbetsplats för internationell (och svensk) arbetskraft, och en mindre attraktiv destination för utländska investeringar — vilket urholkar tillväxten över tid.

”Välkommen till det nya normala.”

Hög- och lågkonjunkturer kommer och går. Räntekostnaderna fluktuerar. Andelen av vår BNP som satsas på säkerhet varierar också över tid. Vi kommer tvingas avsätta mer av BNP på inre och yttre säkerhet de kommande åren. En fördubbling av försvarsutgifterna från en procent till två procent av BNP kan tyckas vara mycket. Men på sextiotalet nådde vi fyra procent av BNP.

Eftersom Sverige underinvesterat i säkerhet under många år kan den växande andelen av välståndet vi måste avsätta för säkerhet framstå som hög, men det handlar snarare om en regression till medelvärdet. På hemmaplan har Sverige förlorat en historisk fördel där vi inte behövde avsätta lika mycket resurser på rättsväsendet som konkurrenterna. Och globalt har säkerhetsklimatet ändrats radikalt, och försvarsutgifterna tar fart för de flesta.

Välkommen till det nya normala.