DEN SVENSKA EKONOMIN

”Övergång till balansmål frigör pengar för offentliga utgifter och skattesänkningar”

En övergång till ett balansmål skulle innebära att det förutsedda överskottet för 2025 kan användas till reformer på cirka 40 miljarder kronor, skriver krönikören Johan Schück.

Regeringens vårbudget tar sikte på nästa val. Det syns genom de pengar som läggs undan för satsningar under de kommande åren.

Mest uppmärksamhet riktas nu på regeringens förslag till ökade utgifter under 2024. Dessa medför att de offentliga finanserna går med ett strukturellt underskott på 0,2 procent av BNP.

Konjunkturpolitiskt är detta ganska rimligt när Sverige just har gått igenom en inflationschock som sätter djupa spår. Därtill kommer de ekonomiska följderna av gängkriminaliteten, liksom av kriget i Ukraina och Natomedlemskapet.

”Ett strukturellt överskott på 2,0 procent av BNP.”

Regeln är dock fortfarande att de offentliga finanserna ska gå med ett överskott på 0,33 procent av BNP. Men detta gäller inte varje enskilt år, utan räknat över en hel konjunkturcykel.

I år, när ekonomin är inne i en lågkonjunktur, kan man tillåta sig att släppa fram minussiffror. Det ska dock kompenseras genom att de offentliga finanserna sedan går med växande överskott från 2025 och åtminstone fram till 2027. Detta senare år blir det ett strukturellt överskott på 2,0 procent av BNP, om man ska lita på regeringens siffror.

Men dessa kan man dock inte lita på, av flera orsaker. Ett skäl, som regeringen själv anger, är att siffrorna har räknats fram ganska mekaniskt. Man har utgått från att det blir ökade skatteinkomster när ekonomin börjar växa, men inte tagit hänsyn till ökade offentliga utgifter.

”Under 2026 kan ett väntat överskott på 1,2 procent av BNP omvandlas till satsningar för närmare 90 miljarder kronor.”

Ett annat skäl är att överskottsmålet för de offentliga finanserna håller på att omprövas. Det sitter en parlamentarisk utredning som ska föreslå ett nytt system vilket kan bli ett balansmål. Tänkbart är också att utredningen går längre och landar på ett minusmål, förutsatt att en del av pengarna läggs på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar.

Men redan vid en övergång till balansmål frigörs pengar för ökade offentliga utgifter, liksom för skattesänkningar. Det förutsedda överskottet för 2025 på 0,7 procent av BNP kan då användas till reformer på cirka 40 miljarder kronor.

Under 2026 kan ett väntat överskott på 1,2 procent av BNP omvandlas till satsningar för närmare 90 miljarder kronor. Och inför valet på hösten samma år kan regeringen lova reformer för 150 miljarder kronor.

Det här är visserligen litet förenklat, eftersom man räkna med att 2026 och 2027 blir år med högkonjunktur. Det betyder att man, även med ett balansmål, måste låta de offentliga finanserna gå med visst överskott. Dessutom finns en del utgifter, till exempel för försvaret, som fortsätter växa. Men även efter hänsyn till detta kan det bli mycket pengar att fördela.

”Vilka projekt är viktigast att lägga stora pengar på?”

En viktig fråga blir då hur man ska välja ut sina satsningar så att dessa ska stärka Sveriges ekonomi. Det finns ett stort behov av offentliga investeringar när det gäller vägar och järnvägar, liksom utbyggnad av elproduktion. Andra viktiga områden är utbildning och forskning. Men vilka projekt är viktigast att lägga stora pengar på?

Där finns inga tydliga kriterier, om man ställer rimliga krav på avkastning. Många andra hänsyn finns också att ta. Staten behöver sannolikt avdela pengar till utbyggnaden av kärnkraften, ifall sådana projekt ska komma i gång. Det kan också bli nödvändigt med insatser för att stötta de stora industrisatsningarna i Norrbotten, som ju redan till stor del drivs med statliga pengar.

Staten kan då inte bara satsa på lönsamma investeringar, utan kommer också att ta sådana risker som privata företag inte vill ta. Det liknar en återgång till statlig industripolitik, av det slag som många på goda grunder har varit skeptiska till. Här finns anledning att vara vaksam.