DEN SVENSKA UTBILDNINGEN

”Volymen av stöd och anpassning i skolan är för hög”

Svensk skola har till stor del lämnat idén att inlärning är elevens ansvar utan betonar skolans och samhällets. Det finns negativa konsekvenser av våra tillsynes välvilliga åtgärder, skriver Inger Enkvist i en krönika.

Med införandet av grundskolan lämnade Sverige modellen att det är elevens ansvar att varje år lära sig ett visst innehåll för att kunna fortsätta till nästa årskurs. ”En skola för alla” kom att uppfattas som att eleven hade rättigheter till skolgång men inte skyldighet att anstränga sig och att nå vissa inlärningsresultat. Sverige har skolplikt men inte läroplikt.

Denna grundidé kombinerades med att alla elever som är i en viss ålder ska placeras i samma klass och gå fram i någorlunda samma takt och resultatet ska bli så lika som möjligt. Den här är omöjligt och nedlåtande mot eleverna. De ses mer som objekt som samhället och skolan ska forma än som individer som har ansvar för vad de gör. Om man inte räknar med ansvar, kan man varken kräva gott uppförande eller goda studieresultat. Det går kort sagt inte att organisera skolgång så som vi känner till den. Vi ska ta upp två utbredda företeelser i svensk skola: stöd och anpassning.

”Om eleven är ointresserad eller har något problem av helt annat slag hjälper det föga med stöd.”

När grundskoleelever hamnar efter, kanske de inte har ansträngt sig eller ens uppfattat att de har skyldighet att anstränga sig. Skolans första åtgärd brukar vara att sätta in ”stöd”. Ibland är det föräldrarna som menar att eleven har rätt till stöd. Stöd kan betyda en lärarassistent i klassrummet, enskild hjälp medan klassen arbetar med annat eller undervisning i mindre grupp.

Alla dessa åtgärder är utmärkta, om eleven verkligen har försökt men inte lyckats lära sig något, men om eleven är ointresserad eller har något problem av helt annat slag hjälper det föga med stöd. Om eleven inte tar ansvar, behövs dessutom mycket snart mer stöd. Vissa elever kommer att bli permanent beroende av stöd.

Svaga men ointresserade elever på högstadiet vet dessutom att det är negativt för en skolas rykte att ha elever med det lägsta betyget, F, och att skolan helst godkänner svaga elever. Eleverna kan spela ut det ”kortet” för att göra så lite arbete som möjligt. Att ge stöd i stället för att ställa krav är inte bra inlärning för elevens framtid.

”Om målet är att den unga personen ska utvecklas, är det en dålig idé att ta bort krav.”

Något som blivit allt vanligare är ”anpassningar”. Ordet låter lika oskyldigt som stöd men betyder att skolan sänker kraven i något avseende för en viss elev. Man låter eleven slippa det som är svårt i stället för att tvinga eleven att verkligen ta itu med sitt problem. Det kan handla om att eleven inte behöver läsa vissa böcker eller tala inför gruppen eller att eleven får andra uppgifter än gruppen. Om målet är att den unga personen ska utvecklas, är det en dålig idé att ta bort krav.

Dessutom signalerar åtgärden att skolan inte lägger så stor vikt vid kunskap som man skulle kunna tro. Man kan peka på två skäl till att antalet anpassningar har exploderat. En orsak är den snabba ökningen av elever med olika diagnoser, och en annan är idén att alla elever i en viss ålder ska gå i samma klass oavsett förkunskaper och studieintresse. Om det kunde ställas krav eller om elever kunde välja olika studieprogram, skulle det inte behövas så mycket anpassning.

Lägg till detta skolan är ”vid vägs ände” när det gäller att använda metoden att stöd eller anpassning i stället för att kräva ansvar av eleven och om så behövs av elevens föräldrar. Fackföreningen Sveriges lärare publicerade nyligen rapporten ”Skolan går inte i repris” där de anklagar samhället för att inte finansiera det omfattande stödbehov som föreligger. Man påpekar att 60 procent av eleverna i lågstadiet inte får det stöd de behöver för att kunna följa med i undervisningen, och att detta är ett stöd de har rätt till enligt skollagen.

”Situationen gör dessutom lärarna stressade, och allt fler överväger att lämna yrket.”

Man påpekar att dagens situation har negativa konsekvenser för lärare, elever och kunskapsresultaten. Man talar om en underfinansierad skola och sammanfattar med att konstatera att hälften av eleverna i årskurs 4-6 och över 40 procent av dem som går i övriga grundskolan är i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. Situationen gör dessutom lärarna stressade, och allt fler överväger att lämna yrket.

Vad kan man göra? Man ska göra något som fackföreningen inte nämner, nämligen organisera grundskolan så att elever med olika behov kan gå i olika grupper. Då blir stöd och anpassning en del av den kurs de går, och de behöver inte begära något speciellt stöd.

”Grundskolans nuvarande utformning måste ifrågasättas.”

Som Sveriges lärare påpekar är dagens modell dyr, ineffektiv, orsakar stress och framställer samhället som en bov för att underfinansiera utbildningen. Ändå är Sverige bland de länder som investerar mest i utbildning. Verkar det inte som om modellen är fel? Knuten i allt är två idéer: ansträngning ska inte kunna krävas och alla individer ska anses vara lika och om de inte är lika bör de bli det.

Det är alltså grundskolans nuvarande utformning som måste ifrågasättas. Skolan måste kunna organisera klasser efter elevers behov och den måste kunna ställa krav på ansträngning.