DEN SVENSKA UTBILDNINGEN

”Tvångsförflytta elever fel väg – så får vi ordning på skolan”

Att tvångsförflytta elever ger inte bra resultat och innebär dessutom flera moraliska problem, skriver krönikören Inger Enkvist.

Som bekant tenderar skolor i Sverige i områden med befolkning född utanför Europa att ha lägre skolresultat. Detta konstaterades ytterligare en gång i de senaste internationella kunskapsmätningarna PISA och PIRLS från 2023 och 2024. De svaga resultaten beror inte på resursbrist. Under lång tid har sådana skolor fått förhöjd skolpeng, och DN rapporterade i januari i år att i Stockholm får en elev i utsatt område 55 000 mer i skolpeng per år än andra elever, vilket är ungefär en tredjedel mer än normaltilldelning Det pågår alltså en betydande omfördelning av medel till fördel för utsatta områden utan att resultaten förbättras nämnvärt. Att ge mer pengar är alltså inte rätt metod.

”Att flytta elever är alltså inte heller något pålitligt recept.”

Ett annat förslag är att flytta svagpresterande elever till skolor med bra resultat. Tvångsförflyttning bygger på förhoppningen att svagpresterande elever kommer att ändra attityd och anstränga sig mer, när de får klasskamrater som arbetar bra. En uppmärksammad rapport från Örebro universitet beskrev för något år sedan vad som skedde när Vivallaskolan i Örebro stängdes och eleverna fördelades över andra skolor. Kommunen satsade massivt för att få bra resultat. Emellertid fick de elever som flyttats i stället lägre resultat. Ett problem var att eleverna hade svårt att förstå vad som sades på lektionerna, men ett annat var att de inte respekterade regler om uppförande, ordning och närvaro. Att flytta elever är alltså inte heller något pålitligt recept.

Tvångsförflyttning innebär dessutom ett moraliskt problem därför att det innebär att man använder personer som inte har problem som instrument för andras bästa, något djupt oetiskt. Här är det dessutom barn och unga som används. Det är politikerna som är ansvariga för migrationsbesluten, och de använder barn och unga för att reda upp de problem som vuxna skapat. Att politiker tvångsförflyttar elever tyder också på att de ser unga som något som tillhör dem och som de har rätt att göra vad de vill med.

”Vuxna måste återta kontrollen över skolan och visa att samhället menar allvar.”

Tvångsförflyttning bör kritiseras också från politisk synpunkt, eftersom det leder till att förtroendet för politikerna och demokratin minskar. Föräldrarnas ”pakt” med samhället är att de betalar skatt och samhället ger deras barn en bra utbildning. Vid tvångsförflyttning kan föräldrarna tydligt se att de styrandes beslut inte i första hand bygger på omtanke om deras barn.

Vad bör man göra?

Först bör man konstatera att problemets kärna är elevers bristande respekt för myndigheter och för utbildning. Reglerna i skolan tillkom i ett samhällsklimat som var lugnare än dagens. Elevers rättigheter betonades, och skolans traditionella krav på studieresultat och gott uppförande fick stå tillbaka. Förhoppningen var att välvilja från skolans sida skulle övertyga motvilliga elever om att det var en bra idé att uppföra sig väl och att studera.

Nu har vi fått ett antal bevis på att det finns elever som inte respekterar ”mjuka” myndigheter. Förutom Örebrorapporten finns den nyutkomna boken ”Brottsplats skola” av Vesna Prekopic. Ytterligare vittnesbörd kommer från Mustafa Panshiri och Hanif Bali i en intervju i Hotspot. Enligt Panshiri ser svensktalande elever inget samband mellan respekt och rädsla, medan unga från hederskulturer gör den kopplingen.

Detta är bakgrunden till att de vuxna måste återta kontrollen över skolan och visa att samhället menar allvar. Sverige bör införa en ny skollag som understryker vad skolplikt innebär. Elever ska komma till lektionerna och de ska uppföra sig väl. De ska arbeta med sina uppgifter. Det kan behövas läxor i alla årskurser. Den som inte följer reglerna ska inte få förstöra för andra utan kommer att hänvisas till en annan grupp.

”Politiker bör inte överväga tvångsförflyttning och föräldrar bör inte acceptera sådana åtgärder.”

Skolan måste också erbjuda olika program riktade till elever med olika behov. Vi måste sluta med att utgå från att alla som har viss biologisk ålder ska gå i samma klass oavsett var de befinner sig i sin inlärning.

Vi bör utarbeta en ny läroplan där målen är tydliga. Elever måste veta exakt vad de förväntas lära sig. Vi måste också kontrollera att elever verkligen lär sig det som ingår i en viss årskurs innan de släpps vidare till nästa. Vi borde tänka ”läroplikt” och inte bara skolplikt.

Fler lämpliga personer måste lockas till läraryrket. Det råder lärarbrist, men många vuxna vet att lärare inte har någon auktoritet i klassrummet och de väljer därför andra yrken. Om skolan reformeras torde det bli lättare att rekrytera lärare. Lärarutbildningen måste också ge blivande lärare en bättre förberedelse inför hur de ska reagera om deras auktoritet utmanas i klassrummet.

Politiker bör inte överväga tvångsförflyttning och föräldrar bör inte acceptera sådana åtgärder, utan gemensamt bör de skicka budskapet till rikspolitikerna att det är brått med skolreformer.