EU:S FRAMTID

”Europas ödesfrågor går under radarn”

Trots att Sverige har varit EU-medlem i snart 30 år glömdes viktiga frågor för Europas framtid bort i valdebatten, skriver Anna Stellinger i en krönika.

När dammet nu lagt sig efter valet till Europaparlamentet lyser EU-frågorna återigen med sin frånvaro. Och det är kanske inte så konstigt.

Valet till Europaparlamentet behandlas i de flesta medlemsländer främst ur sitt inrikespolitiska perspektiv.

I Sverige var fokus i första hand på utfallet för Sverigedemokraterna. I Frankrike ledde valresultatet till att president Emmanuel Macron upplöste det nationella parlamentet och utlyste nyval. Runtom i EU slickar politiker sina sår eller firar sina segrar efter Europaparlamentsvalet och översätter resultatet till inrikespolitiska strategier. EU-debatten, i den mån den alls fanns, vänds till inrikespolitik med en imponerande hastighet.

”En besynnerlig blandning av inrikespolitik, utnämningar och enskilda länders strategiska intressen.”

I Bryssel har personfrågorna hamnat i centrum. Snabbt flyttades fokus till tillsättningen av de nya toppjobben. Det traditionella pusslet skulle läggas ut mellan öst, väst, nord och syd, men också höger, vänster och mittemellan – och även mellan kvinnor och män. Vem tar vem när EU-kommissionens ordförande, rådets ordförande och utrikeschefen utses? Ursula von der Leyen, Antonio Costa och Kaja Kallas är trion som lades fram.

Även om Europaparlamentet har en formell roll när EU-kommissionens ordförande och alla kommissionärer ska förhöras, är det en grupp stats- och regeringschefer som förhandlar och som avgör vem som ska få de viktigaste rollerna i EU under de kommande fem åren.

Med andra ord är det en besynnerlig blandning av inrikespolitik, utnämningar och enskilda länders strategiska intressen som i huvudsak kommer forma EU framåt. Mycket avgörs utanför Europaparlamentets väggar. När de stora ödesfrågorna för Europa ska få sina svar är det inte bara i Bryssel, utan också i Berlin, Paris, Rom, Budapest och alla andra huvudstäder som EU-politiken formas.

”Frågan splittrar EU-länderna.”

Hur kommer EU att förhålla sig till Kina? Det är i hög grad en fråga för EU:s alla ledare eftersom i synnerhet de stora medlemsstaterna – främst Tyskland – har centrala intressen att bevaka. Hur kommer dialogen med USA att utvecklas före och efter det amerikanska presidentvalet? Där spelar Ukrainafrågan stor roll. EU:s planer på utvidgning är av central geopolitisk betydelse, inte minst i ljuset av det amerikanska presidentvalet.

Och i vilken takt fortsätter den gröna omställningen? Här finns en delikat balansgång mellan irriterade bönder, starka miljörörelser och en ibland bromsande industrisektor på kontinenten. Och frågan om EU:s svar på USA:s industripolitik kommer säkert kommer att fortsätta oavsett om presidenten efter den 20 januari 2025 heter Donald Trump eller Joe Biden. Industristöd motiveras numera ofta med den nödvändiga gröna omställningen – men är det verkligen väl genomtänkt? Frågan splittrar EU-länderna.

”Inget utrymme fanns i de svenska tevesända debatterna inför valet.”

Att Sverige som ordförande i EU drev konkurrenskraften var ett betydelsefullt inlägg, men dragningskraften i subventioner är för somliga alltför lockande när europeiska politiker ska leverera på, just det, nationella mål. Med Ungern som ordförandeland, ett växande Polen och ett ekonomiskt skuldsatt men politiskt starkt Italien är vägen fram inte enkla förhandlingar i Europaparlamentets utskott. Skiljelinjerna i frågor om handel, statsstöd, strategiska tekniker och förhållandet till andra stormakter är många mellan Europas regeringar.

Det är ödesfrågor som knådats och debatterats på högsta nivå i den så kallade strategiska agendan, en framtidsplan som pekar ut Europas riktning för de kommande fem åren.

Om allt detta – låt oss kalla det den europeiska politiska debatten och spelplanen - får man inte veta mycket i svenska medier. Inget utrymme fanns i de svenska tevesända debatterna inför valet. EU beskrivs som långa och komplicerade beslutsprocesser mellan ibland svårbegripliga institutioner, som inte tilltalar den klickjagande moderna journalistiken. Om den så centrala strategiska framtidsagendan, som nu antagits av EU-ländernas stats- och regeringschefer, fick man inget höra. Vill man följa vad som verkligen händer i Europa får man leta sig till Financial Times, Politico och Wall Street Journal. För den som dristar sig att läsa på andra språk än engelska är valet något större.

”EU är Sveriges enskilt viktigaste marknad.”

Det finns självklart undantag i svenska medier, där det ibland öppnas en dörr på glänt till vad som faktiskt är på gång i den europeiska politiken. Men det förblir undantag. När Europaparlamentsvalet är över och inrikespolitiken återigen får breda ut sig, kanske det är värt att påminna om att EU är Sveriges enskilt viktigaste marknad, den absolut centrala lagstiftaren och det helt avgörande geopolitiska sammanhanget i en utmanande omvärld.

Vore det en alltför djärv tanke, såhär 30 år efter Sveriges EU-inträde, att svenska medier – och politiker för den delen – ägnade mera energi åt att följa och förstå EU? Och kanske till och med att bidra till den europeiska, politiska debatten?

Om krönikören

Anna Stellinger är chef för internationella och EU-frågor på Svenskt Näringsliv.