DEN SVENSKA EKONOMIN

”Absurda reaktioner på höstbudgeten”

Diskussionen kring nästa höstbudget borde handla om hur vi kan minska statens utgifter för att släppa loss tillväxtkraften i Sverige - inte om hur en marginell självfinansierad skattesänkning är ett hån mot vanligt folk, skriver chefsekonomen Sven-Olov Daunfeldt.

Då har regeringens höstbudget presenterats. Totalt har 60 miljarder kronor i reformutrymme fördelats. Ett ovanligt stort reformutrymme, som innebär att budgeten kan beskrivas som expansiv. Något som är eftersträvansvärt i ett läge när lågkonjunkturen biter sig fast i Sverige.

Höstbudgeten är med finansministerns egna ord inriktad mot reformer som bygger Sverige både rikare och tryggare. Den innehåller stora satsningar för att underhålla den eftersatta infrastrukturen och skapa fler innovationer. Satsningar genomförs också för att bygga ut regionalt yrkesvux, öka bostadsbyggande i norr och stärka den inre – och yttre säkerheten i Sverige.

”I stället har merparten av reaktionerna riktats mot en enskild reform i höstbudgeten.”

I debatten efter att höstbudgeten släpptes har de ovan nämnda satsningarna fått mycket liten uppmärksamhet. I stället har merparten av reaktionerna riktats mot en enskild reform i höstbudgeten, nämligen att regeringen nu väljer att avskaffa avtrappningen av jobbskatteavdraget.

Mikael Damberg menar att denna skattesänkning för höginkomsttagarna är ”ett hån mot vanligt folk”, medan Daniel Suhonen anser att höstbudgeten till följd av detta är ”den värsta klassbudgeten någonsin”. Torbjörn Hållö på LO argumenterar för att sänkningen av den högsta marginalskatten inte leder till ökad tillväxt, utan att detta är resultatet av en ”hästskitsteori”.

Avtrappningen av jobbskatteavdraget infördes av regeringen Löfven år 2016. Syftet var att höginkomsttagarna skulle bidra mer till statens skatteintäkter och därmed finansieringen av välfärden. Reformen innebar att jobbskatteavdraget fasades ut för arbetstagare med högre inkomster och följden blev att den högsta marginalskatten i Sverige höjdes med tre procentenheter.

”Höga marginalskatter minskar antalet arbetade timmar, viljan att anstränga sig och drivkrafterna att utbilda sig.”

Avtrappningen av jobbskatteavdraget innebar att skattesystemet blev mer komplext och att den högsta marginalskatten idag uppgår till över 66 procent (inklusive arbetsgivaravgifter), vilket innebär att de individer som betalar den högsta marginalskatten får behålla mindre än en tredjedel av en löneökning.

Den nationalekonomiska forskningen har visat att så höga marginalskatter har ett flertal skadliga samhällsekonomiska effekter. Detta beror på att individens ekonomiska beslut tas på marginalen. När vi bestämmer om det är lönt att arbeta en extra timma, så baseras det på hur mycket vi får behålla i plånboken efter skatt när vi gör detta.

Följden blir att höga marginalskatter påverkar individens beslut i en rad centrala områden som är av betydelse för ett lands tillväxtkraft. Höga marginalskatter minskar antalet arbetade timmar, viljan att anstränga sig och drivkrafterna att utbilda sig. Mer tid och resurser läggs också på olika sätt för att undvika att betala skatt. Alla dessa effekter är direkt skadliga för tillväxten.

”Reformen är i detta fall helt självfinansierad – något som är mycket ovanligt.”

För att utvärdera hur skatteförändringar påverkar samhällsekonomin beräknar ofta forskare självfinansieringsgraden av åtgärden. Detta mått mäter exempelvis hur stor andel av en skattesänkning som täcks av att skatteintäkterna ökar och att transfereringsutgifterna minskar när individerna ändrar sina beteenden till följd av skattesänkningen. Om självfinansieringsgraden är 100 procent leder skattesänkningen inte till något intäktsbortfall alls i statens budget. Reformen är i detta fall helt självfinansierad – något som är mycket ovanligt.

Riksrevisionen har tidigare genomfört simuleringar för att beräkna självfinansieringsgraden p, avtrappningen av jobbskatteavdraget tas bort. Resultaten visar att självfinansieringsgraden på sikt är 125 procent. Detta implicerar att skatteintäkterna kommer att öka när avtrappningen av jobbskatteavdraget tas bort den 1 januari 2025. Resultatet överensstämmer dessutom med en tidigare studie från IFAU som indikerar att avtrappningen år 2016 inte ledde till några som helst ökade skatteintäkter.

”Denna tillspetsade retorik är ovärdig.”

Sammanfattningsvis innebär detta att skatteintäkterna kommer att öka när avtrappningen av jobbskatteavdraget tas bort. Borttagandet gynnar visserligen individer med högre inkomster, men den missgynnar inte någon annan grupp i samhället. På sikt kommer den att gynna alla eftersom tillväxten ökar.

Det är onekligen besynnerligt när en självfinansierad reform som endast utgör 7,5 procent av reformutrymmet får så stort utrymme i debatten. Statens utgifter uppgår dessutom till över 1 400 miljarder kronor, vilket innebär att det kortsiktiga intäktsbortfallet när avtrappningen av jobbskatteavdraget tas bort utgör ynka 0,3 procent av statens totala utgifter.

Diskussionen kring nästa höstbudget borde handla om hur vi kan minska statens utgifter för att släppa loss tillväxtkraften i Sverige - inte om hur en marginell självfinansierad skattesänkning är ett hån mot vanligt folk. Denna tillspetsade retorik är ovärdig när över en miljon arbetstagare i Sverige fortfarande kommer att betala mer än 50 procent av sin löneökning i skatt.