DEBATTEN OM FRISKOLORNA

”Socialdemokratisk desinformation om friskolor”

Socialdemokraterna har inte någon självkritik och inte några förslag för att förbättra skolan, skriver krönikören Inger Enkvist.

Socialdemokraterna försöker hamra in budskapet att det är friskolornas vinstjakt som förstör svensk skola och att staten bör återta kontrollen över skolan. Det senaste exemplet är ”S: Vinster i skolan ska förbjudas” (SvD 2025-01-28). Artikelns budskap är så snedvridet att man måste kalla det desinformation.

Borgerliga politiker och debattörer borde protestera kraftigt. Staten har i själva verket en nästan total kontroll också över friskolorna när det gäller resurser och förordningar samtidigt som de kommunala skolorna vilar på privata företag för att bygga skolor, utrusta dem, städa dem och tillhandahålla skolmåltider och skolskjutsar. Skattepengar från utbildningsbudgeten går alltså oavbrutet till privata företag.

”I stället för att tala om innehållet i undervisningen, ordningen i klassrummet, lärarutbildningen eller införandet av extern slutexamen talar man om friskolornas vinster.”

Socialdemokraterna vill uppenbarligen inte ifrågasätta den sammanhållna grundskola som de skapat, medan det som föräldrar vill ha är kvalitet i utbildningen. Socialdemokraterna försöker få föräldrarnas missnöje att handla om skolans driftsform och inte om kvaliteten. I stället för att tala om innehållet i undervisningen, ordningen i klassrummet, lärarutbildningen eller införandet av extern slutexamen talar man om friskolornas vinster.

Ser man på internationell erfarenhet är det som ger kvalitet att elevers tid används effektivt till inlärning. Detta utgör skillnaden mellan ett välutvecklat land och ett mindre väl utvecklat, vilket Eric Hanushek och Ludger Woessmann illustrerar i The Knowledge Capital of Nations (2015), där de beskriver varför Sydostasien har stigit i välstånd medan Latinamerika har stått still. Välutbildade personer höjer effektiviteten i ett lands ekonomi. Därför ska den inlärning som inte äger rum ses som en ”kostnad”. Här kan nämnas några drag som underminerar den ekonomiska effektiviteten i svensk skola:

Elever får inte all schemalagd undervisning. En anledning är att bråk och oordning i klassrummet gör att tid går bort. Dessutom kommer inte alla elever till lektionerna.

Det tillåts inte att teoretiskt intresserade elever väljer ett mer teoretiskt inriktat program på högstadiet.

”De mest lämpade personerna dras inte till läraryrket eller stannar inte.”

Lärarrekryteringen är inte den bästa. De mest lämpade personerna dras inte till läraryrket eller stannar inte. Utformningen av dagens lärarutbildning avskräcker dessutom kvalificerade sökande.

Att inte locka de mest lämpliga och avhopp från lärarutbildning och lärartjänst ska ses som en ”kostnad”. I Sverige betalar samhället all lärarutbildning, duktiga studenter söker inte samtidigt som många lärarstuderande hoppar av under studietiden och andra lämnar yrket inom fem år efter examen. Samhällets investering i deras utbildning är alltså inte lönsam (Enkvist-Nisser ”Bättre lärarutbildning!” 2024).

Hanushek har i många artiklar visat betydelsen av skickliga lärare för den enskilde elevens kunskaper, för dennes framtida inkomst och för hela länder, exempelvis i ”The Value of Smarter Teachers” (2018). Han hävdar att USA skulle öka sin BNP med svindlande summor, om de kunde förmå de 7 procent minst produktiva lärarna att lämna yrket och i stället anställa medelbra lärare på de tjänsterna. Det är alltså misshushållning att inte ha lärarutbildning med kvalitet.

”Sverige lägger 357 miljarder årligen på utbildning utan att kräva att den satsningen är effektiv.”

Ekonomerna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl har skrivit rapporten ”Skattenytta i skolan” (2022) som inleds med konstaterandet att Sverige lägger 357 miljarder årligen på utbildning utan att kräva att den satsningen är effektiv. De ger en rad bevis för att dagens svenska utbildningspolitik inte är ändamålsenlig. En av många punkter är att mindre klasser inte är bevisat effektivt. De ”svär i kyrkan” när de påpekar att det ger fem gånger mer utdelning för ett land att en duktig elev får utveckla sin förmåga än att en svag elev lyfts till en medelnivå.

När man vet det här framstår socialdemokraterna försök att få väljarna att fokusera på friskolors ”vinstjakt” som ogenerad desinformation. I den nämnda debattartikeln av Magdalena Andersson och medarbetare är ett huvudtema att staten ska ”ta tillbaka” kontrollen. Den svenska staten har i det närmaste en total kontroll genom läroplanen, skollagen och kraven för att bli skolledare och lärare och ramarna kring rektors- och lärarutbildning. Staten förfogar också över tvångsmedlen skolplikt och skolinspektion.

”Det är djupt missledande att antyda att svenska skolproblem skulle bero på för lite statligt inflytande.”

I Sverige är alla utbildningsformer statliga: grundskolan, gymnasieskolan och universiteten. Med socialdemokraternas egen kommunalisering av skolan gavs kommunerna ett inflytande över hur de pengar de får från staten fördelas, men de liksom friskolorna är utförare av statens förordningar. Det är djupt missledande att antyda att svenska skolproblem skulle bero på för lite statligt inflytande.

I Magdalena Anderssons artikel är ett genomgående drag att, som i annan propaganda, blanda påståenden som är sanna med sådana som är oriktiga eller inte hör till sammanhanget eller att upprepa vilseledande påståenden så ofta att de godtas som sanna.

Den första metoden bygger på att läsaren ska känna igen något om sant (skolan har problem) och sedan utan att tänka efter också godta nästa påstående (mer statlig kontroll behövs). Den andra bygger på att det som upprepats verkar bekant och vagt antas vara riktigt (friskolornas vinster är problemet). Artikeln talar om ”systemfel”, vilket är ironiskt när det är socialdemokratisk skolpolitik som är det svenska ”systemet”. Friskolornas vinster är obetydliga i jämförelse med den misshushållning med allas tid, energi och skattepengar som svensk skola innebär.

”Socialdemokraterna har inte någon självkritik och inte har några förslag för att förbättra skolan.”

Magdalena Andersson har förstås rätt att skriva och låta trycka vad hon vill. Vi har yttrande- och pressfrihet, och alla kan lägga fram synpunkter som blandar sant och falskt. Frågan är bara vad som händer med politiken och pressen när politikers texter framstår propagandistiska och tomma på verklig argumentation.

Gissningsvis slutar medborgarna att läsa sådant som politiker skriver och sådant som etablerade tidningar trycker. Vilken slutsats kan läsaren dra av Magdalena Anderssons debattartikel? Jo, att socialdemokraterna inte har någon självkritik och att de inte har några förslag för att förbättra skolan. Om man vågar vara ironisk kan man säga att artikeln ändå, mot sin avsikt, förmedlar viss information.