STORMAKTEN KINA

Hade ett fattigare Kina varit mindre destruktivt?

Det finns flera missuppfattningar när det gäller västs relation till Kina. Det menar Johan Norberg som tycker det finns anledning att slå vakt om öppenheten, också gentemot en auktoritär stat som Kina.

I år har det gått 20 år sedan Kina anslöt sig till Världshandelsorganisationen, WTO. Att döma av dagens stämningar i västvärlden är det ett sorgens jubileum. Den dominerande berättelsen är att Kina har berikat sig enligt kommunistpartiets plan genom att ödelägga våra industrier och stjäla vår teknik och nu har ett sådant välstånd att de kan agera hotfullt på världsscenen. Genom att släppa in Kina i WTO har vi på ett naivt sätt berikat en fiende.

Kina har det senaste decenniet utvecklats i auktoritär riktning och det måste påverka vår syn på till exempel investeringar i västerländsk infrastruktur, men det mesta annat i denna berättelse är lika uppdiktat som en kommuniké från politbyrån.

Det är inte Kina som tar våra industrijobb.

Det var varken kommunistpartiet eller omvärlden som låg bakom Kinas historiska lyft, utan det hungrande kinesiska folket, som efter Maos död började privatisera jordbruksmarken i hemlighet och starta ett myller av småföretag på landsbygden. Deng Xiaopings insats var att i efterhand godkänna sådan gräsrotskapitalism när han såg den explosiva tillväxt det gav, i stället för att sätta pionjärerna i fängelse.

Det är inte Kina som tar våra industrijobb. Det finns ett entydigt bevis på det: Att även Kina förlorar dem. Sedan 2013 har andelen kineser med fabriksjobb minskat med fem miljoner jobb om året.

Alla länder får en mindre andel industrijobb när automatiseringen tilltar och efterfrågan på tjänster ökar, även de som har stora handelsöverskott. Japan sedan 1970-talet, Sydkorea sedan 1990-talet. Jo, USA har förlorat 0,2 procentenheter fabriksjobb varje år sedan 2001, men det ska jämföras med en förlust på nästan 0,4 procentenheter årligen 1960-2001.

Det är bra om det betyder att man rör sig uppåt i värdekedjorna, och det är vad vi har gjort när vi har kunnat förlägga enklare rutinjobb till Kina.

Donald Trump brukade klaga på att bara Kina tjänar på iPhones eftersom Apple tillverkar dem där. Några forskare plockade isär en iPhone för 649 dollar för att se om det stämde. De såg att tillverkningskostnaden på drygt 237 dollar (som i tabellerna ser ut som 237 dollar av kinesisk import) till största del består av delar som Kina först har importerat. Bara 8,5 dollar går till Kina.

Nästan 99 procent av det du betalar för en iPhone från Kina går alltså till icke-kinesiska producenter samt till Apple och amerikanska forskare, designers, programmerare, försäljare, marknadsförare, lagerarbetare och skattemyndigheter.

Dessutom har handel med Kina förstås givit våra konsumenter mycket större köpkraft, särskilt låginkomsttagare som lägger en större andel av sina inkomster på teknik och varor som handlas internationellt.

Västvärldens mål var inte att nå himlen, utan att undvika helvetet.

Det är däremot sant att Kina skamlöst har stulit intellektuell egendom. Det finns två sätt att bekämpa det, dels att Kina blir mer innovativt och självt inser behovet av IP-skydd, dels att använda just WTO:s regelverk. Tvärtemot föreställningen att WTO är tandlöst vinner västvärlden de flesta tvister med Kina där. USA har hittills vunnit 20 av 20 möjliga.

US-China Business Council frågar regelbundet amerikanska företag hur Kinas skydd för intellektuell egendom har förändrats under det gångna året. I snitt svarar 47 procent att de upplever en förbättring – tio år i rad! Påtvingad tekniköverföring är ett elände, men hamnar nu bara på plats 24 bland de 27 största orosmolnen i Kina.

Om förväntan var att handel skulle demokratisera Kina har det uppenbart hittills misslyckats. Men västvärldens mål var inte att nå himlen, utan att undvika helvetet. Under 1980-talet var rädslan stor att ett isolerat Kina skulle fortsätta sälja kärnvapenteknik till Pakistan och allehanda skurkregimer över hela världen. I dag medverkar Kina i alla fall tidvis till att värna världssamfundets regler, och har blivit en aktiv motståndare till kärnvapenspridning. Många av 1980-talets diplomater hade sett det som en fantastisk framgång.

För den som anser att öppningen mot Kina var ett misstag är detta den avgörande frågan: Hade ett fattigare och mer isolerat Kina varit mindre destruktivt?

Knappast, va? Se på Iran och Nordkorea, som hölls kvar i fattigdom av despoter och sanktioner. Inget av dem är WTO-medlemmar. Det fick inte något av dem att modereras eller demokratiseras. Tvärtom. Båda fortsatte utveckla kärnvapenprogram, trots sanktioner från en långt enigare värld än vi någonsin hade kunnat samla mot Kina.

Då har Iran och Nordkorea inte heller kärnvapenteknologi sedan 1960-talet, en femtedel av världens befolkning och en självbild av att vara världens centrum som bara tillfälligt tryckts ned och förödmjukats av väst.

Om vi hade försökt med samma metoder mot Kina är sannolikheten stor att landet inte hade känt några som helst hämningar att sabotera världsordningen.

Det råkar i alla fall vara vad Kinas liberaler och reformister tror, som konsekvent har stött landets ekonomiska öppning. Och de om några hyser inga naiva föreställningar om kommunistpartiets goda avsikter.

Så lite tjänar Kina på en i-Phone.