DEN SVENSKA EKONOMIN

”Näringslivet bör se upp för dyr dansk politik”

Det finns risk att svenska politiker inspireras allt mer av Danmark framöver. Men det handlar inte om migrationspolitiken denna gång, skriver Karin Svanborg-Sjövall.

“Europas vissnade ros” var rubriken på en stor artikel i danska Weekendavisen i somras. Det kan tyckas ironiskt att runan skulle publiceras i just det land som huserar Europas mest framgångsrika vänsterstyre, men där presenterades goda argument för att den berömde sociologen Ralf Dahrendorf möjligen hade rätt. Kanske upplever vi nu slutet på det socialdemokratiska århundradet.

Inte som i en plötslig kollaps, utan mer i form av en pyspunka som vid en viss kritisk nivå, tvingar fram nya politiska prioriteringar.

Grovt förenklat tycks patienten ha att välja på tre piller. Det röda (bli mer auktoritärt i den ekonomiska politiken) Det blå (bli mer auktoritärt i migrations- och rättspolitik) eller det rosa (en uppdaterad version av Blairs och Clintons vänsterliberala Tredje väg)

Det rosa pillret har befunnit sig längst in i giftskåpet det senaste decenniet, efter att inte minst utrikespolitiken orsakat dödliga biverkningar. Nu har det dock i en uppgraderad form börjat finna en marknad igen. Inriktningen är skattestopp snarare än skattechock, patriotism snarare än postkolonialism.

Översatt till svenska förhållanden vore det inte en så ologisk riktning som många tycks tro.

Dahrendorfs slutsats byggde på att den arbetarklass partiet en gång uppstod för att försvara stadigt krymper, delvis som en konsekvens av de reformer man genomfört. Alltså måste klassbasen breddas. Här skulle det kunna finnas förutsättningar: TCO har redan tagit över från LO som arbetarrörelsens största fackförbund, delvis genom en framgångsrik kampanj att rekrytera egenföretagare. Ett sådant politiskt projekt förutsätter dock ett mer modernt förhållningssätt till både omställning och till marknadsekonomi. Hur intresserade är tjänstemän i offentlig eller privat sektor av marxistisk klasskamp?

Men som diskussionerna förs just nu är detta exakt vad många i det socialdemokratiska lägret tycks förorda. Blickarna riktas ständigt mot Danmark, där det röda och det blå pillret kombinerats med stor framgång. Det är hög tid för det svenska näringslivet att ta en närmare titt på vad de inspireras av.

“Sammanhållning” är måttot, staten redskapet. Danskarna ska “möbleras om” i en ny gemenskap.

Här hemma har all debatt om vad som föregår på andra sidan sundet fokuserat på statsminister Mette Fredriksens hårdföra migrations- och assimilationspolitik. Samt, den otvetydigt framgångsrika kampen för att skapa trygghet och ordning, inte minst i Köpenhamn. Samtidigt har dessa frågor avlett uppmärksamheten från väl så dramatiska förändringar av den ekonomiska politiken.

Inför nästa val riggas för en rasande pensionspopulism. Hållningen till både frihandel och internationellt samarbete har hårdnat. Skatterna, inte minst på kapital, ska höjas rejält, en redan mycket omfattande offentlig sektor byggas ut. Gymnasieklasser ska enligt ett nytt förslag sättas ihop på grundval av föräldrarnas inkomster och bostäder fördelas om mellan olika socialgrupper.

“Sammanhållning” är måttot: staten redskapet. Danskarna ska “möbleras om” i en ny gemenskap.

Det låter som ett omöjligt projekt, men regeringen är mycket populär. Genom att luta sig så tungt på den längtan efter ordning som migrationsoro och kriminalitet har skapat, har acceptansen för statlig styrning ökat långt in i folkdjupet. Här har också frånvaron av offensiva motargument, om hur personlig och ekonomisk frihet hänger samman, spelat en avgörande roll.

Statsminister Mette Fredriksen har potential att bli för den breda vänsterrörelsen vad Macron har varit för många liberaler: den som både ska återupprätta statusen för en ideologi som uppfattas på dekis, och visa vägen mot nya mål.

Slutet på det socialdemokratiska århundradet kan alltså mycket väl vara början på många fler dyrköpta, socialistiska projekt. Näringslivet bör ställa sig frågan: vem ska betala?