FRIHANDELNS FRAMTID

”Se upp – 70-talet kan vara på väg tillbaka”

Frihandeln trängs ut av geopolitik och företagen förväntas oftare uppfylla politiska mål än ekonomiska. Det menar Johan Norberg som varnar för att 70-talet kan vara på väg tillbaka.

Magdalena Andersson hävdade nyligen att pandemin innebär ”slutet för den nyliberala eran som grundades under Thatcher och Reagan”. Hon har rätt. Den klåfingriga staten är tillbaka. Frihandel trängs ut av geopolitik och strategisk autonomi. Företag förväntas allt oftare uppfylla politiska mål snarare än ekonomiska. I stället för att låta utbud och efterfrågan söka efter den energiproduktion och de migrationsmönster som fungerar bäst ska de nu formas till det som politiker har bestämt är bäst för alla.

Men om vi nu gör slut med den ekonomiska liberalism som personifieras av 80-talsledare som Thatcher och Reagan ska vi inte bli förvånade över att vi plötsligt upptäcker att vi har hamnat i 70-talet igen, med inflation, energikris, köer och ransonering.

Titta runt om i världen! I kärnkraftsavvecklingens Sverige bränner vi rysk olja i reservkraftverket i Karlshamn och är ett regeringssammanträde från att få slut på cement. I andra länder har vardagligt krångel övergått i veritabelt kaos. Runt om i Kina har befolkningen de senaste veckorna fått se hur trafikljus och 3G-nät plötsligt släcks. Fabriker har blivit utan ström och butiker har låtit stearinljus sköta belysningen. Brittiska bilister har fått köa i timmar för bensin och butikshyllor gapar tomma på ett sätt som påminner om 1979 års ”winter of discontent”.

I kärnkraftsavvecklingens Sverige bränner vi rysk olja i reservkraftverket i Karlshamn och är ett regeringssammanträde från att få slut på cement.

Alla problem härrör förstås inte från politiken. Pandemin och återhämtningen därefter har skapat flaskhalsar och vädret har skakat om energisektorn. Men alla 70-talets problem berodde inte heller på politik. Det avgörande är om staten ger marknadsaktörer frihet att anpassa sig efter problemen, eller om den tvärtom låser fast och fördröjer. Då kan störningar snabbt omvandlas till sammanbrott. Särskilt när för mycket stimulanspengar jagar för få varor.

Åternationaliseringen av våra ekonomier är just en sådan politik som försvårar improvisation. Amerikanska företag varnar för att handelskriget har gjort att de inte får tag på råvaror och komponenter när de behövs. Brexit har slagit mot brittiska företags möjlighet att handla och rekrytera lastbilschaufförer och livsmedelsarbetare. Bristen på slakteriarbetare gör att farmer tvingas bränna grisar som avfall på grund av platsbrist. Boris Johnson säger åt företagen att betala mer för att locka inhemska arbetare. Det kommer de naturligtvis göra, men det eldar på prisökningarna och urholkar alla andras reallöner.

Samhällsekonomin är helt enkelt inte någon maskin som lätt kan flyttas runt eller programmeras om efter behag.

Ett än mer självdestruktivt Kina bojkottar kol från Australien för att landet vågat efterfråga en utredning om coronavirusets ursprung. Efterföljande snabba prisökningar tvingade fram en våghalsig expansion av kinesiska kolgruvor, men när det ledde till olyckor stängdes många. Ovanpå det läxar Peking upp lokala byråkrater för att de inte når centrala mål för energikonsumtion. Runt 20 provinser svarade med att i panik stänga av strömmen.

Denna 70-talisering av politiken presenterades i de flesta länder inledningsvis med stolta ord om nationell självtillräcklighet. Varje plan och varje tull lanserades som ett sätt att återvinna styrka. I april sjösatte Indien en plan för att ersätta kolimporten med inhemska resurser. Stora intäkter och massvis av arbetstillfällen utlovades. Häromveckan presenterades resultatet: Indiens kraftverk hade i snitt bara fyra dagars kolreserver.

Samhällsekonomin är helt enkelt inte någon maskin som lätt kan flyttas runt eller programmeras om efter behag. Den är ett intrikat pussel som miljontals producenter, leverantörer och konsumenter hela tiden försöker lägga rätt under ständigt föränderliga omständigheter. Det är nog så svårt även utan politiker som lajvar 70-tal och plötsligt säger att vi inte får använda vissa bitar – eller att vi måste använda just deras favoritbitar.