FRIHANDELNS FRAMTID

”Därför segrar alltid frihandeln - även i pandemin”

Länder som har ett stort handelsberoende har klarat sig bättre under pandemin. Det skriver Johan Norberg i en krönika.

Vad lärde vi oss av pandemin? Att ”globaliseringen har gått för långt”, menar den franske EU-kommissionären Thierry Breton. Därhemma använde den franska regeringen EU:s återhämtningsfond till att betala 620 företag för att repatriera produktion. Helst vill de se detsamma på europeisk nivå.

Det överraskade väl ingen. Frankrike brukar alltid möta apokalypsens fyra ryttare med att rida ut på en liten protektionistisk käpphäst. Men det oroväckande är att den franska linjen får allt mer gehör i ett EU utan Storbritannien.

Det sägs att pandemin avslöjade farorna med globala värdekedjor och att vi behöver mer självförsörjning.

Tyskland har börjat vackla och understödjer numera det slappa talet om ”strategisk autonomi”. Det började under Merkel, men riskerar att fortsätta under den nya koalitionsregeringen, där de gröna har fått handelsfrågorna. Man kan se det i EU-kommissionens nya handelspolitiska strategi, som har en del konstruktiva förslag för att bemöta andras handelshinder, men är nästan uteslutande defensiv. Här letar man förgäves efter offensiv liberalisering bland alla klimattullar, regleringar och industripolitik.

Det sägs nämligen att pandemin avslöjade farorna med globala värdekedjor och att vi behöver mer självförsörjning. Det är en fullständig felläsning av pandemin. WTO:s statistik visar att länder med ett stort handelsberoende tvärtom klarade sig bättre än andra under krisen.

Vi behöver öppenhet för att sprida riskerna och snabbt finna alternativa leverantörer.

Idén om mer europeisk självförsörjning strider mot allt vi just lärt oss. De länder som svek under pandemin var just Frankrike och Tyskland, som under den mest kritiska perioden införde exportförbud för skyddsutrustning. Frankrike beslagtog till och med utrustning som var på väg från Mölnlyckes distributionscentral i Lyon för att undsätta Italien och Spanien.

Naturkatastrofer, konflikter och epidemier slår i allmänhet mot en viss region vid ett visst tillfälle. Om den mesta produktionen är koncentrerad dit kommer de löpande banden att stanna när vi behöver dem som bäst. Drabbade kommer likt Frankrike roffa åt sig allt de kommer över. Det är bara genom etablerade handelsförbindelser med andra delar av världen som vi kan importera när behovet är som störst.

Det som räddade oss under pandemin var de så förtalade globala leveranskedjorna. I mars 2020 sjönk EU-ländernas import av skyddsplagg från andra EU-länder med 25 procent, men samtidigt ökade importen från länder utanför EU med hela 44 procent. Importen av handsprit ökade med 278 procent och av gasmasker med 430 procent.

Det som räddade oss under pandemin var de så förtalade globala leveranskedjorna.

Med andra ord fallerade inte frihandeln, den svarade omedelbart på en extremt ökad efterfrågan. Det finns brister på många områden nu, till exempel halvledare, men inte för att värdekedjorna har brutits, utan för att de snabbt behöver skala upp för att möta ökad efterfrågan, samtidigt som de måste runda nya regleringar, covidrestriktioner och handelskrig. WTO:s preliminära siffror visar faktiskt att handelsvolymerna nu är större än före pandemin.

Återhämtningen är ryckig och plötsligt kan en ny covidvåg slå mot ett visst land. Vi behöver öppenhet för att sprida riskerna och snabbt finna alternativa leverantörer. Vissa företag kan tjäna på att repatriera produktion, men det kan bara de bedöma, utifrån deras lokala kunskap och behov. Ingen one size fits all.

Det finns förstås risker med att vara allt för beroende av ett enskilt land, särskilt om det råkar vara Kina. Men en EU-analys av mer än 5 000 produkter visar att det bara gäller 34 av dem. Ofta rör det metaller och mineraler, och om vi fruktar det beroendet finns i många fall en snabb lösning: Gör det enklare att utvinna dem i Europa.

Ursula von der Leyen talar gärna om att hon leder den första ”geopolitiska” EU-kommissionen. Tyvärr har denna betoning av rollen som utrikespolitisk maktspelare fått tjäna som en ursäkt för att försumma åtgärder som ökar konkurrensen och produktiviteten på hemmaplan. Det är att spänna den geopolitiska vagnen framför tillväxthästen. Ekonomisk dynamik brukar stärka länder mer på den internationella arenan än aldrig så högtidliga ord om samhörighet och beslutsamhet. Och få åtgärder är viktigare för ekonomin än fördjupad frihandel.