KÄRNKRAFTENS FRAMTID

Professorn: Så får vi ny kärnkraft långt innan 2030

Regeringen är överens om att storsatsa på kärnkraft men branschen har länge legat i malpåse. Här är pusselbitarna som behövs för att Sverige åter ska bli en kärnkraftsnation att räkna med. ”Vi kan ha reaktorer på plats väl inom det här decenniet”, säger Ane Håkansson, professor i tillämpad kärnfysik, till TN.

Regeringen har varit glasklar med att nya kärnkraftsreaktorer ska byggas i Sverige. Då återstår bara frågan hur dessa kommer på plats så snart som möjligt.

– Vi kan ha reaktorer på plats väl inom det här decenniet, men då förutsätter det att man bestämmer sig för att det får vara slutdiskuterat nu, säger Ane Håkansson som förutom professorstiteln också är föreståndare för det nationella kärntekniska kompetenscentrumet ANITA.

Från att ha tillhört den absoluta världseliten när det gäller kärnkraft på 70-talet har branschen i Sverige sedan dess hamnat i en politisk malpåse. Att plocka upp den därifrån innebär en lång rad utmaningar. Inte minst när det gäller kompetensen.

– Det är en verksamhet som legat i bakvattnet och där staten kapitulerat vad gäller forskning och utvecklingsarbete. Lärosätenas kapacitet att utbilda folk inom den här branschen har drastiskt minskat och eftersom ungdomarna fått med sig från modersmjölken att kärnkraften ändå ska läggas ner finns en ganska dålig tillströmning till programmen.

Kärnkraftsbranschen tvingas utbilda själva

Chalmers har ingen kärnteknik kvar i grundutbildningen och masters-utbildningen på KTH befolkas av en stor andel utländska studenter. Högskoleingenjörsprogrammet i kärnkraftsteknik på Uppsala universitet finansieras av kärnkraftsbranschen själv.

– Det är lite talande att det är industrin själv som står för utbildningen. Lärosätena har orienterat sig mot annan energi och släppt kärnkraften. Vi är också väldigt ansträngda på lärarsidan där folk går på knäna. Och då är det ju ändå tänkt att man ska kunna forska lite också, säger Ane Håkansson.

”Andra hinder som måste bort är regler som att det får finnas max tio reaktorer i landet och att de bara får beläggas vid existerande kärnkraftssajter”.

Utbildningen har 25 platser men i år är det bara cirka tio som studerar på programmet. Andra år har det rört sig om så få som 4-5 studenter.

– Det finns redan ett jättestort behov av högskoleingenjörer i Sverige med ett gigantiskt gap mellan tillgång och efterfrågan. Att då motivera ungdomarna att ytterligare vidareutbilda sig inom kärnkraft när de har jobberbjudande innan de ens är färdiga är ganska svårt.

Kärnkraftverk behöver många ingenjörer

Samtidigt kräver varje kärnkraftverk omkring 1 000 anställda. Det rör sig om en lång rad olika professioner, men ett hundratal jobbar mer reaktornära.

– Alla dessa behöver inte ha ingående kunskaper i kärnkraftsteknik även om det inte skadar, men säg ett 50-tal reaktoroperatörer, turbinoperatörer och så vidare. Anställda som kärnkraftsbranschen hittills har tvingats ta fram själv genom att internutbilda redan existerande ingenjörer.

Men detta är inte optimalt, och behöver skalas upp för att kunna satsa på kärnkraften, menar Ane Håkansson.

– Som exempel skulle Uppsala kärnkraftsprogram behöva uppåt 100 studenter varje år.

Kan arbetskraftsinvandring hjälpa till?

– Jag utesluter inte den möjligheten och framför allt ligger den inte på mitt bord. Men jag kan se att det kan bli en komplicerad process eftersom det är en verksamhet som omfattas av strikta säkerhetsrutiner som exempelvis att svenska är arbetsspråket. Det är inte helt lätt att ta folk utifrån och stoppa in i ett kärnkraftverk.

Kompetensbristen är dessutom knappast det enda eller mest utmanande problemet för kärnkraften. En lång rad hinder behöver rivas.

– Det fungerar inte att ha tillståndsprocesser som kan ta tio år. Varje steg kan inte prövas i domstolar och överdomstolar utan dessa processer måste tittas igenom och kortas utan att man tummar på demokratin, säger Ane Håkansson.

”Om vi sätter myndigheterna i någon sorts ”red alert” så kommer vi att kunna fixa det här på kort tid. Men då får det inte bli en massa politiskt sprattlande”.

– Andra direkta hinder som måste bort är förstås regler som exempelvis att det får finnas max tio reaktorer i landet och att de bara får uppföras på redan existerande kärnkraftssajter. Men jag upplever att det finns en seriös vilja från politiken att göra det nu och många saker behandlas redan i Tidöavtalet.

SMR drabbas särskilt hårt av reglerna

Dessa regler rimmar väldigt illa med de små modulära reaktorerna (SMR) som Ane Håkansson ser särskilt stor potential i. SMR-reaktorer kan gå ganska snabbt att få upp om viljan finns och de kan användas både av stora energibolag och privata industriföretag.

Exempelvis har NuScale Power i USA utvecklat en liten reaktor på 77 megawatt som antingen kan användas som den är eller seriekopplas i upp till tolv exemplar per block och då motsvara en fullstor kärnkraftsreaktor på 924 megawatt.

Men med nuvarande lagstiftning skulle sådana seriekopplingar alltså inte vara tillåtna och dessutom skulle de kosta sex miljarder kronor extra eftersom kärnkraftsägaren behöver betala 500 miljoner kronor i avgift till Strålsäkerhetsmyndigheten för varje ny reaktor – oavsett hur stor den är, berättar Ane Håkansson.

– En annan elefant i rummet är typgodkännande för SMR-reaktorer. I USA har den första, NuScale, fått grönt ljus men om vi ska sitta och göra om alla de här godkännanden som USA redan har gjort så har vi en lång resa framför oss. Här skulle vi kunna lära av hur det fungerar inom flygindustrin där EU:s luftfartsmyndighet accepterar USA:s godkännanden.

Inget politiskt sprattlande

Bollen är också i rullning inom EU men det går väldigt långsamt, menar Ane Håkansson.

– Här skulle Sverige kunna gå i bräschen och speeda upp processerna eller helt enkelt acceptera amerikanska typgodkännanden.

”En bredare politisk enighet krävs”.

Sammantaget finns stora utmaningar för att få ny kärnkraft på plats men det behöver inte vara särskilt svårt och inte heller ta särskilt lång tid om den politiska viljan är stark.

– Om vi sätter myndigheterna i någon sorts ”red alert” så kommer vi att kunna fixa det här på ganska kort tid enligt min uppfattning. Men då får det inte bli en massa politiskt sprattlande fram och tillbaka och framför allt får det inte vara något man potentiellt slår undan benen för i nästa mandatperiod. Därför krävs en bredare politisk enighet och långsiktigt ansvarstagande.