KLIMATOMSTÄLLNINGEN

Så blir utsläppsrätter inte bara en europeisk angelägenhet

Det är inte bara EU som har ett utsläppshandelssystem. Både mer och mindre ambitiösa projekt initieras över hela världen.

I artikeln Professorn: Därför är svensk klimatpolitik överspelad förklarar TN hur EU:s utsläppsrättssystem kan göra att Europa uppfyller sin del av Parisavtalet. Det är resultatet av förhandlingar mellan EU-parlamentet och ministerrådet som blev klara strax före jul.

Men att sätta pris på alla koldioxidutsläpp går framåt inte bara i Europa. 2021 var 21 procent av alla utsläpp belastade av ett koldioxidpris, och det var en uppgång från 15 procent bara ett år tidigare.

Kalifornien har ett utsläppshandelssystem som täcker 80 procent av delstatens utsläpp. Kina har ett på många sätt bristfälligt system som omfattar energisektorn och som har ett koldioxidpris på endast en tiondel av Europas nivå, men anses ändå ha bidragit till stora utsläppsminskningar.

Momentumet kring ETS:er (Emissions Trading Schemes = utsläppsrättshandelssystem) innefattar också ihop-länkningar. Kaliforniens system är ihoplänkat med Quebecs sedan 2014, Schweiz egen ETS gick upp i EU:s 2020.

Världen närmar sig en tipping point

Priset är på många ställen, än så länge, för lågt för att leverera tillräckligt mot de globala klimatmålen men som The Economist konstaterade i en artikel strax före sommaren så närmar sig världen en väldigt gynnsam tipping point: ”När mer av världsekonomin täcks av ETS:er och koldioxidskatter kommer det att vara eftersläntrarna snarare än early adopters som riskerar att tappa konkurrenskraft”.

Därför startade Japan i september ett försök med nationell utsläppshandel. Och det har funnits förhoppningar om att opinionen i USA varit på gång att växa för att sätta pris på koldioxid, efter att ha förlorat avgörande kamper tidigare i historien – världens klimatpolitik idag hade kunnat se väldigt annorlunda ut om Clinton fått igenom sin koldioxidskatt (på energisektorn) redan 1993.

Fler och fler amerikaner inser att skillnader i koldioxidpris kan funka som passande ursäkt för protektionistiska åtgärder i form av klimattullar. ”I ett land där Kina-påhopp tenderar att vara mer populärt än environmentalism, kommer det inte att skada [klimat]frågan om poäng kan tas på bekostnad av en ärkerival”, avslutade The Economist sin artikel förra året.

Men det var inte självklart att kombinationen av konkurrensen från Kina och behovet av grön omställning skulle landa i en prissättning på koldioxid. Istället fick vi IRA, Bidens gigantiska industripolitiska paket som trots sitt namn (Inflation Reduction Act) är ett försök att lösa Kinafrågan, klimatfrågan och de regionala klyftorna inom USA.

USA på väg att välja subventionsvägen

Klimatpolitiskt innebär det att USA är på väg att välja subventioner av ny, grön teknik istället för att prissätta utsläpp. I den bästa av världar har det samma effekter, men de flesta ekonomer befarar att det blir en omställning som blir betydligt mindre effektiv och därmed dyrare för alla. Istället för att kalkylen för de största utsläpparna förändras mest, blir det en minskning som sker där kostnaden för att ställa om är minst, nästan oavsett hur stort eller litet klimatproblem det löser. Företag kommer att avsätta mer resurser för lobbying och bidragsansökningar och det riskerar ta utrymme från teknisk innovation och konkurrenskraft.

Det amerikanska paketet har fått EU:s politiker att vilja svara upp med ännu mer inhemska subventioner. Trots att EU redan subventionerar klimatinvesteringar mer än vad USA kommer att göra när IRA nått full kraft. Och trots att det redan effektiva utsläppsrättshandelssystemet är på väg att få ett klimatprotektionistiskt tillägg.

I den framförhandlade revisionen av Europas ETS veckan före jul ingår nämligen en så kallad gränsjusteringsmekanism (kallad CBAM) som ska träda i kraft 2026 och innebär att importörer av järn, stål, cement, aluminium, konstgödsel, el och vätgas blir skyldiga att vid import till EU köpa certifikat motsvarande koldioxidutsläppen som uppkommit vid produktion, med avdrag för det koldioxidpris som betalats i det producerande landet. Denna mekanism, som är en slags klimattullar, ska säkerställa så långt som möjligt att koldioxidpriset blir ungefär samma oavsett var i världen materialet framställs.

John Hassler, som i övrigt är mycket imponerad av EU:s revidering och utvidgning av sin ETS, är inte särskilt förtjust i denna mekanism:

– Den är snygg på pappret. Men det är ett överdrivet problem att företag skulle flytta ut eller bli utkonkurrerade. Vi har hittills inte sett några tecken på det. Och om exempelvis Northvolt skulle se ut att bli utkonkurrerat av kinesiska fulbatterier, då menar jag att man får sätta ned foten och införa skyddstullar när man ser att det är på väg att hända. Det kan man göra med ganska kort varsel, där behöver man inte ha långsiktigheten, menar han.

TN: Det var ett överraskande svar, för då behöver du alltså lita på att politiken levererar sådana beslut varje gång det behövs, istället för ett på förhand fastställt pris?

– Jo, men normalt sett finns hela tiden tendensen inom politiken att införa tullar, så får man chansen så tror jag inte det kommer finnas några starka krafter som förhindrar sådana tullar. Därför menar jag att man ska vänta och ser man tydliga argument för att det behövs skyddstullar för en specifik industri, gör det där då. Att idag bygga upp ett system där vi försöker beräkna kolinnehållet i varje importvara, det förefaller för mig ganska onödigt, fortsätter Hassler.

– När det gäller att sätta tryck på andra länder, så ligger det något i denna mekanism, men jag tror man kan komma längre genom att lägga in denna aspekt i frihandelsavtal.

– Dessutom tror jag inte att det spelar så stor roll att priset är precis lika högt i hela världen. Vi har forskat på det där: Våra modeller visar att det måste finnas ett någorlunda ambitiöst koldioxidpris överallt. Men det behöver inte vara lika högt. Om det kostar 1 000 kronor här och 500 i Kina så är det ok. Men det får absolut inte vara noll, avslutar John Hassler.