FRIHANDELNS FRAMTID

Marknadsliberala vindar i Madrid

Blåser det liberala vindar någonstans i världen just nu? Ja, i Madrid! Politiker som vet vad de vill, och dynamiska effekter av deras politik, ligger bakom. Medan Spaniens nationella färdriktning är osäker, är självförtroendet hos huvudstadens politiker på topp.

Spanien befinner sig återigen, efter det snabbutlysta valet den 23 juli, i ett parlamentariskt knepigt läge där ingen i skrivande stund vet om antingen den socialdemokratiske premiärministern Pedro Sanchez, eller oppositionsledaren Alberto Núñez Feijóo, kommer att lyckas få ihop en ny, dyrköpt regeringskoalition – eller om det slutar med ett extraval. Precis som i Sverige har spanjorerna fått vänja sig vid att ett proportionellt valsystem har svårt att leverera förutsägbara regeringsalternativ, när en alltmer affekterad polarisering gör många partisamarbeten omöjliga.

Men bakom regeringsfrågan döljer sig mer unika trender. Spanjorerna röstar trots allt mindre och mindre på ytterkantspartier och mer och mer på de traditionella partierna, socialdemokratiska PSOE och liberalkonservativa PP (valet 2019 röstade 1 av 2 väljare på något av dessa, nu 2 av 3). Framför allt är det PP som har medvind, och den är allra starkast i huvudstadsregionen.

Madrid-regionen Europas mest marknadsliberala

Det har i sin tur att göra med en motsättning mellan den nationella regeringen och de regionala politikerna i huvudstaden, som faktiskt följer den traditionella ekonomiska vänster-höger-skalan: Medan Spanien de senaste åren har haft Europas mest vänstervridna regering, har Madrid-regionen haft Europas mest marknadsliberala. Det har bland annat satt i gång ett ”skattekrig” mellan regionen och nationen.

Särskilt en politiker har lyckats att framgångsrikt positionera Madrid som en region som går i en helt annan riktning än den nationella regeringen. Isabel Díaz Ayuso har, sedan hon slog igenom som en oprövad guvernörskandidat 2019, mycket explicit varit ute efter att utmana vänsterns moraliska överlägsenhet, och hamrat in frihetsbudskap med stor övertygelse.

– Ayuso är, utan skuggan av ett tvivel, Spaniens populäraste politiker just nu, berättar Diego Sanchez de la Cruz, en väletablerad ekonomisk kommentator, som 2017 startade tankesmedjan Foro, vars huvudinriktning är ”smart avregleringspolitik”.

2021 gav han ut en bok som handlar om Madrids liberalisering de senaste tjugo åren, Liberalismo a la madrileña (ung. Liberalism Madrid style).

– Ayuso är den mest igenkännliga politikern i väldigt många grupper: unga, företagare, arbetare, mittenväljare – ja till och med mitten-vänsterväljare. Hennes parti är ett 30-procentsparti men i Madridregionen har hon samlat 50 procent av rösterna. Och hon har helt stoppat den radikala vänsterns framfart i Madrid.

”Det var hon som startade skattesänkningarna.”

Ayusos politik består av skattesänkningar, avregleringar, valfrihetsreformer, öppenhet mot omvärlden och prioritering av offentliga tjänsters kvalitet. Men faktum är att den marknadsliberala riktningen inte är något nytt i Madrid-politiken. Partido Popular har prenumererat på guvernörsposten sedan 1995, och den nuvarande politiken inleddes 2003, då en annan ideologiskt övertygad kvinna, Esperanza Aguirre, tog över. Mellan 2003 och 2021 har Madrid sänkt skatterna 65 gånger, enligt Sanchez de la Cruz genomgång i sin bok.

– Esperanza Aguirre är den ohyllade hjälten, säger Daniel Lacalle, en Londonbaserad ekonom som själv kandiderade för PP i det spanska kongressvalet 2019, till TN.

– En ståndaktig försvarare av individuell frihet och valfrihet. Det var hon som startade skattesänkningarna och införandet av halv-privata tvåspråkiga skolor [med engelska som det ena språket], vilket varit en stor succé. Även de helt offentliga skolorna är numera tvåspråkiga.

Mer än 200 avreglerande åtgärder har genomförts

Ända sedan Aguirres tid har polariseringen ökat mellan Madrid och den nationella regeringen – samt de mer vänsterdominerade regionerna, med Katalonien i spetsen. Spanien är det enda landet i EU som fortfarande har en förmögenhetsskatt. Det är dock regionernas ansvar att samla in den – och Madrid har sedan 2008 satt den skatten till noll. Ungefär samma sak gäller arvsskatten, den är obligatorisk och får av lagtekniska skäl inte sättas till noll men ligger i Madrid på en obetydlig nivå.

Från det att Isabel Ayuso tog över som guvernör har skattesänkningspolitiken fått sällskap av en ökad avregleringstakt, berättar Sanchez de la Cruz:

– Under de senaste fyra åren har Madrid genomgått en mycket övertygad push för avreglering. Det har genomförts mer än 200 avreglerande åtgärder. Avregleringarna omfattar många områden och i princip alla branscher och företag har gynnats av minskad byråkrati.

”I regionerna finns det mycket skattekreativitet.”

Effekten av politiken är påtaglig. Madrid har gått från att vara en ekonomiskt medioker huvudstadsregion till ett högproduktivt och växande centrum under de senaste tjugo åren. Madrids framgångar är stora oavsett vilken av de andra 16 spanska regionerna som man jämför med. Den vanligaste och mest relevanta jämförelsen brukar dock göras med Katalonien och dess huvudstad Barcelona. Katalanerna har nämligen gjort motsatt resa under samma period.

– Madrid var inte en särskilt flashig huvudstad tidigare. Regional BNP per capita var på ungefär samma nivå som hela Spaniens. Nu är Spaniens BNP per capita cirka 26 000 euro, medan Madridregionen ligger på 36 000 euro per capita, berättar Sanchez de la Cruz, och fortsätter:

– På tjugo år har Madridregionens bidrag till spansk BNP gått från 14 % till 20 %, och är nu större än Kataloniens, trots att folkmängden är en miljon mindre i Madrid [7,8 miljoner i Katalonien mot 6,8 miljoner i Madridregionen]. Det var otänkbart för tjugo år sedan.

Lacalle fyller i:

– När jag kom tillbaka till Spanien som ung, var Barcelona ”the place to be”. Det var den egentliga huvudstaden med den rikaste regionen, de största möjligheterna och den lägsta arbetslösheten, allt det som vi idag förknippar Madrid med. Nästan exakt samtidigt, för ungefär 25 år sedan, började städernas resa åt varsitt, motsatt håll. Madrid började sänka skatter och andra trösklar, medan Barcelona gjorde motsatsen, inklusive att använda det lokala språket katalanska som en barriär mot omvärlden.

Katalonien har också infört 15 unika skatter, som bara finns där.

– I regionerna finns det mycket skattekreativitet, där finns regionala skatter på spel, vattenkonsumtion, kabinliftar, allt möjligt. Madrid har tagit bort allt sådant, berättar Sanchez de la Cruz.

Han berättar också att arvsskatten i spanska regioner kan vara upp emot 34 procent – på både likvida och illikvida tillgångar, vilket medför att ärvda bostäder kan behöva säljas för att arvingarna ska ha råd att betala skatten. Madridborna, däremot, slipper i praktiken arvsskatt och ett genomsnittligt hushåll betalar cirka 2 000 euro mindre i inkomstskatt per år – vilket motsvarar en hel genomsnittlig månadslön.

Spanien intressant att studera ekonomiskt-politiskt

Samtidigt är Madridregionen den klart största bidragsgivaren till den ”Inter-territoriella kompensationsfonden”, en gigantisk utjämningsfond för att utjämna regionala olikheter i skattekraft som det nationella Spanien skapade i samband med demokratiseringen efter Franco-diktaturen, berättar Lacalle:

— Madrid står för 75 procent av inbetalningarna till fonden.

Ekonomiprofessorn Francisco Cabrillo har utvecklat en spansk version av Economic Freedom Index som placerar Madrid som solkar etta. På en skala från 0 (maximal frihet) till 1 (minimal frihet) landar Madrid på 0,289, medan den näst friaste regionen, Baskien, samlar ihop 0,417. Katalonien landar på 0,519, ungefär i linje med snittet. Regionen Extremadura gör skäl för sitt namn genom att vara mest ofritt, 0,717, efter att i årtionden styrts av vänsterregeringar (efter valet i maj har dock PP sensationellt tagit över även där).

Kvantitativt är skillnaden mellan Sveriges och Spaniens decentralisering inte tydlig. Ungefär lika stora andel av både skatter och utgifter sker på ”sub-nationell” nivå. Men reglerna för vad regioner måste respektive får göra är långt ifrån lika strikta som i Sverige, och skillnaden ligger i linje med Spaniens historia som alltid kantats av motsättningar mellan den nationella makten och olika regioners krav på självstyre.

Landet är därför också ett intressant exempel att studera ekonomiskt-politiskt. Om någon tvivlat på förekomsten av dynamiska effekter så kan Madrid-regionen uppvisa det. Skatteintäkterna har ökat samtidigt som skatterna sänkts. Valfriheten inom skola och sjukvård sägs ha gjort hela utbudet mer kvalitativt. Och folk väljer med fötterna. 40 procent av Madrid-regionens invånare – och 50 procent av arbetskraften – kommer från andra regioner eller länder.

”Genom att sänka skatterna, får vi in mer pengar”, har Ayuso sagt. ”Vi får ekonomin att växa så att den privata sektorn kan ge mer resurser till den offentliga”.

”Madrid var förmodligen Europas öppnaste stad – undantaget Sverige.”

Diego Sanchez de la Cruz menar att Madrid har blivit ett tydligt exempel på Laffer-effekten, dvs effekten att skattehöjningar kan sänka det offentligas intäkter och vice versa för skattesänkningar:

– Företag, arbetsföra människor och investeringar har strömmat in. De ökade intäkterna har skapat en god spiral eftersom det både kunnat användas till att stärka den offentliga servicen och till att fortsätta att sänka skatterna.

Isabel Díaz Ayusos karriärväg i spansk politik är en intressant historia i sig. Den har skett genom ett antal tydliga segrar, 2019, 2021 och 2023. Efter en karriär som kommunikationsspecialist på pressavdelningarna inom PP och Madridregionen, lyftes hon oväntat fram som guvernörskandidat av dåvarande partiledaren Pablo Casado inför regionvalen 2019. I detta läge var PP uträknat i opinionsmätningarna efter ett antal personskandaler. Det blev heller ingen omedelbar succé eftersom partiet gjorde sitt sämsta val någonsin i Madrid, men ändå tillräckligt bra för att PP mot förhandstipsen kunde behålla guvernörsposten genom att bilda majoritet tillsammans med liberala Ciudadanos och högernationalistiska Vox.

Som ny guvernör lyckades Ayuso stiga i popularitet genom en Covid-politik som gick på tvärs emot den nationella regeringens nedstängningspolitik. Väljarna uppskattade viljan att hålla ekonomin i gång och tillämpa mer av enskilt ansvar för smittbekämpningen.

– Ayuso blev känd i hela Europa genom pandemin – ja kanske inte så mycket hos er i Sverige för ni behöll ju också saker relativt öppna. Men Madrid var förmodligen Europas öppnaste stad – undantaget Sverige, säger Sanchez de la Cruz.

Ayuso var dock inte nöjd med samarbetet med viceguvernören och hans parti Ciudadanos, och 2021 satsade hon allt på ett kort genom att utlysa nyval i Madrid-regionen, efter att Ciudadanos övergett sitt stöd för PP i en annan region – Murcia – som också varit ett långsiktigt starkt fäste för PP. För att spetsa till allt ännu mer avskedade hon Ciudadanos regiontjänstemän.

Nu såg vänstern, i sin tur, sin chans att bryta PP:s dominans i Madrid. Partiledaren för vänsterradikala partiet Podemos, Pablo Iglesias, avgick från posten som vice premiärminister i den nationella regeringen för att utmana Ayuso om guvernörsposten i Madrid.

Hyllade Venezuelas ledare

Iglesias är en stark retoriker som hoppades kunna matcha och övervinna Ayusos lyskraft. Men hans visioner är mycket radikala, vilket också blivit en barlast. 2013 prisade han Venezuelas demokrati och ansåg att Sydeuropa borde lära av den lyckade politiska transformationen som Hugo Chávez regim i Venezuela genomfört, i samband med den auktoritäre ledarens bortgång. Så sent som 2016 avstod Podemos från att stödja en motion i spanska kongressen om att uppmana Venezuela att släppa politiska fångar (dvs oppositionella till Chávez efterträdare Maduro).

Till skillnad från en del svenska vänsterdebattörer har han dock i den spanska senaten behövt ångra sina tidigare uttalanden om Chávez, när det fruktansvärda resultatet av den ”bolivárska revolution” i Venezuela visat sig bli en humanitär och människorättslig avgrund.

Ayuso var på väg att gå till val 2021 på temat ”Socialism eller frihet”. Men när Iglesias utmanade henne om guvernörsposten ändrade hon budskapet till ”Kommunism eller frihet”.

Madrid-borna valde frihet. PP gick från 30 till 65 mandat i det regionala parlamentet, fler än de tre partierna till vänster tillsammans. Koalitionspartnern Ciudadanos nådde inte ens upp till spärren och åkte således ut ur Madrid-politiken helt och hållet.

Mest nöjd var hon dock över att ha besegrat vänsterledaren Pablio Iglesias, vars parti endast fick ihop 10 mandat (av totalt 135). I valkampanjen hade Ayuso gjort ett nummer av att Spanien var skyldig henne en tjänst eftersom hon förmått Iglesias att lämna den nationella regeringen för att utmana henne. ”Nu är Spanien skyldig mig två tjänster” utropade hon efter att Iglesias meddelat sin avsikt att lämna politiken helt och hållet.

I år, den 28 maj, blev triumfen än mer total. Ayusos framfart belönades av väljarna med egen majoritet (70 av 135 mandat) så nu behöver PP i Madrid inte ens passivt stöd från högernationalistiska Vox.

— Hon är en naturkraft, säger Lacalle om Ayuso. Folk vet vad hon står för, oavsett om de gillar det eller inte. Man kan diskutera om hennes politik är bra eller inte, men ingen är oense om vilka hennes principer är. Den tydligheten är något som allmänväljaren uppskattar, och uppskattar allt mer.

”I vår tid är det tyvärr inte särskilt populärt att vilja låta folk leva sina egna liv, att tillåta valfrihet och låga skatter.”

Medan den nationella regeringen – understödd av vänsterstyrda regioner såsom Katalonien/Barcelona – har försökt genomföra en skatteharmonisering i det decentralistiskt styrda landet har Ayuso fortsatt att sänka skatterna. Vid ett besök i Barcelona sa hon: ”Om Katalonien vill ha skatteharmonisering, borde regionen sänka sina egna skatter”, och svarade sedan på anklagelsen att Madrid blivit ett skatteparadis: ”Ja, Madrid är ett paradis, ett paradis av frihet och respekt för medborgarna”.

Inför de senaste regionvalen lanserade Ayuso ytterligare incitament för att stärka huvudstaden. De som flyttar från ett annat land till Madrid (inklusive spanjorer som återvänder) kommer att ges rätt att dra av 20 procent av nya investeringar i fastigheter eller företag på inkomstskatten under en sexårsperiod.

Ayuso uttalade att målet med denna reform är att ”sända ett tydligt budskap till internationella investerare att i Spanien finns institutionell konkurrens och alternativ till den nationella regeringens politik”.

– Ayuso har tagit arvet från Aguirre och accelererat det, trots att alla som varit mainstream har spjärnat emot. I vår tid är det tyvärr inte särskilt populärt att vilja låta folk leva sina egna liv, att tillåta valfrihet och låga skatter. Men Ayuso har gjort det och vunnit val efter val. Hon har slaktat motståndet i arbetarklassområden som tidigare kallats för det röda bältet. Folk har verkligen förstått att även för den som inte är rik, så är livet bättre i ett öppet samhälle. Covid-19 betydde mycket för den förståelsen, säger Daniel Lacalle.

Medvinden för den liberala politiken i Madrid räckte inte så långt som till att säkra en tydlig majoritet för regeringsskifte i det nationella valet den 23 juli. Att PP skulle vara så framgångsrikt att det kunnat forma en regering utan beroende av stöd från nationalistiska Vox var hela tiden så osannolikt att många mittenväljare själva uppgivit Vox-beroendet som skäl att nationellt rösta till vänster.

Om Sanchez lyckas få stöd för att sitta kvar som premiärminister från alla de partier som inte ens vill tillhöra Spanien, eller om det även denna gång blir extraval, återstår att se. Men Ayuso kommer regera vidare med numera egen majoritet i Madrid, och hon fortsätter inspirera partikollegor i andra regioner att ta efter hennes segerrecept: ett stolt och självsäkert försvar för ett öppet samhälle med låga skatter och stor frihet för medborgarna.