FRIHANDELNS FRAMTID
”Ingen pratar om frihandel i Washington”
USA blir alltmer protektionistiskt och lär förbli så, oavsett vem som vinner presidentvalet i år. Det menar Erik Brattberg, expert på transatlantiska relationer. ”Inom bägge partierna är det väldigt svårt att hitta frihandelsvänner idag”, säger han till TN.
I närmare femton år har Washington varit Erik Brattbergs hem. Efter arbete på Utrikespolitiska institutet och på flera framstående tankesmedjor, däribland Atlantic Council och som ledare på Carnegies Endowments Europa-forskningsprogram, är han sedan två år tillbaka som partner på Albright Stonebridge Group. Konsultgruppen arbetar med strategiska råd och ekonomisk diplomati globalt, där Erik Brattbergs primära fokus ligger på transatlantiska relationer.
Och det har onekligen hänt en del inom det området sedan flyttlasset gick från Europa till USA. En Trump, en pandemi och ett krig i Europa har ritat om spelplanen och inte minst inneburit att frihandelsfrågan halkat längre och längre ner på supermaktens agenda.
2011 skrev Erik Brattberg i World Politics Review att Barack Obama var den sista frihandelspresidenten, en ståndpunkt han står fast vid när Tidningen Näringslivet möter honom på Albright Stonebridge Groups kontor i centrala Washington.
– Obama försökte driva genom frihandelsavtalen TPP [med en rad länder i Stilla havet, reds.anm] och TTIP [med EU, reds.anm], men under sin andra mandatperiod blev det tydligt att relationen med Kina blivit allt mer problematisk och att USA:s syn på landet förändrades. Man insåg att multilaterala handelsregler inte längre fungerar när Kina inte följde WTO:s regelverk. Därför ville Obama skapa regionala handelsblock för att höja standarderna och på sikt försöka få med sig Kina. Så blev det inte. Det inhemska motståndet i USA var för stort, säger Erik Brattberg.
Den traditionellt positiva amerikanska frihandelslinjen var på väg att kollapsa innan Donald Trump vann presidentvalet 2016, men intensifierades under republikanens tid i Vita huset.
– Trump satte fokus på Kina och ifrågasatte USA:s syn på internationell handel. Men det är intressant hur mycket har Biden fortsatt på den linjen, när det gäller synen på handel och synen på Kina. Biden har visserligen tagit ett mindre unilateralt angreppssätt med mindre tariffer mot allierade, samtidigt som han har fortsatt och drivit på Trumps politik mot Kina, säger Erik Brattberg.
”Ingen pratar om frihandel.”
Frihandelsdiskussionen har med andra ord tystnat i Washingtons korridorer, oavsett om partifärgen är röd eller blå.
– Republikanerna har traditionellt varit frihandelsvänliga och haft nära band till näringslivet, medan demokraterna har stått närmare fackföreningar. Inom bägge partierna är det väldigt svårt att hitta frihandelsvänner idag. Ingen pratar om frihandel, man pratar om hanterad handel, industripolitik och betraktar handel alltmer utifrån ett nationellt säkerhetsperspektiv.
Om USA präglas av växande protektionism är frihandel alltjämt en del av EU:s DNA, menar Erik Brattberg.
– Under Trumpadministrationen fortsatte EU att skriva under frihandelsavtal, även om de är svårare att driva igenom nuförtiden, till exempel när det gäller Sydamerika och Australien. Jag tycker mig dock se att diskussionen om handel med Kina har ändrats i EU också. Delvis som en följd av hur USA agerat, men också att man från europeiskt håll ser att det ligger i deras intresse att ställa tuffare krav mot Kina och begränsa det kritiska beroendet. Säkerhet har blivit viktigare än frihandel i EU, i USA har säkerheten ersatt frihandel.
En tydlig illustration för USA:s respektive EU:s syn på frihandel är vilken roll Världshandelsorganisationen, WTO, ska spela.
– Ingen i den här staden pratar om WTO. EU:s kommissionär för konkurrens, Margrethe Vestager var i Washington och pratade om behovet av WTO och att reformera världshandelssystemet, men det finns väldigt lite intresse för det här.
Många européer satte nog kaffet i vrångstrupen när den amerikanska kongressen förra året klubbade igenom Inflation Reduction Act, IRA. Förvisso flödade lovorden när det gällde klimatomställningen och USA:s ambition att uppfylla kraven i Parisavtalet. Samtidigt oroades europeiska företag för de riktade subventioner som paketet innehöll och hur dessa riskerar slå mot konkurrerande företag i Europa. Avtalet, som trädde i kraft vid årsskiftet, innebär bland annat att 3 800 miljarder kronor läggs på subventioner till företag med låga koldioxidutsläpp.
– Det var sommar i Bryssel när paketet godkändes och européerna hade inte riktigt fingret på pulsen. Kanada var mycket mer alerta i att påverka hur lagstiftningen blev gjord, medan EU vaknade upp och konstaterade att senaten hade godkänt IRA, säger Erik Brattberg.
Han fortsätter:
– Å ena sidan var EU väldigt positivt till att USA verkligen tog den gröna omställningen på allvar och investerar, å andra sidan blev man orolig över hur protektionistisk lagstiftningen var. Framför allt när det gäller vissa krav, som skattekrediter för elbilar. Produktion och näringskedjan ska vara i Nordamerika.
Så kan samarbetet stärkas – eller försvagas
Sedan IRA blev verklighet har det skett konsultation mellan EU-kommissionen och Bidenadministrationen där en rad frågor har adresserats, vilket kan ha dämpat den europeiska ångesten något, tror Erik Brattberg.
– Samtidigt har den europeiska debatten skiftat. Nu diskuteras det mer hur vi kan göra för att bli mer konkurrenskraftiga och främja investeringar i grön omställning i Europa.
Som expert på transatlantiska relationer kan han konstatera att mycket har skett på kort tid. Däremot borde förutsättningarna för ett samarbete över kontinenterna vara goda även framöver.
– Mycket handlar om att inse att vi befinner oss i en enorm omställning där vi gemensamt måste bedriva industripolitik och vara konkurrenskraftiga mot framför allt Kina. Att inte EU och USA går varsin väg utan samverkar så mycket som möjligt, säger han.
Det amerikanska presidentvalet lär spela en avgörande roll för utvecklingen, menar Erik Brattberg.
– En seger för Donald Trump innebär ett bakslag för de transatlantiska relationerna. En andra Trumpadministration skulle vara en ännu mer problematisk än den första, tror jag. Han skulle vara mycket mindre inringad, mer självsäker och omge sig med personer som är ja-sägare och mindre kompetenta än i den första administrationen.
– På handelsområdet skulle det vara en fortsättning av en unilateral, nationalistisk och populistisk politik. Han har pratat om att införa handelstariffer på tio procent eller liknande mot alla länder. Det skulle ge enorma effekter och påverka USA:s roll som ledare i det multilaterala systemet.
Nyligen enades EU och USA om att förlänga frysningen av de stål- och aluminiumtullar som Trump införde under sin tid som president, samt de tullar som EU svarade med. Men i övrigt lär fyra år till med Joe Biden som president inte innebära en återgång till en frihandelsvänlig politik, som präglade den administration där han var vicepresident under Barack Obama, enligt Erik Brattberg.
– Jag tror inte att man kan gå tillbaka till den traditionella handelspolitik där man bedriver förhandlingar med EU. Det tåget har gått. Däremot finns det möjligtvis lite mer politiskt utrymme att vara lite mer pragmatisk, exempelvis när det gäller ståltarifferna. Men inga enorma förändringar är att vänta, säger han.
