ELKRISEN

Nu lanseras svensk-finskt kärnkraftssamarbete: ”Här är misstagen vi gjort”

Sverige och Finlands kärnkraftssamordnare slår sina huvuden ihop i ett unikt samarbete. Och Sverige har mycket, både positivt och negativt, att lära av grannlandet, inte minst från den omtalade reaktorn Olkiluoto 3. ”Det finns så många områden där vi kan hjälpas åt”, säger Juho Korteniemi till TN.

Sveriges nya kärnkraftssamordnare Carl Berglöf, har nyligen tillträtt sin roll och ett av de tidiga besluten var att blicka över Östersjön.

– Jag var väldigt nöjd med att upptäcka att jag har en finsk motsvarighet som jag kan diskutera och koordinera kärnkraftsrelaterade frågor med. Sverige och Finland kompletterar varandra väldigt bra där Finland ligger före i vissa avseenden och Sverige i andra. Vi kan lära väldigt mycket av varandra, säger han.

Finlands kärnkraftssamordnare (officiellt är titeln Industriråd) heter Juho Korteniemi och är chef för gruppen för kärnenergi och bränslen vid arbets- och näringsministeriets energiavdelning. Tidningen Näringslivet fick en pratstund i samband med det första mötet på Regeringskansliet i Stockholm.

– Vi har diskuterat vart vi är i dagsläget och hur målsättningarna ser ut och letat efter några områden där vi kan samarbeta, säger han till Tidningen Näringslivet.

Han påtalar att samarbetet är i ett tidigt skede men att det finns goda möjligheter för båda länder att lära av varandra och ett nytt möte är redan inbokat.

– Sverige och Finland är i många avseenden lika både kulturellt och politiskt. Vi kan till exempel jämföra legislativa processer och samarbeta när det gäller tekniska detaljer för att möjliggöra och snabba på nybyggnationer och SMR lite bättre än vad man skulle kunna göra annars. Det finns så många aspekter där man kan hjälpas åt, säger han.

SMR är ett område som många bolag i Finland intresserar sig väldigt mycket för inte minst efter att Strålsäkerhetsmyndigheten i Finland, Stuk, ändrat sina regler kring hur nära användaren de får placeras.

– Det har gjort att det finns mycket intresse för kärnkraft inom andra områden än elektricitet. Mindre reaktorer kan användas till saker som fjärrvärme och värme till industriella processer så det är väldigt spännande för finska bolag.

”När man gör en så snabb vändning så finns alltid risken att man inte omedelbart hittar rätt väg i allt från bemanning till kunskap och varor”.

Mycket i samtalen har handlat just om olika regulatoriska frågor och finansieringsmodeller. Mankala-modellen har diskuterats liksom CfD och andra modeller från ett allmänt och privat perspektiv.

Finland är också ett av de länder som byggt kärnkraft i närtid, även om reaktorn Olkiluoto 3 i allra högsta grad drabbades av barnsjukdomar med förseningar och en växande prislapp. Bland många kärnkraftsskeptiker har den använts som ett slagträ i debatten.

– Men Olkiluoto 3 är också en story om en kombination av finskt och franskt sisu. Att om du startar något så är det bra att fortsätta till slutet, så att man kan vara stolt över kraftverket. För de som arbetar där var detta i slutänden en stor framgång eftersom den nu säkert producerar fossilfri planerbar elektricitet i stor skala till nätet.

Olkiluoto 3 gjorde Finland gröna

Och med ens tog också det finska klimatarbetet ett rejält kliv uppåt när den väl kom online, där landet från en dag till en annan rejält minskade utsläpp i landet.

Tillsammans med Norge, Sverige, Island, Frankrike och Schweiz kan landet nu sålla sig till den gröna skaran i Europa hos datatjänsten Electricitymap.

– Det finns absolut saker att lära sig från Olkiluoto 3 och en av dem är att planera först och implementera sedan. Detta är särskilt viktigt med nya tekniker och när man gjort en kvick vändning i kärnkraftsfrågan.

Här tror han att Sverige kan lära sig mycket från Finland.

– När man gör en så snabb vändning så finns alltid risken att man inte omedelbart hittar rätt väg i allt från bemanning till kunskap och varor. Vi delar naturligtvis gärna med oss av våra erfarenheter och jag är säker på att vårt näringsliv gärna samarbetar med det svenska näringslivet.

Den stora kostnaden i kärnkraftsekonomi är själva bygget och den räntekostnad som kommer med lånet. När bygget drar ut på tiden och reaktorn inte kan producera ström men räntekostnaderna ska betalas ändå drar prislappen för projektet i väg. Därför är det i kärnkraftens fall mycket logiskt att bygga flera likadana reaktorer i serier, precis som den svenska kärnkraftsutbyggnaden på 70 och 80-talet fungerade, där Sverige faktiskt spelade en viktig roll även i Finlands utbyggnad.

Sverige byggde kärnkraft i Finland

På tio år, mellan 1975 och 1985 driftsatte Asea Atom nio reaktorer i Sverige och två i Finland samt därtill Clab. Reaktorerna har varit lysande affärer både ekonomiskt, för samhället och klimatet.

– Med ett samkört gäng gick det fort. Det tog mindre än 5 år att sätta upp en ny reaktor när vi var inkörda, berättade Bengt Ivung, ingenjören bakom utbyggnaden för Tidningen Näringslivet för en tid sedan.

Det är knappast någon hemlighet att kärnkraftsbyggen kan bli dyra och särskilt de första, men kanske mer intressant egentligen är vad det kostar för samhället att inte bygga.

– Jag tror att det blivit lite av en wake up-call att vi behöver mer än en eller två former av elproduktion i nätet och att det därför finns plats för kärnkraft. Utmaningen med att bli fossilfria i världen och fortfarande behålla energisäkerhet och kostnader på en rimlig nivå gör att vi behöver andra former av elproduktion. Jag tror att förståelsen för det har utvecklats de senaste två åren ganska signifikant, säger Juho Korteniemi.

Hur ser du på statens roll i finansiering och att minska riskerna?

– Vi har självklart diskuterat vilken roll staten bör ha i den här typen av stora utbyggnader som hela samhället behöver. Traditionellt har inställningen varit att kärnkraften ska vara marknadsbaserad, men nu när det av olika anledningar är oklart om marknaden kommer att ge tillräckliga incitament för att få ny kärnkraft på plats är det en väldigt relevant diskussion att ha. Jag jobbar ju för den finska staten och vi analyserar situationen i Sverige väldigt noga, säger han och fortsätter:

– Generellt skulle jag säga att kärnkraftsprojekt tenderar att bli stora och att de alltid kommer att kräva en diskussion om statens involvering. Det är ingen lätt fråga.

Vändningen är Sveriges största utmaning

Juho Korteniemi menar att det finns flera aspekter att analysera när det gäller statens ansvar, inte bara själva utbyggnaden. Det kan handla om hur mycket forskning och utveckling vi har för att få fram nya teknologier och modeller och hur dessa viktas. Eller hur vi säkerställer att vi har tillräckligt med kompetens i kärnkraftssektorn.

– I dessa frågor kan staten också ha en roll. Om staten stöttar vissa lösningar men inte andra så får det konsekvenser, säger han.

Sveriges största utmaning är att landet har gjort en 180-graders sväng i synen på kärnkraften, enligt Juho Korteniemi.

– När du gör en sån omsvängning finns det alltid en risk att du inte omedelbart hittar rätt väg. Där är vi mer än glada att dela med oss av våra erfarenheter, säger han.

Den stora skillnaden när Sverige byggde upp kärnkraften var att kärnkraftsprogrammet drevs av staten och industrin i samägda bolagskonstellationer, men Juho Kortiniemi ser definitivt potential att återigen samarbeta över landsgränserna, mellan svenska och finska bolag även när det gäller konstruktion, om än i annan tappning.

– Det är möjligt. Hittills har vi haft många nationella spelare som drivit kraftverken men i framtiden ser vi att det kan bli olika typer av samarbeten. Det kan bli svenska bolag som investerar i Finland och vice versa. Det kan vara joint ventures och olika typer av lösningar, säger han.

Finland tog Sveriges slutförvarsteknik

Dessutom handlar inte kärnkraft bara om själva reaktorerna utan det finns en infrastruktur från bränslehantering, säker avveckling och slutförvar av använt kärnbränsle.

Finland orkade inte vänta på allt politiskt sprattlande i Sverige utan tog svensk teknik och byggde sitt slutförvar (det är nu under uppbyggnad och drifttillståndet är under handläggning) så där kan Sverige lära sig. Samtidigt har svenska bolag både bränsletillverkning och avvecklingskunskap som är intressant för Finland. Den sistnämnda är också en viktig del av kärnkraftsinfrastrukturen.

– Det finns väldigt goda möjligheter att ge och ta. I norra Finland finns licens för uranbrytning i gruva och i Sverige finns bränsletillverkning för kärnkraft till exempel.

Westinghouse i Sverige har sedan krigsutbrottet spelat en mycket viktig roll i Europa för att erbjuda ett alternativ för ryskt kärnbränsle i olika ryskbyggda reaktorer och sådana reaktorer finns exempelvis i Lovisa kärnkraftverk i södra Finland. Fortum och Westinghouse har ingått avtal för att leverera en ny bränsletyp till kraftverket i Lovisa.

– Ja, det är publik information att de arbetar med Westinghouse och den svenska bränsletillverkningen.