DET SVENSKA LANTBRUKET

Näringslivets krav på regeringen: Ta ansvar för Sveriges beredskap

Om regeringen menar allvar med att öka Sveriges beredskap är det dags att gå från ord till handling. Det anser LRF:s koncernchef Anna-Karin Hatt, som efterlyser klara besked – och pengar. ”Ska vi kunna börja 2025 så måste det komma pengar i statsbudgeten nu i höst”, säger hon till TN.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina har Sveriges beredskap stigit till toppen av den politiska agendan. Utöver att Sverige har gått med i Nato och försvaret har fått utökade anslag, har de svenska hushållen uppmanats att ha beredskap för att klara sig i åtminstone ett par dagar i händelse av kris eller krig.

Fram till 1990-talet hade Sverige beredskapslager med både livsmedel och sjukvårdsmateriel, samt gödsel och andra varor som krävs för att kunna hålla jordbruket i gång. I februari i år slog en utredning fast att Sverige måste återuppbygga den typen av beredskap.

– Sverige måste stärka sin motståndskraft, det gäller i händelse av höjd beredskap eller ytterst krig, men i allra högsta grad även för att hantera andra typer av kriser, sa landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) på en presskonferens i samband med att utredningen presenterades.

Beredskapslager saknas

Men sedan dess har det varit tystare om beredskapslagren och nu förväntar sig landets lantbrukare att få besked om hur planen ser ut. Det menar Anna-Karin Hatt, vd och koncernchef för Lantbrukarnas Riksförbund, LRF.

– Det är otroligt viktigt att när regeringen nu ska förhandla om höstbudgeten, att man avsätter en försvarlig del till återuppbyggnaden av det civila försvaret och inte minst för återuppbyggnaden av beredskapslager för lagring av de insatsvaror som krävs för att kunna producera livsmedel. Enligt finansministern är kampen mot inflationen nu färdig och då finns det ett utrymme att faktiskt göra angelägna satsningar och investeringar, säger hon till TN.

Hon pekar på två huvudsakliga problem kopplat till svensk livsmedelsproduktion. Det ena är att den inhemska produktionen är för låg – enligt Anna-Karin Hatt är det endast hälften av de livsmedel som konsumeras i Sverige som produceras här – och därför efterfrågar hon mål från regeringen om hur hög självförsörjningsgrad vi ska ha på sikt. Det andra problemet är att det alltså inte direkt finns några beredskapslager att tala om.

Anna-Karin Hatt menar att Sverige i första hand behöver säkerställa tillgången på de insatsvaror som behövs för att producera och förädla livsmedel.

– Den här beredskapslagringen finns inte i dag så den behöver byggas upp och man behöver finansiera uppbyggnaden. Och rent konkret är det så att staten måste ta ansvar för att betala vad det kostar att hålla omsättningslager av de här varorna oavsett om de sedan ska ligga i stora nationella lager eller mer utspritt i landet. Och de pengarna finns inte i dag.

En miljard ”en bra början”

Utöver utredningen om livsmedelsberedskap som presenterades i början av året har regeringen även fått delar av en utredning om försörjningsberedskap på sitt bord. Utredningarna är enligt Anna-Karin Hatts uppfattning väl genomförda och innehåller många bra förslag. Nu gäller det, som hon uttrycker det, ”att gå från ord till handling”. Men då krävs det att regeringen tillsätter medel.

– Livsmedelsberedskapsutredningen kom fram till att regeringen till att börja med måste avsätta en miljard. Vi ser ju att det inte kommer att räcka på sikt, men okej - en miljard är en bra början.

– Det är stora investeringar, det är ofta anläggningar som ska byggas och det kommer att kosta pengar och ta tid. Vi behöver börja redan 2025. Men ska vi kunna börja 2025 så måste det komma pengar i statsbudgeten nu i höst.

Många företag inom jordbrukssektorn är enligt Anna-Karin Hatt vana vid att se över sina egna sårbarheter. De befinner sig ofta längst ut på en elledning eller på en plats där det inte alltid finns tillgång till drivmedel, och de är vana vid att behöva förbereda sig för olika scenarier som att ha en plan B ifall det inte går att få tag på efterfrågad kompetens – något som blev verklighet under pandemin när säsongsarbetskraft inte kunde komma till Sverige från andra länder.

”Att se till att det finns tillräckligt mycket insatsvaror för att kunna hålla svensk livsmedelsproduktion i gång under en viss tid i nationella lager, det kan ju inte den enskilda lantbrukaren ta ansvar för.”

Men när det gäller beredskapslager så måste man komma ihåg att det handlar om en samhällsangelägenhet, påminner Anna-Karin Hatt.

– Livsmedelssektorn kan inte själv bära den här uppgiften, den lönsamheten finns inte i näringen. Så man behöver börja omsätta förslagen som finns i utredningen till handling och se till att de finns med i budgetpropositionen och försvarspropositionen, som också ska komma i höst.

Eftersom lönsamheten i lantbruket är relativt låg krävs det incitament för att branschen ska våga investera, menar Anna-Karin Hatt. Hon berättar att när skattebefrielsen på biogas togs bort och regeringen för något år sedan signalerade att satsningen Klimatklivet skulle försvinna, resulterade det direkt i att investeringarna i jordbrukets omställning minskade. När regeringen ändrade sig och meddelade att Klimatklivet blir kvar till 2028, ska investeringarna ha ökat igen.

– Så det man kan ta ansvar för själv, det gör man ju. Men att göra som man gör i Finland, att se till att det finns tillräckligt mycket insatsvaror för att kunna hålla svensk livsmedelsproduktion i gång under en viss tid i nationella lager, det kan ju inte den enskilda lantbrukaren ta ansvar för. Utan det måste regeringen och riksdagen svara för.

”Näringslivet driver samhällsekonomin”

Även om det återstår en del detaljer kring beredskapslagren, så finns det enligt Anna-Karin Hatt inget som hindrar regeringen från att ta fram konkreta förslag att arbeta vidare med. Först när det finns dedikerade pengar och en tydlig signal kring vad som ska göras blir det möjligt för näringslivet att hoppa på tåget, menar hon.

– Vi ska inte glömma att regeringen, riksdagen och myndigheterna kan ta ansvar för att samordna och planera, men till slut är det näringslivet som driver samhällsekonomin. Det är de som äger värdekedjan och då måste de få tydliga besked om vad de ska planera för, för då kommer de att göra det. Men så länge de beskeden inte är givna så vet man ju inte vilka investeringar man ska göra.