DET SVENSKA SKATTETRYCKET

Gjorde sitt jobb – pressades på 500 000 av Tullverket: ”Aldrig varit så rädd”

Chaufförens rutinuppdrag blev en mardröm. Tullverket krävde honom på över en halv miljon och höll honom kvar vid gränsen i tre dagar, berättar han för TN. Nu rasar hans chef mot myndighetens metoder. ”Agerandet är inte värdigt en rättsstat”, säger Stian Egge Halvorsen, vd på åkeriet Autosped.

– Jag har försökt glömma vad som hände den dagen för tre år sedan och det är fortfarande svårt att prata om.

Det säger chauffören, som arbetat som lastbilschaufför sedan 2010 och som i den här artikeln valt att vara anonym. Under de senaste tio åren har han flera gånger i veckan passerat den svenska gränsen från Norge till Sverige. Men på arbetsdagen den 28 september 2021 skulle hela hans liv förändras.

– Numera när jag ser en gränskontroll så börjar mina händer att darra för att jag blir så rädd, säger han med tårar i ögonen.

Chauffören skulle den aktuella dagen frakta två personbilar över gränsen från Norge till Sverige. Det som skulle vara ett rutinjobb slutade som något helt annat.

Vid varje tullkontroll på gränsen till Sverige finns två olika filer som chaufförer kan välja. Antingen kör man in i den gröna zonen, som innebär att man inte har varor att deklarera, eller den röda zonen, som innebär att man har varor att deklarera. Chauffören, som transporterade de två bilarna, som var synligt uppställda på en trailer, valde att köra i den röda zonen.

– Därefter gick jag in på tullkontoret för att registrera lasten och visa upp tulldokumenten. Därinne meddelade jag tulltjänstemannen att jag hade två bilar på lasten och ger först tullhandlingarna som ska deklarera en bil. De ville inte titta på de andra papperna, säger chauffören.

”De sa att jag var tvungen att betala drygt en halv miljon svenska kronor för att de skulle släppa mig”.

Han berättar att han tydligt visade upp två fingrar och sa att han hade två bilar på lastplanet. Efter detta ombads han att gå ut till sin lastbil där han blev omringad av tre tulltjänstemän.

– De sa till mig ”You are in trouble” då de menade att jag försökte smuggla in den andra bilen.

– Tulltjänstemännen, som var beväpnade, tog mig till ett annat hus och tvingade mig att lägga ned mina privata ägodelar. Min mobiltelefon, mina nycklar, min plånbok – allt jag hade på mig. Därefter så kroppsvisiterade de mig för att se så att jag inte gömt något på kroppen. Jag var helt i chock och jag förstod ingenting. De vägrade låta mig ringa till min chef för att kunna lösa situationen.

Därefter fördes chauffören till ett rum som han beskriver som en cell, ett litet kalt rum utan fönster där den enda möbeln var en hård träbänk. Här låstes han in, så att han inte kunde röra sig.

– Efter en väldigt lång stund släpptes jag ut ur rummet och tulltjänstemännen sa att de ville prata. Jag tänkte att de äntligen förstått att det här är ett missförstånd och att vi kan lösa situationen.

– Trots att jag visat upp all dokumentation som jag fått av min arbetsgivare så fortsatte tulltjänstemännen att förhöra mig som att jag var en kriminell. Därefter sa de att jag var tvungen att betala drygt en halv miljon svenska kronor för att de skulle släppa mig.

Enligt Tullverket har chauffören inte anmält den andra bilen ”vid ankomsten till unionens tullområde” och därmed blir han personligt skyldig att betala en tullskuld på totalt 562 500 kronor där tullavgiften utgör 150 000 kronor och mervärdesskatt 412 500 kronor.

– Jag tjänar inte ens så mycket pengar på ett år och det är mycket mer än vad mitt hus är värt. Jag fick panik. De sa inte ens till mig vad jag gjort mig skyldig till utan de bara upprepade ”you are in trouble”.

– Sedan sa de att jag inte fick lämna min lastbil förrän de fått in pengarna. Jag förstod ingenting, jag är en anställd som gjort mitt jobb och det finns ingen möjlighet för mig att få ihop den här typen av pengar.

För chaufförens uppdragsgivare Stian Egge Halvorsen, som är vd på åkeriet Autosped, startades nu intensiva dygn för att få chauffören fri.

– Vi visste inte vad vi skulle göra då vi aldrig har varit med om något liknande innan. Vi försökte få svar på vad som kan ha hänt. Till slut fick chauffören en post-it lapp med ett namn och ett telefonnummer till den tillfälliga förundersökningsledaren som han kunde skicka över till oss. Det var slarvigt skrivet på en post-it lapp som chauffören fotade och skickade över till oss.

”Jag tänkte på att ta mitt liv för att komma ur situationen”.

Men tullåklagaren uppgav att han var lokaliserad vid gränsen mellan Torneå och Haparanda och att han inte hade någon kännedom om hur länge eller varför chauffören skulle kvarhållas vid gränsen.

– Åklagaren sa att hans jobb var kränkningar jämförbara med en parkeringsbot och att han inte hade något med det här fallet att göra. Han sa också att han var väldigt förvånad över vad som hade hänt men att han inte kunde hjälpa till, även om han skulle vilja.

Detta trots att det rörde sig om över 500 000 kronor i tullskuld och moms, berättar Stian Egge Halvorsen när han ska redogöra för samtalet.

– Det hela är så konstigt. Bilarna var lastade på en trailer vilket betydde att de var synliga för blotta ögat, hur kan man då tro att vår chaufför vill smuggla in en av bilarna? Och varför fick han inte ringa till sin arbetsgivare för att se om situationen kunde lösas direkt?

– Och när vi försökte få kontakt med tulltjänstemännen så gav de oss kalla handen och hänvisade oss till någon som inte alls var insatt i ärendet?

”Det var den värsta tiden i mitt liv”.

Efter tre dygn meddelades chauffören att han skulle släppas. Då hade uppdragsgivaren förhandlat med Tullverket och de nöjde sig med att behålla bilen. När beskedet kom hade chauffören tvingats stanna i sin lastbil i tre dygn.

– Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd, jag visste inte vad som skulle hända eller om de någonsin skulle släppa mig. Jag tänkte på att ta mitt liv för att komma ur situationen. Jag funderade många gånger på hur jag ska hitta ett rep så att jag kan gå till skogen, jag såg ingen annan utväg.

– Jag tänkte på min familj, på min fru och vår son som då var fem år gammal. Jag var så rädd att jag aldrig skulle se dem igen.

Efter att chauffören släppts togs han till tullkontoret igen för att signera papper.

– Nu i efterhand så inser jag att jag var desperat för att bli fri och signerade vad som helst. Papperna var på svenska men de sa till mig att jag skulle bli fri och jag bara skrev under.

Stian Egge Halvorsen menar också att agerandet strider mot EU-lagstiftning. Enligt regler för kör- och vilotider får chaufförer inte ta en så kallad veckovila på mer än 45 timmar, vilket motsvarar knappt två dygn, i ett fordon. Chauffören tvingades stanna i sin bil i tre dygn. Stian Egge Halvorsen berättar att det fortfarande är svårt att ta in chaufförens historia och förstå hur han blev behandlad av de svenska tulltjänstemännen.

– Det här agerande är inte värdigt en rättsstat, jag förstår inte hur man kan behandla en människa på det här sättet, säger han.

– Vi måste se en attitydförändring vid tullkontrollen vid Svinesund, det är helt fruktansvärt hur de har betett sig och jag får höra liknande historier från andra. Tänk den dagen då någon faktiskt tar sitt liv till följd av tulltjänstemännens agerande? Vad gör vi då?

”Jag är fortfarande rädd när jag ska korsa gränsen vid Svinesund”.

Efter att chauffören släpptes kunde han köra klart rutten till Tyskland och därefter åka hem till sin familj i Lettland. Även om han bor och arbetar i Norge en del av tiden så bor familjen fortfarande kvar i Lettland.

– Jag kunde inte jobba på nästan en månad efter det som hände. Men jag måste jobba för att försörja mig och min familj.

– Jag är fortfarande rädd när jag ska korsa gränsen vid Svinesund och köra in till Sverige. Så fort jag ser gränskontrollen än i dag så börjar mina händer att darra.

Autosped överklagade Tullverkets beslut men förvaltningsrätten gick på myndighetens linje.

– Vi tycker att det är tråkigt att domstolen, i vår mening, inte varit opartisk och fungerar mer som ett ’verktyg’ för Tullverket, säger Stian Egge Halvorsen.

Det gör det omöjligt att rätta till felaktiga beslut och felhantering hos Tullverket och det försvagar förtroendet för rättssäkerheten i Sverige, menar han.

– Om Tullverket har fattat sitt beslut först hjälper förvaltningsrätten till.

– Det här har också bekräftats av EU-kommissionen och Tullverkets egen ombudsman. Vi vet alltså att de handlingar han hade med sig var korrekta, säger Stian Egge Halvorsen.

Gabriella Fossum Gunnarsson är advokat och delägare på WERKS Advokater i Göteborg och har agerat som juridiskt ombud i ärendet. Hon berättar att advokatfirman i princip dagligen hanterar ärenden som grundar sig i att importmomsen blivit en kostnad till följd av ett oavsiktligt misstag i tullhanteringen.

– Som juridisk rådgivare är det ofta frustrerande när det i praktiken inte alltid går att gardera sig helt för sådana fel – som ju ofta beror på den mänskliga faktorn – och kostnaden samtidigt kan bli orimligt hög sett till misstaget. Alla har inte heller råd att anlita juridiska ombud för att få besluten ändrade.

Hon menar att det här ärendet är särskilt kännbart. Dels på grund av den ofattbara behandling som chauffören beskrev att han utsattes för vid gränskontrollen, dels genom att det så tydligt exemplifierar hur strikta bedömningar som både myndigheter och domstolar kan göra ibland, där liten eller ingen hänsyn tas till den enskildes förutsättningar, berättar hon.

– Det går ofta att som juridiskt biträde lösa eller i vart fall påtagligt förbättra situationen för den som drabbats av denna typ av kostnad, men det fel som Tullverket framför allt ansåg att chauffören begått här var att han endast rapporterade att han hade en bil med sig i lasten när han gick in på tullkontoret.

– Det kan konstateras att bedömningen redan där är förhållandevis strikt, eftersom han stannat i röd zon och vem som helst kunde se att den öppna trailerdragaren var lastad med två bilar. Enligt Tullverket kunde dock anmälan bara ske direkt på tullkontoret och görs det då inte på ’rätt sätt’ kan det inte rättas till i efterhand, vilket verket under senare tid också fått visst medhåll för hos domstolarna. Bland annat då i detta fall.

Hon berättar att Tullverket inte ville kännas vid att chauffören hållit upp två fingrar för att visa att han haft med sig två bilar i lasten och därför var myndigheten inte intresserad av de handlingar han haft med sig.

– Felet hade redan uppstått. Initialt menade Tullverket visserligen att handlingarna oavsett inte varit tillräckliga för en korrekt införsel, men denna uppfattning släppte verket – men slutligen inte förvaltningsrätten – efter att vi hänvisat till underlag från Kommissionen.

Hon menar att det är problematiskt att det inte går att rätta till en anmälan.

– Det blir tydligt i fall som detta; dels på grund av den uppenbara risken för språkförbistringar och missförstånd vid kontakterna mellan myndighet och ofta utländska lastbilschaufförer, dels för att det också är oerhört svårt att långt senare bevisa vad som sades på ett tullkontor när ord står mot ord.

Det hade varit önskvärt att då kunna visa att allt som krävs för en korrekt import ändå gjorts därefter, det vill säga när lasten fortfarande stod redo för tullkontroll vid gränsen, menar hon.

– Men det förutsätter ju att verket och domstolarna anser att lagstiftningen tillåter det. För fall som detta återstår det nog därför endast att lagstiftningen ses över för att kunna undvika att det upprepas. Man får ju också hoppas att inga fler chaufförer framöver behöver uppleva samma behandling och rädsla efter en tullkontroll.