ENERGIPRISERNA

Mitt under COP29 – här är EU:s planer på fossilgas från Azerbajdzjan

Just nu pågår klimattoppmötet COP29 i Azerbajdzjan. Samtidigt försöker EU få igenom ett nytt samarbete med landet för att diversifiera kontinentens gasleveranser från Ryssland. ”Ett avtal slöts 2022 som Azerbajdzjan två år senare sägs ha problem att leva upp till”, säger gasexperten Gustav Boëthius till TN.

Många kanske tror att EU sedan länge klippt banden med rysk fossil naturgas. Detta stämmer dock inte, även om volymerna som kommer därifrån minskat avsevärt sedan det fullskaliga krigets start. 2021 var Ryssland den största exportören till EU med över 150 miljarder kubikmeter medan siffran sänkts till 43 miljarder kubikmeter 2023. Men det är fortfarande en bra bit över 10 procent.

Diversifieringen har främst skett genom ökad import från Norge samt flytande naturgas, så kallad LNG från exempelvis USA och Qatar. LNG står för ”Liquified natural gas” och innebär att gasen kylts ned till -162 grader för att fraktas i flytande form på skepp. Denna gas blir typiskt dyrare än rörbunden och dessutom tar det tid att skala upp infrastruktur.

Därutöver har gaskonsumtionen i EU också minskat, men hur mycket som beror på effektivisering och hur mycket som beror på en dålig ekonomi är svårt att avgöra. I Tyskland har det exempelvis kommit rapporter om att många bilfabriker går på halvfart.

Diversifieringen bort från den ryska gasen verkar i alla fall halta på sina håll och länder som exempelvis Italien och Grekland har på sistone knorrat rejält kring gasen och den sistnämnda har inte minst skrotat diverse planer på LNG för att i stället vända sig till rysk gas.

I takt med att den europeiska naturgasen successivt stigit i pris slår det hårt mot gastunga länder i Syd-, Öst-, och Centraleuropa. I många länder blåser dessutom proryska vindar politiskt. Ekonomierna svajar och ökade gaspriser är starkt inflationsdrivande, vilket vi brottas med effekterna av efter prisrusningen i samband med kriget.

I söndags sa Tysklands förbundskansler Olaf Scholz till det tyska public service-bolaget ARD att:

”Ja, jag har bestämt mig för att prata med Rysslands president vid rätt tillfälle”.

Senast Putin och Scholz talades vid var i december 2022, skriver TT.

Ryska gasen genom Ukraina hotad

Lägg därtill att betydande delar av de kvarvarande leveranserna från Ryssland kommer via rörledningar genom Ukraina i enlighet med ett kontrakt som signerades 2019 och som löper ut vid årsskiftet. Ryssland har uppgett att man är beredd att fortsätta leverera gas medan Ukraina inte accepterat någon deal.

– Dessa ledningar står för ungefär 5 procent av den europeiska gasen. Nu får Ukraina förstås pengar i form av mellanskillnad och de har säkert en stor press på sig från andra europeiska länder att finna en lösning men än så länge har Ukraina inte sagt att man kommer att acceptera någon rysk gas så min bästa gissning är att det inte blir någon förlängning av avtalet och det riskerar att öka priserna, sa gastradern Arne Lohmann Rasmussen till Tidningen Näringslivet i går.

TN har tidigare rapporterat om hur norska olje- och gasbolag uppmanats av landets regering att öka prospektering och produktion men ny produktion tar förstås tid att få på plats.

Dessutom befinner sig Europa i en rävsax där energiintensiv industri inte minst i Tyskland går dåligt men om produktionen ska öka behövs mer gas vilket får priset att stiga.

Det är här som COP29-värdnationen kommer in i bilden. En lösning som EU planerat för att diversifiera sig bort från rysk gas är nämligen att ta gas från Azerbajdzjan via den södra gaskorridoren som löper genom Turkiet. Enligt slovakiska källor till Reuters närmar sig Europa däremot inte den lösningen i nuläget.

Azerbajdzjans president Ilham Aliyev har enligt Politico tidigare kallat landets fossila reserver en gåva från gudarna och han har menat att COP29 inte kommer att stoppa landet från att investera i gasen.

Tvärtom har han sagt att gasen är en gudomlig hjälp för Europa att vända sig bort från just rysk energi.

Är det bara ett märkligt sammanträffande att klimattoppmötet hålls i en olje- och gasnation som EU försöker värva som ny leverantör av fossil naturgas?

– Man kan spekulera i om valet av Azerbajdzjan för COP29-mötet har något med gaspolitiken att göra. Den kan naturligtvis ha spelat in, men jag tror inte att den har varit avgörande i det här fallet. Gaspolitiken fortsätter, med eller utan COP-möten, säger Gustav Boëthius, tidigare gassamordnare på Energimyndigheten, till Tidningen Näringslivet.

Azerbajdzjan – en klassisk petrostat

Värdskapet för klimatförhandlingarna roterar mellan UNFCC:s partsgrupper och denna gång var det Östeuropeiska gruppens tur att stå värd för mötet, menar han.

– Ryssland kunde inte acceptera ett EU-land, väst kunde inte acceptera Ryssland eller något alltför närstående land, så det är inte förvånande att valet föll på Azerbajdzjan. Landet har i dag en relativt god relation med både Ryssland och EU, fortsätter Gustav Boëthius.

Azerbajdzjan är en ganska klassisk petrostat och en av de länder som Ursula Von Der Leyen-kommissionen närmade sig för ökade gasexporter till EU då det fullskaliga kriget mellan Ryssland och Ukraina bröt ut under 2022, menar han.

– Ett avtal om ökad gasexport (MoU) slöts under sommaren 2022 men Azerbajdzjan ser två år senare ut att ha problem att leva upp till avtalet, förklarar Gustav Boëthius.

Det finns diverse problem med gasexport från Azerbajdzjan, menar han.

– Azerbajdzjans gasexporter går genom rörledningar. Detta, i kombination med landets geografiska läge i Kaukasus och områdets besvärliga geopolitik, gör exportprojektet till EU vanskligt. I sak finns det inga riktigt säkra alternativ för det azeriska gasflödet till EU, som antingen måste gå genom Ryssland, Armenien, Georgien eller Iran, konstaterar Gustav Boëthius.

Området har knappast varit fritt från konflikter som i Nagorno-Karabach, Armenien och den ryska annekteringen av delar av Georgien.

– Så gasens färd från Azerbajdzjan till EU är minst sagt intressant.

Dessutom har det höjts moraliska tvivelaktigheter kring att Azerbajdzjan börjat importera naturgas från Ryssland och det har talats om en ”swap”.

Blir det inte bara en moralisk greenwashing om vi importerar från Azerbajdzjan men de importerar från Ryssland?

– Ja, det är absolut inte omöjligt men moralisk greenwashing är ju för övrigt det vi sysslar med i Sverige kring västsvenska gasimporten. Grön dansk gas till Sverige, fossil gas till Danmark. Poängen här är att det inte spelar någon roll eftersom vi alla är med i samma system, säger Gustav Boëthius.

Rysk gas till Kina

Det går förstås att straffa Ryssland ekonomiskt genom att göra det svårare och dyrare för dem att sälja sin gas, men i slutänden tar alla från samma kaka. Europa har exempelvis ökat LNG-importer medan Kina rör sig mot rysk pipelinegas som ökar snabbt men ännu inte är i närheten av de ryska volymer som tidigare gick till Europa.

Enligt Reuters uppgick rysk gasexport till Kina till 22,7 miljarder kubikmeter under 2023 vilket nästan är en 50-procentig ökning jämfört med 15,4 under 2022. Rörledningen Power to Siberia beräknas nå sin fulla kapacitet på 38 miljarder ton naturgas 2025. Det det pågår diskussioner om ytterligare en rörledning, Power of Siberia-2 som ska kunna frakta ytterligare 50 miljarder kubikmeter rörbunden gas från norra Yamal-regionen till Kina via Mongoliet, vilket skulle motsvara volymerna av den nu förstörda Nord Stream 1-ledningen under Östersjön.

– Att ha haft tillgång till de ryska gasfälten har varit extremt gynnsamt för Europa. Att dessa nu i stället riktas om till Kina är en geopolitisk jordbävning, säger Gustav Boëthius.

Klart är i alla fall att Europa behöver ta sig ur beroendet av naturgas. Att kontinentens största ekonomi då bestämmer sig för att lägga ner kärnkraft mitt i ett brinnande krig när man tvärtom behöver öka den planerbara elförsörjningen för att trycka undan fossila gaskraftverk har knappast hjälpt situationen, menar Gustav Boëthius.

– Det är en tämligen enkel analys att Europa, som tyvärr har begränsad kapacitet för vattenkraft, målmedvetet behöver bygga ut kärnkraften för att bli kvitt beroendet av gas. Detta oavsett hur mycket vind och solkraft vi bygger eftersom dessa kraftslag endast levererar under rätt väderförutsättningar, säger Gustav Boëthius.

Därtill tror Gustav Boëthius inte att det kommer att fungera att ignorera den ryska gasen. Han tycker i stället att Europa behöver en samlad politik.

– Man ska titta på hur Kina handlar gas med Ryssland. Kina har ett enskilt bolag som hanterar alla inköp. Europa borde göra likadant. Om Europa hade ett bolag med monopol på ryska gasinköp skulle det stärka vårt förhandlingsläge mot Ryssland. Detta vore inte fri handel, men fri handel med en så strategisk resurs kan man inte ha med sin fiende, säger han.

Ovanpå denna import kan man då exempelvis lägga avgifter, som sedan kan användas för att styra kontinenten bort från gasen. Samtidigt är detta bara sett ur Europas synvinkel – vad Ryssland själva kan tänkas vilja göra kan man förstås heller inte skriva i sten, menar han.