DEBATTEN OM INKOMSTSKILLNADERNA

Därför gynnas du av de superrikas förmögenheter

Klyftorna i samhället ökar inte trots vänsterns påstående om motsatsen, visar ny forskning. Medelsvenskens förmögenhet har mer än sjufaldigats sedan 1980. ”Den viktiga lärdomen är att de framgångsrika och till och med superrika i samhället inte har förstört för någon annan”, säger professorn Daniel Waldenström till TN.

Det finns en historia som upprepas om och om igen i Sverige och det är att när de rika blir rikare så blir de fattiga fattigare. Men den är inte förankrad i empirin, slår forskaren Daniel Waldenström fast. Han har både studerat inkomstutvecklingen och förmögenhetsutvecklingen över tid.

I debatten talas det oftast allmänt om ökade klyftor eller större inkomstskillnader, och det finns en idé inom vänstern om en förlorad storhetstid då klyftorna var som minst, på 70- och 80-talet. I ett avseende är det sant; 1980 var inkomstskillnaderna historiskt små. Men i övrigt skevar bilden. Faktum är att inkomstskillnaderna inte har ökat så snabbt sedan 1980 som man ofta vill göra gällande. Efter 00-talet är utvecklingen rentav relativt stabil trots börsrekord och rusande bostadspriser.

Detsamma går att säga om förmögenhetsutvecklingen i Sverige, men även i Europa. I boken Superrika och jämlika har nationalekonomen Daniel Waldenström, som är professor på IFN, koncentrerat sig på att studera förmögenheterna och hur de har utvecklats över tid i olika samhällsklasser.

– Med stor emfas kan vi konstatera att vi har ett mycket jämlikare samhälle i termer av ägande och förmögenhetsfördelning idag än vi har haft det nästan någon gång i historien, både i Europa i stort och i Sverige. Det gäller också de senaste decennierna, säger han.

När tillgångarna förr mest bestod av stora jordegendomar och till viss del industriaktier är det idag aktier (via fonder) och bostäder som utgör grunden för förmögenheter. En liten välbärgad elit har ersatts av en större grupp individer som delar på ägandet.

Medelsvenskens förmögenhet har mer än sjufaldigats

För hundra år sedan hade den rikaste hundradelen (30 000 personer) tillgångar som var fyra gånger större än de 2,7 miljoner invånarna med lägst förmögenhet (nio av tio av invånarna). 2010 hade den rikaste hundradelen häften så stort ägande som jämförelsegruppen.

Daniel Waldenström kan också konstatera att 1910 ägde den rikaste hundradelen hälften av all förmögenhet. Idag har den gruppen halverat sin andel.

Sedan 1980 har förmögenhetsklyftan ökat något, men samtidigt har medelsvenskens förmögenhet mer än sjufaldigats.

– Det breddade ägandet har kommit genom att vi har bjudit in vanliga löntagare, medborgare och hushåll till att börja spara och investera; det är tillväxten som har gjort det möjligt. Det är också demokratin som har lett fram till det, men även utbildningsreformer, förbättrade arbetsmarknadsregler och den finansiella utvecklingen i stort. Idag har vi ett mycket mer inkluderande samhälle, även i förmögenhetsägande, än vi har haft förut i historien, säger han.

– Det förklarar att vi är mycket jämlikare och det förklarar också att ojämlikheten inte har ökat dramatiskt på senare tid trots att aktiekurserna och bostadspriserna har gått upp. Det är sådant som vanligt folk numera äger i hög utsträckning. Man äger sin bostad, man äger aktier via fonder antingen direkt eller via pensionsfonder.

”Den viktiga lärdomen är att de framgångsrika och till och med superrika i samhället inte har förstört för någon annan.”

De mest förmögna äger i faktiska tal naturligtvis oerhört mycket mer i dag än för hundra år sedan. Konstigt vore annat med tanke på den fantastiska ekonomiska tillväxt som Sverige och Europa har upplevt. Men poängen är att de superrika i högsta grad också har bidragit till att berika övriga samhällsgrupper. När de har investerat i nya tjänster och produkter har det skapat nya jobb och därmed inkomster och ökade skatteintäkter.

– Den viktiga lärdomen är att de framgångsrika och till och med superrika i samhället inte har förstört för någon annan, säger Daniel Waldenström.

– Problemet, om vi nu har problem överhuvudtaget, är inte att vi har rika, duktiga och framgångsrika personer, utan att inte tillräckligt många personer har möjligheten att vara med och äga och investera.

För vissa grupper behöver det inte vara ett problem, utan är något som justeras över tid. Det kan till exempel vara unga människor som under studierna har en pressad ekonomi av naturliga skäl, men som efter avklarade studier, då deras karriärer tar fart, både kan skaffa en egen bostad eller börja spara.

Det finns också grupper i samhället som inte ser någon nytta med att bygga upp ett eget kapital fastän de har möjlighet att göra det. De litar på att välfärdsstaten kommer att förse dem med en utbildning, vård och en hygglig pension. De konsumerar hellre upp sina inkomster.

Men så finns det grupper som idag har det svårare att bygga upp en förmögenhet. Det kan till exempel vara invandrare som nyligen har kommit till Sverige.

– Här har vi mer att lära, för vi har inte studerat det i särskilt stor utsträckning. Men om man ska säga något, så borde vi se hur vi kan få dem att börja spara, att äga sin bostad och naturligtvis komma in på arbetsmarknaden. Det är fundamentalt, säger Daniel Waldenström.

Tveksamma slutsatser

Men om utgångspunkten, som inom vänstern, är att det är de rika som är en del av problemet blir svaret ett annat. För att minska klyftor i samhället måste de förmögna beskattas och hindras på andra sätt, vilket till exempel Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson påpekade för ett par år sedan i en debattartikel i DN när hon bland annat diskuterade införandet av en miljonärsskatt. De rikas pengar ska hellre fördelas bland dem som inte har det lika förmånligt. Klassisk fördelningspolitik.

Vänsterns älsklingsforskare heter Thomas Piketty. Han menar, precis som Waldenström, att ojämlikheten var hög i 1900-talets början men att den sedan minskade till följd av krig och progressiv beskattning. När en ny politik slog igenom – den nyliberala på 80-talet – sänktes skatterna och klyftorna ökade igen.

Pikettys slutsatser banar väg för dem som förespråkar en mer progressiv skatt eller en återinförd förmögenhetsskatt. Men frågan är om flertalet gynnas av det? Kan det rentav vara så att det gör medelsvensken fattigare när de rikaste inte kan investera sina pengar?

Daniel Waldenström menar att höjda skatter just kan få den effekten, men det han verkligen är kritisk mot är att Thomas Pikettys slutsatser inte har stöd i empirin. Dels hade inte de stora världskrigen en så förödande effekt på de rikas förmögenheter som Piketty gör gällande, dels har även länder som inte har drabbats av krigen, som Sverige, en liknande utveckling som de som har drabbats av krigen.

– Den andra delen handlar om de senaste åren då Piketty hävdar att ojämlikheten har ökat kraftigt. Här tycker jag att vi ska vara tydliga med att så är det inte i Europa och det har att göra med det breddade ägandet. Det är väldigt tydligt i land efter land förutom i USA där förmögenhetskoncentrationen har ökat, säger han.

Debatten i Sverige har smittats av Pikettys påståenden.

– Problemet i ojämlikhetsdebatten har varit att vänstern har varit ganska ointresserad av fakta. Anledningen är att de redan vet vad slutsvaret är, nämligen att ojämlikheten är för hög. Så varför då bry sig om att gräva vidare? Sen finns det på högersidan ett allmänt ointresse för de här frågorna, ett oförstående som gör att man har lämnat walkover i debatten. Det har skapat ett konstigt vakuum av oinformerade påståenden, säger Daniel Waldenström.

Thomas Piketty har också kritiserats av bland andra Gerald Auten och David Splinter, som arbetar på amerikanska finansdepartementet och kongressens opolitiska Joint Committee on Taxation.

Offentliga sektorn har stor betydelse

Men även om Daniel Waldenström anser att ett ökat statligt ingripande och nya skatter framgent kan få skadliga effekter så är det fel att underskatta betydelsen av välfärdsstatens framväxt under 1900-talet. Den har haft stor betydelse för ett mer inkluderande ägande i kombination med tillväxten i våra marknadsekonomier.

– En av 1900-talets stora berättelser är välfärdsstaternas eller den offentliga sektorns framväxt. Vi går från skattekvoter på 10 procent för hundra år sedan till ungefär 40 procent under ett sekel. Det är en jätteförändring. Den offentliga sektorn har definitivt spelat en stor roll, säger han.

Men att ytterligare öka skatterna, eller att införa en förmögenhetsskatt, kan få motsatt effekt än den tänkta:

– Vi kan ju fortsätta att beskatta och expropriera så att vi är tillbaka på 70-talet då vi gjorde det ointressant att äga och skapa företag eller att jobba hårt och spara på grund av att regleringarna var så omfattande och skatterna så höga, säger Daniel Waldenström.