KÄRNKRAFTENS FRAMTID

Experten: Så straffar regeringen ut småskalig kärnkraft

Avgiften för en ny park med tolv toppmoderna småskaliga kärnkraftsreaktorer skulle landa på 6 miljarder kronor med dagens regler. ”Det motsvarar hela Strålsäkerhetsmyndighetens omsättning under 13 år”, säger energiexperten Carl Berglöf, som uppmanar regeringen att underlätta investeringar i ny kärnkraft.

Sverige har under flera decennier förberett sig på en kärnkraftsfri energimix, egentligen ända sedan folkomröstningen 1980. Men sedan några år tillbaka har något hänt. Kärnkraftsförespråkarna har fått ny luft under vingarna i samband med att klimatfrågan kommit att dominera debatten och med det en insikt om att en koldioxidfri värld inte kan klara sig utan kärnkraft.

Samtidigt har teknikutvecklingen tagit stora steg framåt. Om det tills för fem år sedan var politiker och myndighetsrepresentanter som skakade hand för att bana väg för en klassisk reaktor har det blivit företagare och forskare som har tagit kommandot på senare år. De utvecklar och knyter kontakter kring den nya tidens kärnkraft, små och modulära reaktorer (SMR) som utvecklas på flera håll, bland annat i Sverige.

Myndigheterna har länge visat ett stort ointresse för kärnkraft:

– Idag finns ingen myndighet som analyserar vad kärnkraften skulle kunna bidra med i ett fossilfritt energisystem. Energimyndigheten har fram till nyligen helt fokuserat på ett system där kärnkraften är avvecklad. Men nu ser man att även de börjar investera i kärnkraftsutveckling, i två projekt. Det är för att de ser att det kan vara en kostnadseffektiv del av klimatomställningen, säger Carl Berglöf, expert inom kärnkraft och elnätsteknik på Energiföretagen.

Farmanbar: Det är lika villkor

Men om myndigheterna sent omsider visar ett yrvaket intresse är lagstiftaren desto långsammare. Att partier som MP, med en djupt rotad misstänksamhet mot kärnkraften som sådan, är negativa är en sak. Men många kritiserar även den socialdemokratiska regeringens inställning att förutsättningarna redan finns för att starta nya reaktorer i Sverige.

Det är bara upp till marknadens aktörer att utnyttja möjligheten att investera, är S-budskapet.

– I tio år har de varit fullt möjligt att investera i ny kärnkraft på samma sätt som det har varit möjligt att investera i vindkraft. År 2000 infördes en punktskatt som togs bort 2016 av Stefan Löfven. Sedan dess är det lika villkor, sade energiminister Khashayar Farmanbar (S) nyligen under en debatt arrangerad av Svenskt Näringsliv.

Ståndpunkten har återupprepats av honom flera gånger sedan dess.

Men faktum är att om man bortser från att den politiska osäkerheten kring kärnkraften i stort gör att investerarna drar öronen åt sig så krävs även en rad regelförändringar för att den nya tidens småskaliga kärnkraft ska realiseras och bli kostnadseffektiv:

– Det är en politisk fråga om i vilken omfattning man vill verka för att tekniken ska kunna bli billigare, eller om man vill fortsätta vara tillbakalutad och se att tekniken förblir dyr, säger Carl Berglöf.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke understryker att det är bråttom:

– Det pågår nu ett arbete mellan industrin och akademin för att kartlägga exakt vilken lagstiftning som står i vägen. Men det räcker inte med att kartlägga. Regeringen och energiministern måste samtidigt starta arbetet med att ge myndigheter uppdrag och förändra lagstiftning, säger han.

Jan-Olof Jacke bedömer att kostnaderna för SMR-reaktorerna kommer att sjunka över tid.

– Man räknar med att kostnaderna för SMR-tekniken tillåter standardisering, certifiering, mindre investeringsobjekt och kortare produktionstid och det gör också att en stor del av risken och därmed kostnaderna minskar. SMR innebär en möjlighet för investerare att inte behöva lägga alla äggen i samma korg.

”Om man investerar i småskaliga reaktorer så har man också förbrukat sin biljett att bygga storskaliga reaktorer om det skulle bli aktuellt i framtiden.”

Idag är det bara befintliga aktörer som äger och driver reaktorer i Sverige som kan bygga ny kärnkraft på den plats där det redan finns reaktorer. Men det får inte vara mer än tio reaktorer totalt, vilket kraftigt begränsar antalet småskaliga reaktorer som kan byggas vid dessa platser.

– Om man investerar i småskaliga reaktorer så har man också förbrukat sin biljett att bygga storskaliga reaktorer om det skulle bli aktuellt i framtiden. Det är en dämpande faktor som gör att man backar från nya investeringar, säger Carl Berglöf.

– Det betyder också att helt nya aktörer som inte äger mark inte har en chans att bygga vare sig SMR-reaktorer eller storskaliga reaktorer, lägger han till.

Parallella tillståndsprocesser eftersökes

Flera företagare och organisationer som Svenskt Näringsliv vittnar också om problem som rör alla stora industrietableringar, till exempel de svenska tillståndsprocesserna som ofta är långa, byråkratiska och oförutsägbara.

John Ahlberg, som äger det nystartade kärnkraftsföretaget Kärnfull, har tidigare berättat för TN att om det gick att driva de olika tillståndsprocesserna parallellt så skulle mycket vara vunnet.

Med den möjligheten är han inte främmande för att Sverige kan få se ett skarpt SMR-projekt realiseras redan 2029.

Carl Berglöf pekar också på den så kallade avgiftsförordningen som styr vilka avgifter kärnkraftsbolagen ska betala. Reglerna är dimensionerade för aktörer som vill bygga storskaligt.

Den som ansöker om att bygga och driva en kärnkraftsreaktor betalar in en ansökningsavgift på 100 miljoner kronor. Till det ska flera andra avgifter adderas.

– Jag ifrågasätter inte nivåerna på avgifterna utan antalet gånger avgiften ska betalas för en kraftpark, säger Carl Berglöf.

– Det är samma avgift för varje ny SMR-enhet, oavsett om det är enhet nummer ett eller tolv som byggs. Om man ska uppföra en park om tolv småskaliga reaktorer så innebär det att man under processen fram till provdrift kommer att ha betalat in 6 miljarder kronor. Det kan inte var motiverat. Det motsvarar hela Strålsäkerhetsmyndighetens omsättning under 13 år.

”Om man avser att uppföra tolv reaktorer så blir det lite fånigt att gå till regeringen för varje ny enhet.”

Carl Berglöf är också kritisk mot ansökningsprocessen som sådan. Som regelverket ser ut idag så behövs ett regeringsbeslut för varje reaktor.

– Om man avser att uppföra tolv reaktorer så blir det lite fånigt att gå till regeringen för varje ny enhet.

Det som saknas är en process som är anpassad för flera små enheter och som inte tar utgångspunkt i att varje projekt är unikt och behöver granskas från grunden, menar Carl Berglöf.

– En förutsättning för att SMR ska nå genombrott är att standardiserade reaktorer kan byggas i Sverige. Om reaktorerna måste anpassas för den svenska marknaden handlar det inte om små modulära reaktorer längre, då blir det bara små reaktorer och hela poängen med kostnadsreduktion faller, säger han.

– Idén bygger på ett nytt licensieringsförfarande – på liknande sätt som sedan länge tillämpas inom flygindustrin.

Jacke: Sverige halkar efter

Jan-Olof Jacke varnar för att Sverige hamnar på efterkälken:

– Det som hindrar ny kärnkraft är inte investeringsvilja och teknik – det är politik. De legala hindren måste undanröjas, och det är tidskrävande. Sverige har inte råd att halka efter, säger han.

Han menar att satsningar på vindkraft är vägen framåt, men att det inte går utan kärnkraft som bidrar till mer stabila elsystem:

– Vi kommer behöva alla energislag som är fossilfria. Den stora tillväxten kommer att komma från vind, och ett viktigt jobb är att undanröja alla hinder för att öka produktionen av vind. Men hur gärna vi än vill, så är inte vinden planerbar. Därför behöver den kompletteras med planerbar kraft,

Fotnot: TN söker Khashayar Farmanbar för en kommentar, men han har inte återkommit.