KLIMATOMSTÄLLNINGEN
Professor: Svenska klimatmål kan öka utsläppen
Klimatmötet i Glasgow missade de viktiga frågorna, menar professorn John Hassler och kritiserar samtidigt svenska politikers ensidiga fokus på inhemska utsläpp. ”Transportsektormålet har blivit en jordmån för åtgärder som är extremt dyra och som inte har effekt”, säger han till TN.
Världens länder har sedan Parisavtalet åtagit sig att minska sina utsläpp av växthusgaser. En metod som har diskuterats länge – och som togs upp som en av de stora stötestenarna inför det pågående mötet i Glasgow – är en prislapp på utsläpp. Men tyvärr har denna diskussion fått alldeles för lite uppmärksamhet, menar John Hassler, professor i ekonomi på Stockholms universitet.
– Jag hade hoppats mer på att man fokuserade på åtgärder och diskuterade prismekanismer. Jag vill ha en konstruktiv diskussion om möjligheten att införa ett globalt golv för priser på utsläpp. Frågan behöver lyftas, men det har inte gjorts, säger han.
Vill se breda lösningar
John Hassler har i många år varit en högljudd och frispråkig debattör i klimatfrågan. Allt som oftast har han kritiserat svenska politiker för att ha ett för snävt nationellt perspektiv när utsläppen ska ned. Han vill hellre tala om åtgärder som har verklig effekt och då är ett pris på utsläpp helt avgörande, det vill säga att det ska kosta att släppa ut koldioxid. Men det måste handla om internationella och breda lösningar.
Det viktiga är inte heller att samma pris gäller över hela världen, utan att det finns ett pris överallt som Hassler uttrycker det. Redan ett så lågt pris som 20-25 dollar per ton koldioxid, vilket motsvarar 50-öre per liter bensin, har stor effekt. Enligt den modell som John Hassler och hans forskarkollegor har räknat fram kan det vara tillräckligt för att sänka utsläppen i nivå med klimatmålen, samtidigt som den samhällsekonomiska kostnaden blir låg.
– 50 öre per liter bensin hindrar inte Saudiarabien när de tar upp olja, men det har stor effekt på de fossila bränslen som det finns stora volymer av, som kol, fracking och arktisk olja. De verksamheterna är priskänsliga. De blir inte lönsamma redan vid det priset, säger han.
Två vägar
Det finns i princip två vägar att gå för att sätta ett pris på utsläpp, antingen genom att införa en skatt på koldioxid, helst på global eller regional nivå, eller att man som i EU inför utsläppsrätter. Det betyder förenklat att den tunga industrin och energisektorn kan köpa sig en rätt att släppa ut en viss mängd koldioxid. Och använder man inte denna rätt så kan den säljas vidare.
Medan en skatt sätter ett pris på utsläpp sätter en utsläppsrätt en acceptabel volym för utsläppen. Även om John Hassler ser flera fördelar med en skatt menar han att utsläppsrätter är ett fullgott alternativ.
EU:s system som kallas ETS har kritiserats, men har på senare år har enligt John Hassler tightats till, vilket har lett till att priserna på utsläppsrätterna har ökat. Det får i sin tur konsekvensen att det blir dyrare för dem som inte gör ett tillräckligt bra jobb att minska sina utsläpp.
– EU-kommissionen föreslår att den samlade tilldelningen av utsläppsrätter för all framtid blir 16 miljarder ton koldioxid. Då sätts en gräns på EU-nivå – det är väldigt ambitiöst, säger Johan Hassler som pekar på att dessa utsläpp kommer att öka den globala medeltemperaturen med cirka 0.01 grader.
Borde vara en förebild
ETS ska byggas ut successivt så att även vägtransporter, uppvärmning av bostäder och sjöfart får ett utsläppssystem. Då återstår bland annat mindre industri och jordbruket.
– Dagens system täcker knappt hälften av utsläppen i EU, nu kommer ungefär hälften av resterade utsläpp att omfattas, säger John Hassler.
Han anser att ETS borde vara en förebild för resten av världen. Att skapa ett globalt system för utsläppsrätter är en utopi, men däremot kan flera separata system skapas på regional nivå.
– EU har ett system, Kina är på väg att bygga upp ett. Och USA borde ha ett. Det finns en fördel att koppla ihop dem, men det behöver inte ske, säger han.
Men för att ETS ska få maximal effekt måste de europeiska politikerna sedan våga släppa kontrollen. Det är utsläppsrätterna som sätter den yttersta gränsen för hur mycket som får släppas ut, och det är sedan marknadsekonomins aktörer som ska kliva in på arenan och hitta lösningarna.
Kan öka utsläppen globalt
Att svenska politiker lägger på ytterligare ett lager ”mål” blir kontraproduktivt, menar Hassler. Han exemplifierar med det svenska transportsektormålet som ska minska utsläppen med 70 procent till år 2030 i förhållande till 2010. Det är ur ett internationellt perspektiv ett ultraradikalt mål, men är det bästa sättet att minska utsläppen globalt?
När Sverige spänner bågen på det viset krävs extrema åtgärder som till exempel att Sverige dammsuger världsmarknaden för biobränslen. John Hassler anser att det rentav kan leda till högre utsläpp eller i bästa fall ingen förändring alls. Om transportsektorn I EU inkluderas i ett utsläppssystem kommer minskade utsläpp i Sverige bara leda till att utsläppen ökar i andra delar av unionen, resonerar han. Om dessutom biobränslet produceras utanför unionen och leder till ökade utsläpp där ökar de globala utsläppen.
Han menar att regeringen har låst fast sig vid transportsektormålet som han snarare betraktar som ett medel; om det inte rimmar med de övergripande målen så måste man ändra dem.
– Transportsektormålet har blivit en jordmån för åtgärder som är extremt dyra och som inte har effekt och givet den nya politiken som föreslås av EU-kommissionen vad gäller utsläpp inom transportsektorn har de ingen betydelse, säger han.
”Det är ingenjörernas uppdrag att lösa det – och jag är övertygad om att man gör det. Men det gör man inte genom att halvera flygandet”
Men räcker det? Kommer verkligen företagen och ingenjörerna svara genom att hitta de tekniska lösningarna för att klara av målen? Ja, svarar John Hassler. Det smarta med utsläppsrätterna är just att det finns ett slut på projektet. 2040 är det stopp med tilldelning av utsläppsrätter till flyget inom EU (som sedan 2012 omfattas av ETS).
– Om du inte har kommit på hur du flyger utan fossilbränsle till dess så blir det inget flyg, konstaterar John Hassler.
– Det är ingenjörernas uppdrag att lösa det – och jag är övertygad om att man gör det. Men det gör man inte genom att halvera flygandet, säger han.
Stora risker
Men det betyder inte att han negligerar att omställningen som blir en följd av utsläppsrätterna kan ha en stor kostnad för den enskilda individen. Det kan till exempel handla om att elpriserna skenar i Europa, vilket har skett på sistone, eller att bensinpriserna ökar snabbt. Här har, menar Hassler, politikerna ännu en uppgift att utföra: Att se till att effekterna mildras så att acceptansen för regelverket upprätthålls.
Den största risken är nämligen att medborgarna i Europa inte accepterar utsläppsrätterna, eller om man tittar på global nivå, att individerna slår bakut. Insatserna för att mildra effekterna kan göras genom att använda pengarna som kommer in från utsläppsrätterna.
– Om människor i Polen ska acceptera ett utsläppssystem måste vi nog vara beredda på att stötta dem. Det är mycket viktigare än att subventionera Teslor i Sverige, säger John Hassler.
På samma sätt är det viktigt att länder som Sverige hjälper Indien med teknik och kunnande. Det har större betydelse för klimatet än svenskarnas konsumtions- och flygvanor, enligt honom.
Måste förbättra för företagen
Politikens uppgift är också att skapa goda förutsättningar för näringslivet att klara utmaningarna. Sverige sticker till exempel ut vad gäller långa miljötillstånd, vilket stoppar gruvsatsningar, eller hämmar utvecklingen av koldioxidfritt stål som har blivit lite av en svensk specialitet. Det återstår att se om Magdalena Andersson är lika pigg på att lyfta Hybrit som Stefan Löfven, men faktum är att om inte den svenska industrin hittar lösningarna före 2040 så får den lägga ned. Med andra ord gäller det att makthavarna ger förutsättningar som planerbar energiförsörjning eller en miljölagstiftning som är rimlig och som ger förmågan att göra avvägningar mellan olika intressen. Det saknas idag, menar John Hassler.
– Man måste konstatera att konkurrenskraften i den moderna ekonomin inte bara handlar om att ha bra råvaror, kunskap och bra företagsledare – utan också om att ha ett tillståndsgivningssystem som är konkurrenskraftigt. Det kan man ifrågasätta om det finns i Sverige.
Tillväxt och klimat går hand i hand
Samtidigt får man inte förstora kraften i omställningen. Visst kommer det innebära en förändring av livsval och konsumtion, men John Hassler menar att exempelvis digitaliseringen innebär en större förändring för de allra flesta. Jobb försvinner och kontor och arbetsuppgifter förändras snabbt.
Forskning som John Hassler hänvisar till visar att av de förändringar som krävs för att nå netto noll utsläpp 2050 är det bara sju procent som kräver livsstilsförändringar. Merparten av förändringar handlar om teknikförändringar som man inte märker, eller tekniska innovationer som inte kräver en radikal livsstilsförändring, till exempel att lära sig ladda en elbil.
Det går att kombinera klimatomställning med en stark tillväxt.
– Vår forskning visar att omställningen i Kina och Indien kan göras med ytterst måttliga kompromisser vad gäller tillväxten. Det handlar om enstaka procent av BNP samtidigt som man har en tillväxt på 7-8 procent per år, säger John Hassler.
