DEN GLOBALA KONJUNKTUREN

”Socialism skapade det mest ojämlika landet i världen”

De rosenkindade kärleksförklaringarna till Hugo Chávez har avtagit i takt med att den socialistiska drömmen gått i kras. Johan Norberg skriver om världens mest ojämlika land med ett näringsliv i ruiner.

Jag hörde häromdagen en alldeles remarkabel uppgift om tillståndet i Venezuela. Den ekonomiska förödelse som landets socialistiska experiment har orsakat är känd sedan länge, men enligt forskare vid Universidad Católica Andrés Bello är det mer som har gått sönder. Sociologen Luis Pedro España konstaterar det tidigare otänkbara: ”Venezuela är världens mest ojämlika land.”

Det är en otrolig slutdestination för den bilolycka som yttervänstern länge såg som sin premiummodell. Kommer du ihåg deras rosenkindade kärleksförklaringar till landets starke man Hugo Chávez i början av 2000-talet? Senatorn Bernie Sanders hävdade att den amerikanska drömmen var mer levande i Chávez Venezuela än i USA och vänsterdebattörer som Naomi Klein, Jesse Jackson och Howard Zinn skrev ett öppet brev om Venezuela “inte bara som en demokratisk modell utan också en modell för hur ett lands oljevälstånd kan användas för att gynna hela befolkningen”.

Här hemma längtade Kajsa Ekis Ekman efter ”en svensk Hugo Chávez” och Vänsterpartiets Ali Esbati såg ”en imponerande demokratiseringsprocess” och ”en fantastisk socioekonomisk utveckling”. Hjälporganisationen Oxfam beskrev ironiskt nog landet som ”Latin America’s inequality success story”.

Socialismen måste ju bara funka den här gången, tänkte de nämligen. Stigande oljepriser gav Chavez en skattkista på runt 10 000 miljarder kronor. Då skulle det väl inte gå att misslyckas med massiva sociala program och ett system med priskontroller så de fattiga fick råd med nödvändiga varor.

Socialismen måste ju bara funka den här gången, tänkte de nämligen.

Men jodå, det gick precis som det alltid går, men i en skala som knappast haft sin like någon annanstans i fredstid. Mellan 2010 och 2020 rasade Venezuelas BNP per capita med obegripliga 75 procent. Sydamerikas rikaste land blev Sydamerikas fattigaste. Sju miljoner venezolaner har flytt misär och en allt mer tyrannisk stat – nästan en fjärdedel av befolkningen.

Det sista som lämnar människan är bortförklaringarna, så gamla beundrare har skyllt på otur med oljepriserna – trots att de var fem gånger högre 2010 och tre gånger högre 2015 än när Chavéz fick makten. Andra pekar på USA:s bojkotter – trots att sanktionerna mot oljeindustrin infördes först 2019, när kollapsen redan var ett faktum.

Nej, misslyckandet berodde på statens krig mot ekonomins samband. Den som konsumerar utan att producera blir snart barskrapad, hur mycket man än hade från början. Utan investeringar föll snart även oljeproduktionen samman.

Priskontrollerna gjorde att det lönade sig allt mindre för bönder och företag att producera och inom kort uppstod brist på livsmedel, mediciner och andra varor. Staten började kräva fingeravtryck i butiken för att ingen skulle handla för ofta.

Det sista som lämnar människan är bortförklaringarna, så gamla beundrare har skyllt på otur med oljepriserna – trots att de var fem gånger högre 2010 och tre gånger högre 2015 än när Chavéz fick makten.

Med ett näringsliv i ruiner tvingades landet importera alla nödvändighetsvaror och när pengarna började ta slut ransonerade de utländsk valuta och tryckte fler sedlar. Enligt IMF nådde inflationen 65 000 procent 2018. FN uppgav att fattigdomen hade nått rekordnivån 94 procent.

Men ingen ond reglering som inte för något gott med sig för de politiskt förankrade. När något inte fördelas på marknaden fördelas det nämligen genom makten. Generaler och partilakejer kunde därför alltid komma över eftertraktade varor och valutor, som de kunde sälja dyrt på svarta marknaden. Medan butikerna tömdes på mjölk, blöjor och toalettpapper, byggde eliten upp världens femte största flotta av privatjets.

Jag är så nyfiken på vad chavisternas fanboys och -girls tycker nu. Först ursäktade de ett allt mer auktoritärt styre med att de fattiga fick det bättre. När det visade sig att de fattiga tvärtom blev fler och fattigare ursäktade de det med att det ändå var en jämlik fattigdom. Vad säger de nu, när deras socialism har skapat det mest ojämlika landet på världens mest ojämlika kontinent? Ingenting.