EU:S FRAMTID

30 år efter EU-inträdet – här är den inre marknadens största utmaning

EU:s inre marknad har varit en succé för varuhandeln, men inom tjänstesektorn är utmaningarna fortfarande stora. Experter menar att problemen måste åtgärdas om inte EU:s konkurrenskraft ska fortsätta att halka efter. ”Någonting är fel”, säger Johannes Nathell på Almega till Tidningen Näringslivet.

Den 1 januari 1995 blev Sverige, Österrike och Finland nya medlemmar i EU och fick därmed ta del av EU:s inre marknad, som bygger på fri rörelse för varor, tjänster, människor och kapital mellan EU-länderna.

Men trots att det alltså nu har gått 30 år sedan Sverige blev medlem och ytterligare några år sedan skapandet av EU:s inre marknad, kvarstår stora utmaningar – inte minst när det kommer till rörligheten för tjänster. Faktum är att en förbättrad situation för tjänstesektorn på den inre marknaden vid flera tillfällen har pekats ut som en avgörande pusselbit för att stärka EU:s konkurrenskraft – ett arbete som förväntas vara högt prioriterat av den nya EU-kommissionen.

Enligt Johannes Nathell, näringspolitisk expert inom bland annat EU och internationell handel hos bransch- och arbetsgivarorganisationen Almega, utgör tjänstesektorn en betydande del av Europas ekonomi. Tre fjärdedelar av Europas BNP är kopplat till tjänster och det är inom det området som nio av tio jobb skapas.

Svagare tillväxt

Men trots att tjänstesektorn alltså är avgörande för den europeiska ekonomin fungerar den inre marknaden för tjänster långt ifrån lika bra som den för varor, konstaterar han.

– Varuhandeln inom EU har haft en betydande ökning sedan man inrättade den inre marknaden på 90-talet. Men ökningen är inte alls lika hög för tjänster. På 30 år har varuhandeln som andel av BNP inom EU ökat från 11 till 23 procent, medan tjänstehandeln inom EU bara har ökat från 3 till 6 procent under samma tid. Det visar att någonting är fel, säger Johannes Nathell till Tidningen Näringslivet.

Så varför har det blivit så här? En förklaring är enligt Johannes Nathell att tjänstesektorn är betydligt mer komplex än motsvarigheten för varor. Medan en vara alltid så gott som alltid är en produkt kan en tjänst inkludera allt från abonnemang till säkerhetstjänster. En annan utmaning är att många tjänster kommer med nationella regleringar, vilket leder till svårigheter för tjänsteföretag som vill expandera inom EU.

– I 2023 års statistik fanns det lite mer än 5 700 reglerade yrken inom EU, till exempel revisorer, ingenjörer och arkitekter. Det finns olika nationella regleringar, så som olika certifieringar och licenser som man behöver för att arbeta med de här yrkena i de olika länderna. Vilket såklart gör det svårare för till exempel svenska arkitekter att etablera sig i andra länder. Men det finns också fler obskyra exempel som gäller allt från skidinstruktörer i Tyskland till vinprovare i Slovenien.

– Och sen så är det ju lager på lager av olika små hinder. Problemet är oftast inte EU i de här frågorna utan det är nationella särintressen och att man tolkar lagar och regler på olika sätt. Och inte bara på nationell nivå utan även på regional eller till och med kommunal nivå. Oavsett bransch så vittnar våra förbund och medlemsföretag om en stor regelbörda.

”Det har varit en brist under många år, att man inte har definierat vad man menar med tjänster.”

Den bilden delas av Cemille Üstün, policyansvarig för EU:s inre marknad på Svenskt Näringsliv. Som en ytterligare faktor i det komplexa pussel som råder för tjänster på EU:s inre marknad, lyfter hon fram att en vara kan produceras och erbjudas innan det finns en garanterad efterfrågan medan en tjänst inte säljs förrän det verkligen är någon som vill ha den. Finns det ingen kund finns det alltså inte heller någon tjänst.

– Och där finns det en kulturell aspekt, en skillnad som gör att vad som uppfattas som en tjänst ser olika ut på grund av att man tänker sig olika saker. Och det har varit en brist under många år, att man inte har definierat vad man menar med tjänster, säger hon och tillägger att tjänster sett till EU:s fyra fria rörligheter är definierat som ”allt som inte är en vara”.

– Det blir per definition väldigt svårt att förstå vad som menas när vi pratar om tjänster så därför måste man hela tiden se på det med olika ögon.

Så i många fall måste den som vill sälja tjänster på EU:s inre marknad först och främst definiera vad själva tjänsten går ut på. När det väl är löst måste dessutom försäljningsmetoden redas ut. En tjänst kan köpas på flera sätt, som en prenumeration, genom att man åker till det andra landet och utför ett arbete där, genom ett inköp på nätet, genom att skapa något i det egna landet och så vidare. Det kan med andra ord vara utmanande att förstå när själva exporten har ägt rum.

Handlar det till exempel om att utföra tjänster i ett annat EU-land kan det genast uppstå fler utmaningar, som specifika skatteregler och arbetsmarknadsregler utöver att det alltså också kan krävas nationella registreringar och certifikat.

Rundar problemen

Avsikten med reglerade yrken på EU-nivå är enligt Cemille Üstün att det ska gå att arbeta med de yrkena i alla EU-länder oavsett i vilket EU-land man fått sin utbildning. Men eftersom vissa länder och regioner alltså ändå kräver specifika registreringar fungerar det i praktiken inte som det var tänkt.

– Tanken var ju att man skulle ha tillgång till hela marknaden med 450 miljoner invånare och därmed ha den kundkretsen. Men i stället det blir begränsat, man har inte automatiskt tillgång till hela den marknaden, konstaterar Cemille Üstün.

Både Johannes Nathell och Cemille Üstün vittnar om att många företag väljer att gå runt problemen genom att antingen förvärva ett bolag i det land de vill expandera till eller genom att inleda samarbeten med aktörer som redan finns på plats. Därmed finns det alltså dold tjänstehandel som inte syns i statistiken.

– Då kommer du runt allt det här. Du kommer undan det administrativa, du får tillgång till hela den kulturella bakgrunden och nätverket, det blir så mycket lättare. Och därför väljer företagen så klart den vägen i stället för att verka för att ta bort hindren, säger Cemille Üstün.

”Företag är ju fantastiska på det sättet att de hittar sätt att lösa problemen och när man kringgår problem så är de ju helt plötsligt inte problem längre.”

Och att den inre marknaden för tjänster inte fungerar som det var tänkt har med åren blivit uppenbart även för EU:s ledning. År 2006 antog EU det så kallade tjänstedirektivet som skulle skapa tillväxt i tjänstesektorn genom att bland annat ta bort administrativa hinder och förkorta handläggningstider.

Men trots de goda ambitionerna kom direktivet att präglas av en rad undantag – dels uteslöts hela transportsektorn eftersom den ansågs ha för specifika regler, dels inkluderades en lång lista av tillåtna nationella undantag – och därför blev utfallet inte så bra som många kanske hade önskat. Enligt Johannes Nathell visar undersökningar att 60 procent av de hinder som fanns för tjänstehandel inom EU år 2006 fortfarande finns kvar i dag.

Men det har alltså ändå blivit bättre sedan dess?

– Frågar du det enskilda företaget så blir det väldigt svårt att säga varken eller. Företag är ju fantastiska på det sättet att de hittar sätt att lösa problemen och när man kringgår problem så är de ju helt plötsligt inte problem längre. Man ser ju att tjänstehandeln ändå har ökat något sedan dess, om än väldigt minimalt. Så det är svårt att säga.

”Det handlar egentligen om att medlemsländerna måste fortsätta på den påbörjade vägen och se till att implementera det fullt ut.”

Cemille Üstün påpekar att tjänstedirektivet inte ens har införts fullt ut i alla medlemsländer ännu.

– Så det är svårt att säga att det skulle ha löst saker, men det har ändå visat på en riktning och ett förtydligande med vad vi menar med fri rörlighet för tjänster. Så det handlar egentligen om att medlemsländerna måste fortsätta på den påbörjade vägen och se till att implementera det fullt ut, säger hon, och fortsätter:

– EU-kommissionen ska inte bara hitta på nya lagar utan den ska också se till så att de efterföljs. Och den rollen tycker kanske inte vi att kommissionen tar på sig på samma sätt, för den är ju mycket mer komplicerad. Då måste man hänga ut någon och uppmärksamma när det blivit fel och det är ju inte så roligt för samarbetet. Men det är något som måste göras.

Men vissa saker blev trots allt bättre när tjänstedirektivet kom på plats. Ett exempel är de så kallade digitala kontaktpunkterna som varje land ska tillhandahålla. Via de här punkterna ska företagare som är intresserade av att expandera till ett annat EU-land på en och samma plats få information om vad som gäller i just det landet.

Cemille Üstün har undersökt flera länders kontaktpunkter och konstaterar dock att det fortfarande finns brister i vilka språk som används på sidorna och vilken information de innehåller.

– Sakta men säkert blir det bättre men tjänstedirektivet blottar ju också allt som inte fungerar, säger hon.

Kommer att spela en större roll

Utöver att fortsätta harmonisera reglerna mellan EU:s 27 medlemsstater och fortsätta arbeta med att implementera tjänstedirektivet, så anser Johannes Nathell och Cemille Üstün att EU måste få ordning på den regelbörda som uppstått för företagen i takt med att olika regelverk och undantag staplats på varandra.

För alternativet, om EU inte lyckas få upp tempot i den gemensamma tjänstehandeln, vore förödande. Inte minst nu när Europas konkurrenskraft halkar efter och världen av allt att döma står inför en rejäl ökning av antalet tjänster.

– Tjänstesektorn kommer att spela en allt större roll framöver med nya typer av datatjänster och tjänster kopplat till den gröna omställningen. Det är ju ny teknik, nya innovationer och tjänster som hittar lösningarna på olika samhällsproblem. De här stora hindren gör ju att man hämmar den utvecklingen och lägger på extra onödiga kostnader, vilket innebär att EU i längden riskerar att gå miste om tillväxt och välståndsökningar, säger Johannes Nathell.